Ryskledda insatsen i Kazakstan: så kan fler uppror kväsas

Den 2 januari 2022 utbröt protester i västra Kazakstan, sporrade av nästan en fördubbling av priset på fordonsgas. Flera omständigheter är oklara, men de ursprungligen relativt oorganiserade protesterna spred sig snabbt över hela landet. Protesterna vidgades också till att omfatta krav på politiska reformer och förändringar av landets ledning och tycks ha lett till en maktkamp inom kazakstanska elitgrupperingar. Protesterna kulminerade i stora sammandrabbningar med polis den 5–6 januari, vilka också innefattade plundring, förstörelse av egendom och attacker mot lokala administrationsbyggnader i landets största stad, Almaty. Över 150 poliser och demonstranter dödades i sammandrabbningarna och nästan 10 000 människor har fängslats.

Den 6 januari, efter en begäran från president Kasym-Zjomart Tokajev om hjälp för att ”övervinna detta terroristhot”, började trupper anlända från andra medlemmar av Kollektiva säkerhetsavtalsorganisationen (på engelska förkortad CSTO, på ryska ODKB). Det är en säkerhetsallians bestående av sex före detta sovjetrepubliker (Ryssland, Armenien, Belarus, Kazakstan, Kirgizistan och Tadzjikistan) som helt domineras av Ryssland (enligt rapporter skickades 3 000 ”fredsbevarande” soldater från Ryssland, 500 från Belarus, 200 från Tadzjikistan, 150 från Kirgizistan och 70 från Armenien). De användes för att bevaka strategiska anläggningar och inte i aktioner mot demonstranterna. Dessa styrkor sändes i enlighet med CSTO:s artikel 4 som, liksom Natos artikel 5, ålägger medlemsländerna att tillhandahålla bland annat militärt bistånd på begäran om en medlemsstat skulle utsättas för angrepp utifrån.

En polisbil har stuckits i brand medan kravallpolis gör sig redo att stoppa protester i Kazakstans största stad Almaty. Foto: Vladimir Tretyakov/AP/TT

Ingripandet är betydelsefullt av flera skäl. För det första är detta första gången som artikel 4 har åberopats och CSTO har skickat trupper. För det andra är syftet med artikel 4 att motverka hot utifrån. En liknande begäran från Kirgizistan 2010 avslogs just för att protesterna som den berodde på ansågs vara en intern angelägenhet. Den här gången gick dock CSTO in bara några timmar efter begäran att skicka fredsbevarande styrkor, i syfte att stabilisera situationen och motverka hot, ”inklusive från yttre inblandning”, mot Kazakstans säkerhet och suveränitet. Hittills saknar dock påståenden om ”yttre inblandning” i protesterna, som framförts av både president Tokajev och hans ryske kollega Vladimir Putin, något stöd från rapporterade fakta på plats. Men de stämmer väl överens med den bild som vanligtvis används av postsovjetiska auktoritära regimer för att förklara liknande protester.

För det tredje motverkar interventionens effektivitet tidigare anklagelser om att organisationen är en ”papperstiger”, som varken kan ena sina medlemsländer eller komma till deras hjälp vid behov. Men motståndet mot CSTO bland folken i Centralasien, liksom uppfattningen om organisationen som ett instrument för ryskt inflytande, kommer sannolikt att öka efter detta.

Förhindra regimskifte

Ryssland har flera motiv för sin CSTO-intervention i Kazakstan. Som med allt ryskt utrikespolitiskt agerande är de övergripande målen den egna regimens överlevnad, maktkonsolidering både på hemmaplan och utomlands, särskilt i Rysslands egendefinierade ”inflytelsesfär” – det postsovjetiska området – och att motverka att andra aktörer, främst västmakterna, agerar där.

Kazakstan är också strategiskt viktigt för Ryssland. Centralasiens största land till ytan – och det nionde största i världen – delar en 764 mil lång gräns med Ryssland (den näst längsta i världen efter gränsen mellan USA och Kanada). Denna gräns är i stort sett oskyddad och oroligheter och instabilitet i Kazakstan skulle lätt kunna spridas till Ryssland. Kazakstan var en del av det ryska imperiet och senare Sovjetunionen, och har i århundraden fungerat som en buffert mot potentiella militära hot söderifrån. En stor minoritet i landet – 3,5 miljoner eller cirka en femtedel – ​​är etniska ryssar. Kazakstan är också nära allierat med Ryssland och en viktig medlem av både CSTO och Eurasiska ekonomiska unionen (EAEU). Slutligen: även om regimen inte är någon nickedocka till Kreml och ibland har frustrerat den ryska ledningen, är den att föredra långt mer för Moskva än något tänkbart alternativ, oavsett om det skulle vara nationalistiskt, islamistiskt eller halvdemokratiskt.

Officiell bild på ryska soldater som inom uppdraget för säkerhetsalliansen CSTO vaktar ett område i Kazakstan. Foto: Rysslands försvarsdepartement via AP/TT

Ett centralt mål för Ryssland är dessutom att förhindra regimskifte i dess grannskap. Oroligheter i Kazakstan kan negativt påverka en region som redan är hotad av instabilitet och extremism från Afghanistan. Dessutom har Ryssland länge anklagat västvärlden för att inspirera till så kallade färgrevolutioner i det postsovjetiska området, och hävdat att det slutliga målet med dessa skulle vara ett regimskifte i Ryssland självt. I det digitala möte inom CSTO som hölls den 10 januari 2022 uttalade Putin att färgrevolutioner inte skulle tillåtas i ”våra stater”. Jämfört med tidigare färgrevolutioner och protester i det postsovjetiska området tog Moskva i Kazakstan snabbt initiativet innan man tappade kontroll över situationen, och visade därigenom att man har tagit lärdom och blivit en mer proaktiv, flexibel och beslutsam säkerhetsaktör i sitt närområde.

Vilka är konsekvenserna?

CSTO-ingripandet har flera avgörande positiva konsekvenser för Ryssland. Viktigt är att det förmodligen kommer att öka Moskvas inflytande i Kazakstan och Centralasien på bekostnad av andra aktörer. Liksom andra postsovjetiska auktoritära regimer har Kazakstan länge fört en ”multivektoral” utrikespolitik. En sådan har som syfte att främja kontakter med olika aktörer, främst Ryssland, Kina och väst, vilket återspeglar behovet av att balansera säkerhetsintressen, oberoende och ekonomisk tillväxt.

Denna jämvikt har nu rubbats genom det militära biståndet från främst rysk CSTO-trupp – i stället för till exempel styrkor från Shanghai Cooperation Organization (SCO) där både Ryssland och Kina ingår, och som även ska ha erbjudit assistans till Kazakstan. Att SCO och Kina inte haft någon del i lösningen av krisen kan ha provocerat Peking, som har ett starkt ekonomiskt partnerskap med den kazakiska regimen. Även Turkiet har intressen i den turkiskspråkiga världen, där Kazakstan ingår, och var redo att ge sitt stöd men hade till slut ingen roll på plats.

Det brända stadshuset efter de våldsamma sammandrabbningarna i Kazakstans största stad Almaty. Foto: Sergei Grits/AP/TT

På det sättet liknar situationen i Kazakstan den i Belarus efter de stora protesterna 2020 och i Armenien efter kriget om Nagorno-Karabach samma år som slutade med att ryska fredsbevarande styrkor skickades till konfliktområdet i Azerbajdzjan. Kazakstans regim kommer att bli mer beroende av Ryssland för sin överlevnad, och Moskvas inflytande kommer att växa sig starkare, samtidigt som inflytandet från västerländska aktörer och Kina potentiellt försvagas.

Dessutom har interventionen varit framgångsrik vad gäller det primära målet – att slå ned protesterna och stödja en Kremlvänlig regim. Det sänder en stark signal om att Ryssland är den främsta säkerhetsleverantören i såväl Centralasien som andra delar av det postsovjetiska området. Dessutom stärker det Moskvas önskan att betraktas som en partner som är villig och kapabel att rädda vänligt sinnade regimer och ge dem säkerhet och stabilitet, som Ryssland har gjort i Syrien sedan 2015.

Även risker för Ryssland

Även om CSTO-trupperna påbörjade sitt tillbakadragande den 13 januari står Ryssland också inför risker i och med detta och andra eventuella framtida ingripanden. Till exempel riskerar man att dras in i den pågående interna maktkampen i Kazakstan mellan olika och delvis överlappande klaner lojala mot den nuvarande presidenten Kasym-Zjomart Tokajev och hans företrädare, ”Nationens ledare” Nursultan Nazarbajev. Tokajev avskedade den 5 januari Nazarbajev från dennes livstidspost som ordförande för landets säkerhetsråd, varifrån han tros ha behållit den verkliga makten i landet även efter sin avgång från presidentposten 2019. Detta kommer förmodligen att göra dylika successionsarrangemang mindre aptitliga för Putin och andra auktoritära ledare i det postsovjetiska området.

Oroligheterna ägde rum mot bakgrund av en maktkamp mellan den mångårige forne presidenten Nursultan Nazarbajev (t v) och hans efterträdare Kasym-Zjomart Tokajev (t h). Foto: Alexei Filippov/AP/TT

Liksom Rysslands stöd till den belarusiska regimen 2020 kommer interventionen att testa Rysslands förmåga att stödja allierade regimer utan att stöta bort deras befolkningar, eftersom många i Kazakstan motsätter sig CSTO-inblandning. Relationerna mellan Ryssland och Kazakstan har i allmänhet varit vänskapliga och nära men inte helt utan friktion. Rysslands olagliga annektering av Krim 2014 sände chockvågor i hela det postsovjetiska området. Kort därefter gjorde Putin kazakerna rasande genom att säga att Kazakstan var ett konstgjort land skapat av Nazarbajev. Därefter har ryska medier och nationalistiska politiker regelbundet ifrågasatt Kazakstans suveränitet och territoriella integritet.

Slutligen kan tidpunkten för interventionen också komma att få en inverkan på spänningarna mellan Moskva och västvärlden över Rysslands militära aggression mot Ukraina. Även om situationen i Kazakstan skulle kunna dra en del av Moskvas uppmärksamhet och resurser bort från Ukraina, kan den också leda till att Kreml uppfattar sig självt som ännu mer än tidigare omgivet av hot och instabilitet, och därmed behöva hävda sig någon annanstans för att skydda sina intressen. Den framgångsrika interventionen i Kazakstan kan också stärka Rysslands självförtroende och understryka budskapet om dess självutnämnda särskilda rättighet och skyldighet att styra över det postsovjetiska området, från Belarus och Ukraina till Centralasien.