E-skrot både miljöbov och inkomstkälla

Bilderna (se ovan) på barn och unga män som smälter bort plasten på elkablar vid Agbogbloshie, Ghanas stora soptipp i huvudstaden Accra, har blivit typiska för hur elektroniskt avfall från den rika världen dumpas i utvecklingsländer. Hälso- och miljöriskerna i den informella återvinningssektorn är enorma, tusentals människor som tjänar sitt levebröd på att ta tillvara dyrbara råmaterial utsätts för en rad cancerogena ämnen. Jordprover tagna från dumpningsplatserna visar på mycket höga halter av miljöfarliga ämnen, bland dem metaller som bly, zink och koppar.

Internationella miljö- och rättsorganisationer slog tidigt larm, men trots uppmärksamheten har verksamheten inte upphört. Regelverk som Bamakokonventionen (som förbjuder import av farligt avfall till afrikanska länder) och Baselkonventionen (med dess tillägg som förbjuder export av farligt avfall från OECD-länder och EU till icke-medlemsländer) har heller inte lyckats täppa till strömmen av elektronik (USA har inte skrivit under Baselkonventionen).

Uttjänta datorer, mobiltelefoner och monitorer går ofta svårkontrollerade omvägar och genom flera försäljnings- och transportled innan de når slutdestinationen.

Förbud i Östafrika

Miljöorganisationen Basel Action Network (BAN) uppskattar att drygt 352 000 ton elektroniskt avfall transporteras illegalt från EU till utvecklingsländer varje år, mottagarländerna är bland annat Ghana, Nigeria och Tanzania. Detta trots att det de senaste åren skett flera förbättringar i form av säkrare infrastruktur för hantering av e-skrot och nationella regleringar. Mellan 2018 och 2020 har antalet afrikanska länder med någon form av lagstiftning vad gäller hantering av elektroniskt avfall gått från 3 till 13. Exempelvis införde Kenya 2020 ett importförbud av mindre andrahandselektronik.

Skulptur gjort av e-skrot i syfte att uppmärksamma G7-ländernas ledare på problemen med sådana sopor, upprättad vid deras möte i England 2021. Foto: Jon Super/AP/TT

Men det finns även legala vägar som går från de stora exportområdena EU, USA och Kina till Afrikas sopberg.

Enligt nyhetsportalen South World hamnar omkring 75 procent av elektroniken i Afrika på laglig väg i form av donationer eller som import för reparationer alternativt till andrahandsmarknaden. Mobiltelefoner, datorer och annan teknik, som inte anses hålla tillräckligt hög prestanda för västvärldens krav, är tänkt att få ett nytt liv i utvecklingsländerna. Enligt flera undersökningar motsvarar dock den importen inte alltid förväntningarna.

”En studie visar att 60 procent av gåvorna till Kenya var obrukbara och dumpades omedelbart. Samma gäller flera andra länder. Detta är en av orsakerna till beslutet som nyligen fattades i Arusha,” skrev journalisten Bruna Sironi i South World tidigare i år.

Sironi syftar på det beslut som Östafrikanska gemenskapen (EAC) klubbade igenom i slutet av förra året och som förbjuder import av viss typ av skrotad elektronik, bland annat så kallade katodstrålerör (till exempel gamla TV-apparater och datorskärmar) som innehåller stora mängder bly.

Reglerad återvinning kan ge vinst. Här hanteras e-skrot i Kenya. Foto: Ben Curtis/AP/TT

Kan ge jobb

Det regionala avtalet gäller från den 1 juli i år, men för att få effekt måste respektive land först anta nationella lagar i enlighet med avtalet och därefter se till att dessa efterlevs. Otydlig lagstiftning och gapet mellan internationella konventioner och nationella regelverk har hittills varit en av orsakerna till att elektronikavfallet inte stoppats vid gränserna.

– Globalt har omkring 40 procent av världens länder antagit lagar som reglerar elektronikavfall, i Afrika har endast 24 procent av länderna någon form av regelverk. Internationella och regionala konventioner har med andra ord inte tillämpats nationellt. Att överbrygga det gapet det första som måste göras, sade Richard Munang, FN:s miljöorgan Uneps samordnare för klimatförändringar i Afrika, till tidningen East African i samband med EAC:s beslut om importförbud av elektronik.

E-skrotshantering hanteras i de flesta afrikanska länder av den oreglerade så kallade informella ekonomiska sektorn och är avgörande för hundratusentals afrikaners försörjning. Enbart i Nigeria beräknar FN-organet ILO (Internationella arbetsorganisationen) att 100 000 människor är sysselsatta inom sektorn. Totalt ligger värdet på det elektroniska avfallet i Afrika på uppskattningsvis knappa 100 miljarder kronor.

Återvinning av e-skrot i Japan inför sommar-OS och Paralympics där 2021. Ädla metaller användes till tävlingarnas medaljer. Foto: Yomiuri Shimbun via AP /TT

Richard Munang föreslår att länderna inför regleringar som uppmuntrar till en formalisering av industrin. Och regleringarna måste vara utformade så att det blir mer lönsamt att återvinna elektronik säkert än att fortsätta med dagens farliga metoder. Han tar Rwanda som exempel, ett av få länder i Afrika med en reglerad återvinningsindustri för elektroniskt avfall.

– Med specifika regelverk och investeringar har Rwanda byggt en återvinningsindustri för elektronikavfall som kan ta emot 10 000 ton om året för återvinning och renovering, säger Munang. Enligt honom räknar man på så vis kunna återvinna metaller värda motsvarande cirka 650 miljoner kronor och skapa 600 arbetstillfällen.

Blir bättre men mer behövs

Men elektronikavfall från industriländer är inte det enda problemet. Elektronikavfall rör sig också alltmer mellan länderna i Syd.

”Att stoppa överkonsumtion av elektronik i Nord kommer inte att stoppa den giftiga rök som stiger från hanteringen av e-skrot i Agbogbloshie”, skriver Jennifer Allan vid universitetet i Cardiff i Storbritannien, i ett policydokument som publicerades inför FN:s miljökonferens Stockholm +50 i juni. Hon påpekar också att exempelvis Baselkonventionen och dess tillägg inte gäller för nyligen industrialiserade länder som Kina och Indien, eftersom den enbart täcker in EU- och OECD-länderna.

Elektronik återanvänds även när den inte blir skrot. Här har en del hamnat på en loppmarknad i Indonesien. Foto: Tatan Syuflana/AP/TT

Lägg därtill att de afrikanska länderna själva producerar elektroniskt avfall. Siffrorna varierar något men på kontinenten produceras i genomsnitt 1,9 kilo e-skrot per person, enligt Global E-waste Monitor 2020. I EU är motsvarande siffra 17,7 kilo per invånare. Tittar man på hur mycket som återvinns är skillnaderna påtagliga. I Europa omhändertas drygt 42 procent av det elektroniska avfallet (den högsta siffran om man jämför världens kontinenter), medan endast 0,9 procent av Afrikas elektroniska avfall återvinns. Den totala mängden e-skrot som genereras i Afrika ligger uppskattningsvis på runt 3 ton per år. Lägger man ihop inhemskt elektroniskt avfall med det som importeras hamnar siffrorna på mellan 3,4 och 5,8 miljoner ton, enligt en studie publicerad av Springer Link. Men författarna påpekar att statistiken är undermålig och att uppskattningarna som de gjort mycket väl kan vara i underkant.

Hanteringen av farligt avfall har förbättrats betydligt sedan den första miljökonferensen i Stockholm 1972, konstaterar Jennifer Allan. Men för att komma till rätta med dagens och morgondagens problem måste beslutsfattarna vara mer proaktiva och inte vänta tills utvecklingsländer och aktivister börjar protestera.