Folkmord vanlig anklagelse, men få döms

Det saknas tyvärr inte situationer i dagens värld som ger upphov till en diskussion om folkmord. Men vad är ett folkmord i rättslig mening? Och hamnar misstänkta folkmördare någonsin i domstol?

Konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (engelska genocide) antogs av FN:s generalförsamling 1948 och erkänns i dag av 153 stater. Konventionen är ursprungligen en mans verk. Den polskjudiske juristen Raphaël Lemkin (1900–1959) upprördes över olika massmord på människor som han kunde iaktta under 1900-talets första årtionden och myntade sedermera begreppet folkmord eller genocide. Raphaël Lemkin kämpade länge för att en internationell överenskommelse skulle slutas som förbjuder folkmord och hans ansträngningar bar alltså frukt 1948.

Vid Nürnbergrättegångarna mot nazistiska folkrättsförbrytare efter andra världskriget fanns inte brottet folkmord i brottskatalogen. Där ingick dock brott mot freden (i dag benämnt aggressionsbrott), krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Under de två senare brottsrubriceringarna togs dock sådana gärningar upp som några år senare skulle samlas inom den egna brottskategorin folkmord (se fakta härintill om de olika brotten).

Folkmord utgörs av fruktansvärda handlingar, enligt konventionen begångna – och det är viktigt – ”i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan”. (Avsikt att förinta en politiskt bestämd grupp inkluderades inte på grund av sovjetiskt motstånd.) Det räcker inte att exempelvis döda många civila människor, det måste handla om dödande i ett specifikt syfte: att förinta folkgruppen som sådan.

Förintelsesyfte

Följande handlingar utgör folkmord enligt konventionen, förutsatt att de utförs i förintelsesyfte:
Att döda medlemmar av gruppen; att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada; att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor som är avsedda att medföra gruppens fysiska undergång helt eller delvis; att genomföra åtgärder som är avsedda att förhindra födelser inom gruppen; samt att med våld överföra barn från gruppen till annan grupp. (Konfiskering av egendom och tvångsdeportering till slavarbete är exempel på gärningar som inte inkluderades, också det på grund av motstånd från Sovjetunionen.)

Förintelsen var folkmordet som gav upphov till att brottet folkmord instiftades. På bilden minnesmonumentet i Berlin. Foto: Markus Schreiber/AP/TT

Personer som gör sig skyldiga till folkmord ska bestraffas, står det vidare i konventionen, ”vare sig de äro grundlagsenligt ansvariga styresmän, ämbets- och tjänstemän, eller enskilda personer”. Ingen ska således kunna undgå ansvar för folkmord.

Parterna till folkmordskonventionen förpliktar sig att genomföra den lagstiftning som erfordras för att tillämpa konventionens bestämmelser, och i synnerhet att stadga verksamma straff för de skyldiga. I till exempel Sverige regleras folkmord i lagen om straff för vissa internationella brott. I denna återges konventionens fem typer av gärningar vilka utgör folkmord samt det nödvändiga förintelsesyftet. Straffet i Sverige är mellan fyra års och livstids fängelse. Övriga internationella brott som tas upp i den svenska lagen är brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser samt aggressionsbrott.

I Sverige har kanske lite oväntat flera personer på senare år blivit dömda för folkmord. Vi återkommer till det.

Enligt folkmordskonventionen ska personer som anklagas för folkmord lagföras vid domstol i den stat på vars område gärningen begåtts eller vid en internationell straffdomstol. I praktiken har misstänkta folkmördare lagförts även i andra staters domstolar än där brotten begåtts, såsom i Sverige som sagt.

Jugoslavien och Rwanda

Det fanns tidigt förhoppningar inom FN att kunna skapa en permanent internationell brottmålsdomstol. I samma resolution genom vilken folkmordskonventionen antogs av FN:s generalförsamling 1948 gavs FN:s folkrättskommission (ILC) i uppdrag att utreda möjligheten att skapa en internationell brottmålsdomstol som skulle hantera folkmord och andra internationella brott.

Minneskyrkogården i Potočari utanför Srebrenica i Bosnien, där folkmord begicks 1995. Foto: Darko Bandic/AP/TT

Arbetet gick snart i stå på grund av att världens länder inte kunde enas och förblev stillastående länge. I början av 1990-talet fick dock frågan om både tillfälliga och permanenta brottmålsdomstolar en kraftig skjuts framåt, mest direkt orsakad av kriget i det forna Jugoslavien (från 1991) och folkmordet i Rwanda på minoritetsfolket tutsier 1994.

Ovanligt nog, och bra från rättslig synpunkt, innehåller själva folkmordskonventionen regler om hur tvister mellan stater ska lösas som rör ansvar för folkmord. Reglerna rör bara de stater som anslutit sig till konventionen, men de är många i dag. Enligt konventionen ska tvister som rör staters ansvar lösas av Internationella domstolen (ICJ) i Haag i Nederländerna.

I dag pågår ett mål mellan Ukraina och Ryssland vid ICJ som rör Moskvas allmänt avfärdade påstående att ett folkmord begicks från ukrainsk sida på ryska människor i områdena Luhansk och Donetsk. Att förebygga och bestraffa sådana påstådda folkmordshandlingar är ett av Rysslands offentliga syften till den militära invasionen.

Det finns också ett mål vid ICJ mot Myanmar om folkmord med anledning av förföljelsen från 2016 och framåt av folkgruppen rohingyer.

Höga beviskrav

Fallet med folkmordet i staden Srebrenica 1995 avgjordes av ICJ 2007 i ett mål mellan Bosnien å ena sidan och den tidigare statsbildningen Serbien-Montenegro å den andra (Serbien och Montenegro blev sedermera separata stater). ICJ fann att Serbien-Montenegro visserligen inte kunde betraktas som direkt ansvarigt för folkmordet i den bosniska staden, men hade brustit i sin skyldighet enligt folkmordskonventionen att förebygga och bestraffa gärningarna. I Srebrenica dödades fler än 8 000 bosniska män och pojkar. Annat utbrett dödande av den bosniska befolkningen under kriget bedömdes dock som andra typer av förbrytelser. För så exceptionellt allvarliga brott som folkmord är beviskraven särskilt höga, påpekade domstolen.

Den rwandiske borgmästaren Jean-Paul Akayesu blev 1998 den förste att dömas för folkmord. Foto: Jean-Marc Bouju/AP/TT

Stater kan alltså dömas till ansvar för folkmord, och det kan även individer. Så har också skett ett antal gånger i internationella domstolar sedan början av 1990-talet. I FN:s särskilda tribunaler för forna Jugoslavien (ICTY) och Rwanda (ICTR), i den så kallade Rödakhmer-tribunalen i Kambodja (upprättad genom ett avtal mellan FN och Kambodja) samt i många nationella domstolar har individer dömts till långa straff för delaktighet i folkmordsbrott. Bland de mer kända folkmördarna finns de bosnienserbiska politiska och militära ledarna Radovan Karadžić och Ratko Mladić.

I Internationella brottmålsdomstolen (ICC, även den i Haag) som påbörjade sin verksamhet 2002 har ännu ingen dömts för folkmord. Sudans tidigare president Omar al-Bashir har dock åtalats för brottet på grund av massakrerna i regionen Darfur på 00-talet, men han har ännu inte utlämnats till domstolen. Även förföljelsen av rohingyerna och deras fördrivning från Myanmar till Bangladesh är föremål för utredning vid ICC, men inte som möjligt folkmordsbrott i första hand utan som brott mot mänskligheten.

De många brott som begicks av medlemmar av Islamiska staten (IS) i Syrien och Irak, inklusive folkmord på minoriteten yazidier, har däremot inte hanterats av ICC. Det beror på att de båda länder i vilka brotten begicks, och de stater vars medborgare var huvudsakligen ansvariga, inte har erkänt domstolen. Då är brottmålsdomstolen förhindrad att ta upp fallen, vilket den dåvarande åklagaren Fatou Bensouda beklagade i ett uttalande 2015.

Ukrainakriget utreds

ICC:s nuvarande åklagare Karim Khan har efter den stora ryska invasionen i år inlett en breddad utredning om situationen i Ukraina och misstankar om krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten samt folkmord. Utredningen omfattar brott begångna i vilken del av landet som helst av vilken person som helst sedan den 21 november 2013. Det är alltså inte bara den ena partens misstänkta folkrättsbrott i konflikten som utreds utan alla misstänkta folkrättsbrott inklusive folkmord. Situationen i landet anmäldes första gången till ICC 2014 av Ukraina.

En av många platser som minner om "dödens fält" i Kambodja under Röda khmerernas välde på 1970-talet. Massmördandet på civila har inte allmänt bedömts som folkmord, annat än när syftet var att utrota folkgrupper, som i fallet med landets vietnameser och det muslimska chamfolket. Foto: Heng Sinith/AP/TT

Många misstänkta folkmördare har också ställts inför rätta vid nationella domstolar i en rad länder på senare år, i Bosnien och Rwanda, men även i till exempel Tyskland och Sverige med flera inte direkt drabbade länder. I Tyskland har flera personer dömts för folkmorden i Bosnien och i Rwanda och 2021 dömdes en IS-medlem för folkmord på yazidier i Irak. I Sverige har än så länge tre personer dömts för folkmord. Samtliga fall rörde Rwanda. Att Sverige och Tyskland med flera länder tar upp sådana ärenden beror på att de tillämpar så kallad universell jurisdiktion för internationella brott, det vill säga att vem som helst – oavsett den misstänktes nationalitet, och oavsett var brottet har begåtts – kan ställas till svars i sådana fall.

Som så ofta i folkrätten finns regler, institutioner och möjligheter att ställa misstänkta brottslingar inför rätta om viljan finns hos staterna. Hur chockerande folkmord än må vara för mänsklighetens samvete blir lagföringen ofta beroende av den politiska viljan som kan finnas eller inte finns i en given situation beroende på omständigheterna. ICC erbjuder en unik möjlighet att få internationella brott prövade, men dess kapacitet är begränsad. Att enträget påminna staterna om begångna brott och om deras skyldighet att lagföra brotten, samt att aldrig ge upp, förblir vad som gäller.