Brittiskt asylavtal med Rwanda ifrågasätts

Flyktingavtalet mellan Storbritannien och Rwanda har fått skarp kritik från brittiska oppositionspolitiker, FN:s flyktingorgan UNHCR, kyrkliga företrädare och internationella rättsorganisationer. Den första rättsliga prövningen av uppgörelsen har precis inletts i Storbritannien. Det är rättsorganisationen Freedom from Torture som har begärt att få granska texten i detalj eftersom man har allvarliga ”betänkligheter om skrivelsens överensstämmelse med lagen”.

Exakt vad som står i avtalet är nämligen fortfarande delvis höljt i dunkel. Premiärminister Boris Johnson har visserligen kallat avtalet ”radikalt” och sagt att han väntar sig att det kommer att dras inför domstol. Men han har även hävdat att överenskommelsen kommer att rädda oräkneliga liv från att utsättas för människosmuggling.

Enligt Johnson är Rwanda ”ett av de säkraste [länderna] i världen som erkänts för sitt sätt att integrera och välkomna migranter”.

Vad Rwandas motiv är för att ta emot flyktingarna är inte helt klart. En del kritiker anser att avtalet är ett sätt för president Paul Kagame att stärka landets internationella ställning och dess roll i det globala säkerhetsspelet. Det skulle samtidigt kunna ta udden av de anklagelser om ökad intolerans mot oppositionella och brott mot mänskliga rättigheter som internationella rättsorganisationer allt oftare riktar mot Rwanda.

För pengarna?

Andra hävdar att Rwanda gör det för pengarna. Enligt uppgift kommer regeringen i London inledningsvis att betala motsvarande omkring 1,2–1,6 miljarder kronor för att Rwanda ska ta över asylprocessen för ett antal personer som tagit sig till Storbritannien. Att Rwanda bara skulle vilja berika sig på avtalet är ett påstående som har fått Kagame att ilskna till. Några dagar efter det att uppgörelsen hade offentliggjorts kommenterade presidenten kritiken vid ett digitalt seminarium som hölls på Brown University i USA:
– Vi handlar inte med människor. Vi försöker faktiskt hjälpa till. Rwanda blev tillfrågat tack vare det sätt som vi hanterade den libyska krisen.

Kontroversiellt handslag. Storbritanniens inrikesminister Priti Patel och Rwandas utrikesminister Vincent Biruta i Kigali den 14 april 2022. Foto: Muhizi Olivier/AP/TT

Vad han syftade på var det avtal som Rwanda slöt med UNHCR och Afrikanska unionen (AU) som inneburit att landet sedan 2019 erbjudit flyktingar som räddats ur bedrövliga levnadsförhållanden i Libyen uppehälle i ett tillfälligt transitläger. Hittills har cirka 190 av dem flyttats till Rwanda.

Men enligt tidningen Africa Confidential var Rwanda inte det första land som Storbritannien vände sig till. Fruktlösa diskussioner ska dessförinnan ha förts med såväl Ghana som Kenya och Albanien.

Den brittisk-rwandiska överenskommelsen är en del av en trend där europeiska länder försöker utlokalisera sitt asylansvar, påpekar Africa Confidential. Exempelvis har Danmark redan antagit en lag som medger att asylsökande sänds till tredje land. Diskussioner förs nu mellan Danmark och just Rwanda men något avtal har ännu inte slutits.

Mindre än Dalarna

Omkring 130 000 flyktingar lever i Rwanda i dag,de flesta från närliggande konflikthärjade länder som Kongo-Kinshasa och Burundi. Hur många människor som ska flygas med enkelbiljett från Storbritannien till Rwanda är oklart. Det verkar heller inte bestämt vilka asylsökande som kommer att väljas ut för att få sin sak prövad i Rwanda i stället för Storbritannien. Den rwandiske utrikesministern Vincent Biruta har däremot sagt att han föredrar att det inte blir asylsökande från grannländerna Burundi, Tanzania, Uganda och Kongo.

Irriterad president. Rwandas Paul Kagame. Foto: John Muchucha/AP/TT

Den politiska debatten i Rwanda går sällan emot president Kagame, och det här fallet är inget undantag. Den skarpaste och i princip enda kritik som lyfts fram inom landet kommer från två mindre oppositionspartier. Frank Habineza är parlamentsledamot och ledare för Demokratiska gröna partiet (DGP).
– Vi är fullständigt emot den här typen av uppgörelse, säger han i en intervju med nyhetsbyrån AP och fortsätter:
– Vi har alla skrivit på FN:s flyktingkonvention. Det här [avtalet] är inhumant och går på tvärs mot mänskliga rättigheter. Det är upp till var och en att resa vart de vill, och om man skickar dem till ett land de inte valt har man tvingat dem att resa mot sina rättigheter. Vi måste respektera människors rättigheter och deras rättigheter som flyktingar.

Frank Habineza varnar också för potentiella konflikter som kan uppstå i Rwanda ifall pengarna som Storbritannien betalar ger de nyanlända en högre levnadsstandard än rwandiska invånare har. Ett annat orosmoln som Frank Habineza ser är den hårda konkurrensen om mark. Rwanda är det afrikanska fastlandets mest tätbefolkade land med 13 miljoner invånare på en yta som är något mindre än Dalarnas.

"Giftiga eurocentriska åsikter"

– Vi har inte mycket landyta och om migranter kommer hit för att etablera sig innebär det att de kommer att få mark tilldelad. De kommer också att belasta vår budget eftersom avtalet löper endast på fem år och vi vet inte vad som händer efter det, säger Frank Habineza.

Inhumant avtal, anser en av få uttalade kritiker i Rwanda, oppositionspolitikern Frank Habineza. Foto: Eric Murinzi/AP/TT

Några opinionsundersökningar om vad rwandier i allmänhet tycker om avtalet har inte gjorts. I landets ledande tidning The New Times kritiserar Olivier Mushimire, högt uppsatt statstjänsteman, i svidande ordalag de europeiska journalister som ifrågasatt uppgörelsen.
Han anser att Rwanda hudflängs i europeiska och främst brittiska medier för att försöka lindra situationen för flyktingar som är strandsatta i Europas ”ovälkomnande länder”.

”Målet [för dessa medier] är inte att rapportera fakta utan att förtala det enda land vars ledare har gjort det humana valet att välkomna flyktingar,” skriver Olivier Mushimire. Han tycker att medier i väst i stället borde lyfta fram historier som omlokaliseringen av 250 flickor från en internatskola i Kabul som fick komma till Rwanda efter talibanernas maktövertagande i Afghanistan 2021.Men dessa berättelser försvinner bland de ”giftiga eurocentriska åsikter som framförs av människor som aldrig levt som flyktingar”, skriver Mushimire.

Erfarenheter från Israel förskräcker. Iförda slavkedjor protesterade eritreaner utanför parlamentet knesset i Jerusalem 2018 mot deportering till Rwanda. Foto: Oded Balilty/AP/TT

Rwandas historia som flyktingmottagare överskuggas dock av betydligt mörkare historier.

Det brittisk-rwandiska avtalet liknar det som slöts mellan Israel och Rwanda 2014. Då tog det lilla centralafrikanska landet över asylprocessen för främst eritreaner, somalier och ugandier som sökt sig till Israel. Förflyttningen till Rwanda kallades ”frivillig” men enligt den israeliska tidningen Haaretz ställdes de asylsökande inför valet att resa till Rwanda eller ses som illegala immigranter och låsas in på anstalt. Under tre år skickades omkring 4 000 asylsökande till Rwanda. I princip samtliga lär ha lämnat landet nästan omedelbart med hjälp av människosmugglare, skriver den brittiska dagstidningen The Guardian. En del av dem som Haaretz talat med och som stannat i Rwanda vittnar om ett liv i misär utan vare sig identitetspapper eller rättigheter.

I ett annat uppmärksammat fall sköt den rwandiska polisen 2018 skarpt mot en grupp flyktingar, de flesta av dem kongoleser, när de protesterade mot minskade matransoner. Enligt rättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) dödades tolv personer och över 60 greps av polisen. De anklagades bland annat för att ”sprida falsk information med syfte att skapa en fientlig inställning mot Rwanda internationellt”. Majoriteten av de gripna dömdes till mellan tre månader och 15 år i fängelse medan 22 av dem släpptes fria. Enligt HRW drog rättegången för minst fyra av de anklagade ut på tiden och utgången för dem är oviss.