Erdoğans krav på Sverige kan slå tillbaka på honom själv

Med ett nytt utspel signalerar president Recep Tayyip Erdoğan att Turkiet planerar en ny inmarsch i norra Syrien i syfte att utvidga den turkiskkontrollerade zonen och bekämpa terrorismen. Hans måltavla är det kurddominerade självstyret i nordöstra Syrien som leds av det syriskkurdiska PYD (Demokratiska unionspartiet) och dess väpnade gren YPG (Folkets försvarsstyrkor).

Att rader av västerländska regeringar, däribland Sverige, har kontakter med PYD/YPG retar gallfeber på Erdoğan och hans AKP-regering. Denna går sedan slutet av 2015 i armkrok med ett ultranationalistiskt parti, MHP. Genom att höja konfrontationsnivån i utrikespolitiken och spela på turknationalistiska stämningar försöker Erdoğan vända på dalande opinionssiffror inför nästa val, som ska hållas senast i juni 2023. Men med andra Natoländer får han svårare att hitta samsyn.   

Rader av regeringar i väst, inklusive Sveriges, har försökt hantera de komplicerade relationerna till Turkiet genom att ha kvar terrorstämpeln på PKK (Kurdistans arbetarparti) samtidigt som man har kontakter med YPG, vilka gjorde stora uppoffringar i kriget mot terrororganisationen Islamiska staten (IS) och håller lägren med tiotusentals IS-fångar inom sitt självstyre. Men att PKK respektive PYD/YPG skulle vara väsensskilda organisationer är ett politiskt motiverat fikonlöv.

Alla som lyfter på detta fikonlöv ser att PYD/YPG och PKK delar ideologisk grund. De utgör grenar på samma kurdiska träd, som spänner över nationsgränser i Turkiet och Mellanöstern. När YPG i början av det syriska inbördeskriget tog över gränsområden som Assadregimens styrkor drog sig tillbaka ifrån hissades PKK-flaggor i städer som Kobani vid sidan av YPG:s egna. Man kan också fråga PYD:s egna företrädare för att få klarhet i likheterna. När jag för ett antal år sedan bad den dåvarande PYD-ledaren Salih Muslim, som har gästat Sverige många gånger, att utveckla sin rörelses syn på PKK och dess livstidsdömde ledare Abdullah Öcalan förklarade han utan omsvep:
– Vi har samma idéer och filosofi som Abdullah Öcalan.

PYD-ledaren Salih Muslim på Sverigebesök 2018. Foto: Fredrik Sandberg/TT

YPG buffert mot Turkiet

Den som möjliggjorde att YPG för tio år sedan kunde ta kontroll över gränsområden mot Turkiet var Syriens president Bashar al-Assad. I början av kriget såg den syriske diktatorns utsikter inte ljusa ut. Då hade ännu inte Ryssland satt in sitt stridsflyg på hans sida. Så för att koncentrera regimens stridskrafter mot den turkiskstödda Fria syriska armén (FSA), som spred sig i Syriens storstäder, drog Assadregimen då bort sina styrkor från gränsen i norr. Där fylldes vakuumet efter regimstyrkorna av den kurdiska YPG-milisen. För Assad fungerade dessa som en buffert mot Natolandet Turkiet.

I början av det syriska inbördeskriget hade den turkiska staten till och med kontakter med PYD:s ledare. En välinformerad turkisk källa har berättat för mig att Salih Muslim flögs in mer än en gång i ett turkiskt regeringsplan till förhandlingar i Ankara. Den turkiska regeringen under Erdoğan ville att PYD skulle medverka i kampen mot Assadregimen och ställa sig på samma sida som Fria syriska armén. Men PYD gick inte med på det. De ville gå sin egen väg i Syrien, precis som de sökte få acceptans för en tredje förhandlingsdelegation vid FN-samtalen i Genève, vid sidan av Assadregimens och oppositionens.

Brickor i turkiskt politiskt spel. Statsminister Magdalena Andersson och Finlands president Sauli Niinistö flankerade av de amerikanska senatsledarna Chuck Schumer (t v) och Mitch McConnell (t h). Foto: J. Scott Applewhite/AP/TT 

Bland västdiplomater märktes stark frustration vid denna tid över att Turkiet underlät att helhjärtat bidra till kampen mot IS-terrorismen. När IS gick till offensiv mot kurderna i Kobani, nära den turkiska gränsen, på sensommaren 2014, stod den turkiska armén passiv på andra sidan gränsen. Det upprörde inte bara kurder som sympatiserade med PYD eller PKK utan även konservativa, islamiska kurder som hade röstat på Erdoğans regeringsparti AKP.

Slaget om Kobani, när YPG efter hårda strider och stora förluster drev ut jihadisterna, blev en vändpunkt i kriget mot IS. Innan segern var vunnen hade YPG fått militärt stöd av USA under president Barack Obama. Men den turkiska regimen reagerade med en ryggmärgsinstinkt, genom att varna för att detta kunde leda till en försämring av de turkisk-amerikanska relationerna. Regeringsvänliga medier i Turkiet gjorde gällande att USA bäddat för en kris i relationerna genom att direkt och indirekt stödja PYD, samtidigt som Ankara beskrev organisationen som ett hot mot Turkiets nationella säkerhetsintressen.

Många kurder stupade 2014 i slaget om Kobani mot Islamiska staten. Foto: Vadim Ghirda/AP/TT

Det var först när det jihadistiska våldet drabbade vitala mål i Turkiet – som terrordådet mot Atatürkflygplatsen i juni 2016 och mot ett diskotek i Istanbul på nyåret 2017 – som regeringen i Ankara började täppa till den nära 90 mil långa gränsen mot Syrien och göra razzior mot jihadister i Turkiet. Men då var sedan länge anden släppt ur flaskan. IS hade utropat sitt kalifat i nordvästra Irak och nordöstra Syrien i juni 2014, kort före slaget om Kobani. När den internationella, USA-ledda alliansen mot IS så småningom ökade sina militära insatser mot terrorgruppen, med YPG som marktrupp i norra Syrien, hade IS redan etablerat aktiva celler i Turkiet.

Ny grogrund för IS?

Det finns utrikespolitiska experter i Turkiet som anser att Ankara gjorde fel som underlät att söka någon form av samarbete med kurderna i Syrien. En välinformerad turkisk källa gjorde gällande för några år sedan att Ankara hade kunnat finna en gemensam grund med kurderna i norra Syrien, i stället för att terroriststämpla PYD och kräva att andra stater skulle följa Turkiets exempel.

Om västmakter under Erdoğans utpressningsförsök mot Natos utvidgning skulle överge YPG, så som president Trump var på väg att göra när han hösten 2019 beordrade en amerikansk truppreträtt från nordöstra Syrien och möjliggjorde en turkisk inmarsch, riskerar det att skapa ny grogrund för IS-terroristerna. Om inte YPG får amerikansk och västerländsk uppbackning, när nu Turkiet hotar med ännu en inmarsch, är det mest sannolika att rörelsen kommer att vända sig till Damaskus för stöd.

Om den syriska regeringen på så vis skulle få kontroll över lägren med IS-fångar kan det skapa ett nytt farligt läge i Mellanöstern. Det vet vi av erfarenhet. När upproret mot Assadregimen bröt ut i början av 2011 släppte den hundratals jihadistiska fångar ur ett syriskt säkerhetsfängelse, samtidigt som regimen slog ned med förödande kraft på vanliga syriska oppositionella. Assadregimen bidrog på så vis till att skapa jordmån för IS framväxt i syfte att få västmakter att rikta in sig på jihadistkontrollerade områden, inte en regimförändring i Damaskus. På liknande vis öppnade Syrien i början av den USA-ledda invasionen av Irak 2003 sina gränser för sunniextremister som ville slåss i Irak mot ockupationsstyrkorna – och med tiden även mot irakiska shiamuslimer och kurder.

Västmakter har inte heller glömt att Turkiets öppna gränser mot Syrien från 2011 och några år framåt ­­ – när flyktingar tog sig över gränsen i ena riktningen och utländska stridande och vapen gick över gränsen i den andra – blev en annan bidragande orsak till att terrorgruppen IS kunde växa fram i norra Syrien.

YPG har stora likheter med PKK. Demonstration i Tyskland mot Turkiet och för PKK-ledaren Abdullah Öcalan. Foto: Martin Meissner/AP/TT.

Det ligger i Natos intresse att Sverige och Finland blir medlemmar utan alltför lång fördröjning. Det skulle stärka det demokratiska inslaget i Nato såväl som försvarssamarbetet i norra Europa. Men om Turkiet med sin vetomakt och en ny offensiv i norra Syrien i stället skulle blockera Natos utvidgning är det främst Rysslands president Vladimir Putin som tjänar på det.

Samtidigt skulle president Erdoğan skada sina egna intressen om han vid Natotoppmötet i Madrid i slutet av juni skulle vidhålla sin vetomakt mot Sverige och Finland. ”Andra medlemsländer kan som motdrag minska Turkiets deltagande i Natos planering och övningar till minsta möjliga eller hålla inne med pengar. Det har inte Turkiet råd med mitt i en ekonomisk kris (med en inflation på 70 procent!)”, skriver den tyska tidningen Bild.

Ett motdrag vore en Erdoğan som gick tillbaka till sina tidigare fredsförhandlingar med PKK och återupptog kontakter med PYD. Snart 40 års väpnad kamp mot PKK visar att Turkiet behöver en politisk lösning på den kurdiska frågan. Säkerligen skulle mer än ett Natoland vara villigt att bidra med tyst diplomati, så som Norge gjorde under ett tidigare förhandlingsskede. Men sådana fredstrevare finns inte på kartan i dagsläget.