Med Nato kan svenskarna bli européer

Sverige ansökte om EU-medlemskap när de noga kalkylerade fördelarna till slut övervägde nackdelarna.

Budskapet från statsminister Tage Erlanders så kallade Metalltal 1961 – att svenskarna skulle kvarstå utanför den kontinentala gemenskapen för att säkra neutraliteten och den ekonomiska modellen – hade väglett nästan 30 års politik. Men Berlinmurens fall och den inhemska ekonomiska turbulensen hade 1990 urgröpt respektive argument till den grad att kalkylen inte längre höll. Vi hade nått en brytpunkt där vi fick ut mer av ett medlemskap än av fortsatt utanförskap.    

Sverige ansöker nu om Natomedlemskap då regeringen gör analysen att vi har nått en ny brytpunkt där en anslutning till den västliga försvarssammanslutningen gynnar oss mer än fortsatt alliansfrihet.

För att säkra värdet av Natomedlemskapet kan lärdomar dras av de 30 år som följt sedan vår EU-ansökan.

En första lärdom är att ödmjukhet kan löna sig. Trots att Sverige sökte EU-medlemskap som ett sätt att hantera osäkerhet verkar de tidiga svenskarna i Bryssel känt en stor säkerhet gällande svenska modellers förträfflighet. Svenskarna blev snabbt kända för sin vilja att exportera snarare än att importera politik.

Statsminister Ingvar Carlsson (S) lämnar in Sveriges ansökan om medlemskap i EG, senare EU, till (fr v) Nederländernas utrikesminister Hans van den Broek, EU-kommissionens ordförande Jacques Delors och Nederländernas premiärminister Ruud Lubbers den 1 juli 1991. Foto: Anders Holmström/Scanpix/TT

Lära av andra

På det säkerhetspolitiska området har Sverige sedan EU-inträdet hävdat vår militära alliansfrihet med frenesi – och med samma frenesi samarbetat militärt med såväl Nato som enskilda länder och deltagit i alla EU:s militära operationer. Samtidigt har vi ofta bromsat utvecklingen av EU som säkerhetspolitisk aktör, inte främst på grund av vår alliansfrihet utan av hänsyn till Nato, alliansen som vi fram tills nu velat stå utanför.

Även om Sverige har varit en uppskattad partner har denna politik inte alltid varit helt enkel att förstå för andra europeiska länder. När vi nu ansluter oss till kontinentens säkerhetspolitiska mittfåra kan det förmodligen inte skada med en dos ödmjukhet kring vår resa och de vägval som fört oss hit. Förutom att lära ut kan vi kanske också lära av andra.

En andra lärdom är att kunskap ger inflytande.

Inför EU-medlemskapet genomfördes storskaliga och mångåriga analyser och utredningar av hur svensk politik, demokrati och suveränitet skulle påverkas av en anslutning. Väl inne i unionen öronmärke riksdagen medel för att forskare i ekonomi, juridik och statsvetenskap skulle bygga nätverk och kunskap. Några år senare etablerades Svenska institutet för europapolitiska studier (Sieps) för att förse regeringskansliet med EU-analys. Det var väl använda medel.

Statsminister Tage Erlander (mitten) och hans assistent och sedermera efterträdare Olof Palme (t h) i ett uppdelat Berlin 1958. Foto: Pressens Bild/TT

Förenklad svensk diskussion

Motsvarande satsning på Natokunskap är välbehövlig. Debatten under våren har visat på en bokstavstrogen uppfattning om försvarsalliansen baserad på det ursprungliga Washingtonfördraget medan omvärldens Natoforskning om inflytande, drivkrafter och avvägningar inom en komplex organisation inte har gjort några betydande avtryck i svensk diskussion.

Även inom regeringskansliet behövs kunskap och analyskapacitet, både för att fatta beslut och för att kunna beställa och tillvarata kunskap som kommer utifrån. Ett Natomedlemskap skulle inte bara påverka vår relation till denna för Sverige nya allians, utan även förutsättningarna för, och de möjliga synergierna med, andra forum såsom EU, det nordiska försvarssamarbetet Nordefco och Nordiska rådet. Dessa potentiella samarbetsvinster realiseras bäst med en stark kunskapsgrund.  

En tredje läxa handlar om att kunna se den politiska helheten.

Den ”transaktionella” och kamerala attityden från Sveriges EU-inträde – vad får vi för pengarna? – har suttit kvar vilket har gjort det utmanande för oss att hantera den långsiktiga politiska utvecklingen och andras visioner. Fokuset på att hålla nere kostnader har ibland inneburit walkover gällande unionens substantiella utveckling, till exempel när framtidsområden som innovation och forskning bantades i den senaste budgeten efter krav från de annars framtidsinriktade ”sparsamma” länderna där Sverige ingår.

Ett annat exempel är det försvarsindustriella området som utvecklats snabbt de senaste åren. Där många länder ser en politisk storsatsning för att säkerställa europeisk handlingskraft på lång sikt har Sverige ibland tolkat utvecklingen som ett tekniskt/industriellt samarbete utan vidare politiska implikationer – med mindre möjlighet att påverka som resultat.

Invigning av utställning på Armémuseum i Stockholm 2007 om Napoleonkrigen. Enligt skribenten har Sverige stått lite utanför Europa sedan början av 1800-talet. Foto: Henrik Montgomery/TT

Vid sidan om sedan Napoleon

På samma sätt har Sverige mycket att vinna på att inte bara se Nato som ett praktiskt sätt att bygga säkerhet – efter noggrann kalkyl till vår egen nytta. Det är också ett politiskt samarbetsprojekt som medlemmar fäster ambitioner och intressen till – ibland i stark motsättning. Förhandlingarna om Natos nya strategiska koncept, som ska staka ut riktningen för alliansen, vittnar om att det är en dynamisk och föränderlig säkerhetspolitisk sammanslutning vi vill ansluta oss till. Ju bättre vi förstår den politiska helheten, desto mer inflytande kan vi ha på alliansen och dess utveckling.

Nato är inget universalplåster för svensk säkerhetspolitik. Många av de frågor Sverige står inför diskuteras lika livligt inom alliansen som utanför: Hur hantera rysk aggression och skapa säkerhet i Europa? Vilken förmåga kan vi på sikt finansiera? Vilken roll kommer USA att spela efter presidentvalet 2024? Hur bemöta det Kina vi ser som en systemrival? Men medlemskapet ger oss en möjlighet att ta oss an trängande säkerhetsfrågor i samarbete med andra från en gemensam utgångspunkt.

Svenskarna, som sedan Napoleonkrigen i början av 1800-talet hållit sig lite vid sidan av den kontinentala politiken, kan nu både vårda den transatlantiska relationen och bli lite mer europeiska på köpet. På den resan har vi goda skäl att lära av våra första årtionden av europeisk integration.