Kriget ger Macron stark medvind inför valet

Valrörelsen har kallats för en ”teflonkampanj” – där inget fäster, inget engagerar eller griper tag i väljarna. Med lågt valdeltagande som följd.

Det var innan kriget bröt ut i Ukraina. Nu kastar i stället den säkerhetspolitiska krisen sina långa skuggor över valrörelsen. Teman som försvar, energipolitik och EU:s roll har dykt upp i debatten. Tidigare omhuldade områden som sjukvård och skola har halkat ner på intressebarometern till förmån för kriget i Ukraina, som seglat upp som den näst viktigaste frågan för väljarna, efter köpkraften. Något som framför allt går den sittande presidentens väg.

Emmanuel Macron väntade in i det sista med att offentliggöra sin kandidatur. Beskedet kom först den 4 mars, i form av ett brev till franska folket. Sin sena entré i valrörelsen har han tidigare motiverat med att han måste fokusera på att leda landet, inte minst med tanke på pandemin. Under tiden har hans motståndare otåligt stått i startboxarna och skrapat med hovarna och anklagat presidenten för att utnyttja sin exklusiva position för att tala för sin sak utan att de andra fått en chans att bemöta honom.

Fördel Macron

Men även om alla spelare nu visat sina kort kommer årets fördröjda valrörelse inte att likna någon man tidigare upplevt, på grund av det utomordentligt allvarliga säkerhetspolitiska läget.

Redan före den ryska invasionen i Ukraina var Macron segertippad en längre tid. Efter den 24 februari tycks hans ställning i princip ohotad.

Éric Zemmour har kallat Macron "Bidens lille telegrafist". Foto: Jean-Francois Badias/AP/TT

Emmanuel Macron har visserligen många roller att bolla mellan. Han leder inte bara ett av Europas mest tongivande länder i ett extremt allvarligt läge samtidigt som han är kandidat till sin egen post – fram till i sommar är Frankrike dessutom ordförande i EU:s ministerråd. Det var också i egenskap av ledare för ordförandelandet som han i början av februari reste till Moskva för att försöka få Putin på andra tankar. Via telefon försöker han nu fortsätta den diplomatiska dialogen.

På grund av det världspolitiska läget har Macrons planerade valmöten och deltagande i debatter dragits ner till ett minimum. Möjligheterna för hans utmanare att möta honom blir därför färre än vad de hoppats på.

Att alltför hårt kritisera den sittande presidenten kan också bli dyrköpt med tanke på den rådande situationen. Enligt en nyligen genomförd opinionsmätning är 90 procent av väljarna rädda för kriget. Enligt samma mätning säger också en majoritet av dem som tänker rösta på Macron att de gör det för att han inger förtroende, medan en mindre grupp anger ideologiska skäl.

För hans huvudmotståndare är det tvärtom. Men just förtroendet väger tungt i den aktuella situationen. Efter fem år vid makten har mannen som ställde upp med ett helt nytt parti i valet 2017 utvecklats till en statsman.

Splittrad extremhöger

Motståndarnas planhalva har hittills dominerats av extremhögern. Marine Le Pen, som vid valet 2017 gick vidare till den andra valomgången, får den här gången finna sig i att dela utrymmet med den före detta journalisten Éric Zemmour. Medan Le Pen försökt ge sitt parti en något mjukare image är det många som lockas av Zemmours hatiska framtoning, hans islamfientlighet och bitvis antisemitiska hållning, det egna judiska ursprunget till trots. Nyligen dömdes han för hatbrott och för många högernostalgiker påminner han helt enkelt om Marine Le Pens egen far, Jean-Marie.

Mellan de båda kandidaterna råder dessutom öppet krig. Flera välkända namn har lämnat Le Pens läger för att ansluta sig till Zemmour, som visar upp avhopparna likt stolta troféer. En av de största värvningarna är Le Pens egen systerdotter Marion Maréchal, som bytte lag i början av mars. 

Dålig PR. Marine Le Pen med Vladimir Putin 2017. Foto: Mikhail Klimentyev/Sputnik via AP/TT

Före den ryska invasionen låg de båda högerextrema kandidaterna på omkring 15 procent vardera, mot Macrons 25 procent. För de båda välkända Putinkramarna Le Pen och Zemmour har dock kriget i Ukraina utgjort ett politiskt bakslag.

Under flera månader försökte bägge förminska hotet från Ryssland och skylla situationen på USA. I december konstaterade till exempel Marine Le Pen, vars förra valkampanj finansierades med hjälp av lån från Ryssland, att Ukraina ”tillhör den ryska intressesfären”. Och så sent som dagen före invasionen kallade Zemmour president Macron för ”Bidens lille telegrafist”.

När invasionen den 24 februari var ett faktum fick de båda bråttom att försöka göra en helomvändning. Så ringde till exempel Zemmour upp ”den lille telegrafisten” och bad honom att åka till Moskva och Kiev för att kräva eldupphör. Marine Le Pen fick å sin sida bråttom att skicka dryga miljonen valbroschyrer till pappersinsamlingen – broschyrer där hon leende skakar hand med Putin vid Moskvabesöket 2017.

Efter krigsutbrottet har båda två gått bakåt i opinionsmätningarna, samtidigt som Macron gått framåt och nu ligger på omkring 30 procent av väljarstödet. Samtidigt har Marine Le Pen, som försöker visa upp en mer pragmatisk sida i den aktuella krisen, börjat dra ifrån den ännu mer ideologiskt hårdföre Zemmour.

Republikansk dalande stjärna

Högerpartiet Republikanernas Valérie Pécresse, tidigare minister i expresidenten Nicolas Sarkozys regering, har till en början varit en tredje, möjlig utmanare till Macron i den första valomgången. Hon är redan historisk genom att bli den traditionella högerns första kvinnliga presidentkandidat och det var med klar majoritet och stor entusiasm som hon utsågs i partiets primärval i slutet av förra året. Med 17 procent av väljarstödet såg hon ut att kunna bli en värdig motståndare till Macron.

Sedan dess har det dock bara gått utför. I en mätning som gjordes strax efter den ryska invasionen hade hon dalat ända ner till 11,5 procent, och hamnat efter både Le Pen och Zemmour, liksom snäppet under vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon.

Republikanen Valérie Pécresse. Det går dåligt för både henne och Socialistpartiets kandidat. Foto: Michel Euler/AP/TT

Pécresse har uppenbara problem med att hitta sin personliga ton och profil, där hon försöker gå balansgång mellan Macron och extremhögern och blanda hårda tag med mjuka budskap.

På en annan flank är det en historiskt svag vänster som bävande går till val – det röd-gröna blocket var splittrat långt innan kriget bröt ut i Ukraina. Det tidigare så inflytelserika Socialistpartiet ligger i spillror: partiets kandidat, Paris borgmästare Anne Hidalgo, får inte mer än ett par procent i opinionsmätningarna. För första gången sedan 1969 ligger Kommunistpartiets kandidat före Socialistpartiets.

Flera försök har gjorts för att få kandidaterna att gå samman. Härom året bildades till exempel kampanjgruppen Det folkliga primärvalet, med syfte att ena röda och gröna väljare bakom en gemensam kandidat. Intresset bland kandidaterna själva var dock minst sagt svalt. Den enda som ställde upp officiellt i det nätbaserade primärvalet och som sade sig respektera utfallet var den partipolitiskt obundna, före detta justitieministern Christiane Taubira, som så sent som i slutet av januari offentliggjorde sin kandidatur. Det blev också hon som vann omröstningen, där drygt 400 000 vänstersympatisörer deltog.

Någon ”Taubira-effekt” blev det dock inte. I början av mars hoppade hon av hela valkarusellen eftersom hon inte lyckats få de obligatoriska 500 namnunderskrifter från förtroendevalda som krävs för att ställa upp i presidentvalet.

Vänsterradikal utmanare

En kandidat har dock börjat dra ifrån: Jean-Luc Mélenchon från vänsterradikala Okuvade Frankrike, även om också han har fått vissa problem i samband med Ukrainakrisen. Han stödde till exempel Rysslands inblandning i inbördeskriget i Syrien 2015, och samtidigt som han nu fördömer invasionen av Ukraina anser han att situationen beror på att USA försöker utvidga Nato.

Vänsterradikal utmanare. Jean-Luc Mélenchon. Foto: Thibault Camus/AP/TT.

Mélenchons väljare tycks dock inte vidare känsliga för just den här delen i hans politiska hållning, och även om han ännu är långt från 2017 års nivå har Mélenchon gått framåt sedan i höstas. I en del opinionsmätningar från början av mars hamnade han på tredje plats, före både Zemmour och Pécresse.

Att Emmanuel Macron kommer att gå vidare till den andra och avgörande valomgången står klart. Vem hans utmanare bli ter sig däremot alltmer osäkert. Att Macron vinner det slutliga valet kan också se ut som en självklarhet. För honom ligger dock faran i att väljarna anser valet avgjort på förhand, och därför inte bryr sig om att gå och rösta i den avgörande omgången.

En annan sak är det internationella, politiska läget och de konsekvenser det får nationellt. I krig kan som bekant vad som helst hända.