Risk för förlorad generation i Libanon

Fotbollar ligger orörda. Det målas inte hopphagar och gungor hänger stilla. I stället för lek och skratt ekar det tomt på många av de annars välfyllda skolgårdarna.

Barns utbildning har påverkats kraftigt av kriserna i Libanon de senaste två åren. Många föräldrar har inte råd att betala för utbildning och en del tvingas låta sina barn arbeta för att ha råd med mat på bordet. Dessutom har skolgången störts av de massiva protesterna 2019 och av pandemin, då hemundervisning var regeln men där många barn inte hade tillgång till dator. Lärare har också strejkat i flera omgångar för att få upp sina löner, de har knappt råd att betala för bensinen till jobbet. FN:s barnfond Unicef varnar för att 700 000 barn riskerar att aldrig komma tillbaka till ett klassrum och det pratas om att en hel generation kan gå förlorad i de kriser som Libanon genomgår.

Kriser ökar spänningar

Världsbanken har beskrivit den ekonomiska kollapsen som en av världens värsta sedan mitten av 1800-talet. Dessutom återhämtar sig landet fortfarande från den förödande explosionen i Beirut 2020 som dödade över 200 människor och gjorde över 300 000 hemlösa. Utöver det har pandemin slagit hårt i Libanon. Av 16 länder i Mellanöstern hade bara Iran högre dödssiffra per invånare i december 2021, enligt siffror från Oxforduniversitet.

Ännu har ingen ställts till svars för någon av de här kriserna. I takt med att de sociala klyftorna vuxit har även spänningarna ökat på framför allt två håll: mellan rika och socialt utsatta, samt mellan Hizbollah och allt fler motståndare mot rörelsen.

Elever återvänder till skolan i höstas efter ett långt coronauppehåll. Foto: Bilal Hussein/AP/TT

I oktober i fjol dödades sju personer under en protest, organiserad av de shiadominerade partierna Hizbollah och Amal, mot den infekterade nationella utredningen av explosionen. De dödade var shiamuslimer, vilket Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah såg som ett angrepp från det kristna partiet Libanesiska styrkorna.

– Deras mål är att starta ett inbördeskrig, sade han.

För att inte framstå som en konfrontatorisk angripare utmålar Nasrallah sitt parti Hizbollah som beskyddare av kristna – något som många kristna fnyser åt. En sak hade Nasrallah åtminstone rätt i – om Hizbollah hade svarat på attacken hade ett inbördeskrig sannolikt varit ett faktum.

Irans inflytande

Libanon ingår i den regionala dragkampen mellan det sunnimuslimska Saudiarabien och det shiamuslimska Iran. Enligt den sunnitiske politiske veteranen Saad al-Hariri har Iran nu fått för stort inflytande och i slutet av januari gick han ut med att han själv tänker bojkotta parlamentsvalet som är planerat till maj. Hariri, som har varit premiärminister i tre omgångar och i dag leder det sunnidominerade partiet Framtidsrörelsen, uppmanar sitt parti att inte heller ställa upp i parlamentsvalet.

– Jag är övertygad om att det inte finns utrymme för positiv förändring i Libanon med tanke på Irans inflytande, internationell oreda, nationell och religiös splittring, och statens kollaps, sade han.

Protest till stöd för utredaren av den stora explosionen i Beirut 2020. En kvinna håller en bild av sitt barnbarn som dog i katastrofen. Foto: Bilal Hussein/AP/TT

Hariris avhopp ställer balansen mellan olika religiösa grupper på sin spets då andra partier nu försöker fylla ett tomrum. Det finns inga officiella siffror, men uppskattningsvis utgör sunnimuslimer omkring 30 procent av befolkningen. Om en av de största religiösa minoriteterna uteblir undermineras hela valet. Trots det tycker Hizbollah att det är rimligt att hålla val i maj.

Svårt att nå enighet

Politiskt dödläge är närmast normalläge i Libanon. Regeringen hade inga sammanträden mellan oktober och januari på grund av den ilskna debatten kring utredningen av explosionen där Hizbollah motsätter sig utredaren Tarek Bitar. Han har det ovanliga ryktet om sig i Libanon att vara opartisk, men Hizbollah anser att Bitar har riktat in utredningen på den politiska eliten och därför är ensidig.

Samtidigt lever människor med bara två till fyra timmar elektricitet om dagen och på grund av elbristen råder det brist på rent vatten. Tre fjärdedelar av befolkningen levde enligt FN i ekonomisk fattigdom 2021, i det land som har flest flyktingar per capita i världen. Över en miljon flyktingar  främst från Syrien, befinner sig i Libanon på en yta mindre än Skånes.

Expremiärminister Saad al-Hariri, framför en bild av sin mördade far Rafiq al-Hariri, som också var regeringschef. Foto: Hussein Malla/AP/TT

Eftersom staten saknar lösningar på samhällsproblemen försöker partier plocka politiska poäng genom att hjälpa sina egna väljargrupper. Under hösten importerade Hizbollah olja från Iran, trots att det riskerade att utsätta Libanon för sanktioner från USA och flera politiska partier har erbjudit coronavaccin till sina väljare.

Lojalitet med gruppen

Samordnade protester av den typ vi fick bevittna 2019 lyser med sin frånvaro. Då samlades människor bortom religiösa, politiska och klassbaserade indelningar i landsomfattande protester mot den utbredda korruptionen i den politiska eliten. Tydligast förkroppsligades det i en 17 mil lång mänsklig kedja från Tripoli i norr till Tyre i söder. Trots ett massivt missnöje med hur kriserna hanteras förekommer i dag endast spridda protester, likt lärarnas strejk, och ingenting i närheten av den gränsöverskridande enighet som rådde 2019. Att folk inte är ute på gatan talar för att lojaliteten nu är med den egna gruppen snarare än den stora massan som den var tidigare.

Hizbollah-krigare som skadats i strid lyssnar på ett tal via länk av shiarörelsens ledare Hassan Nasrallah. Foto: Bilal Hussein/AP/TT

Samtidigt som många skolklockor står stilla i väntan på elever att ringa in kraftsamlar nu partier inför valet. Men val har skjutits fram förr i Libanon. Både historien och Hariris avhopp talar för att det blir ytterligare en vår med politisk dramatik. När valet hålls, om det hålls, är frågan om folket kommer att tolerera att samma politiska elit fortsätter försöka reda ut kaoset eller om kraven på större systemförändring kommer upp igen. Om folket går ut på gatorna finns det två alternativ: en enad front mot eliten likt 2019 – eller direkt konfrontation mellan olika grupper. Frågan är vad som kan få folk att enas i en folkrörelse mot korruptionen igen. Kanske är det hotet om flera förlorade generationer.