Migranterna som ingen vill veta av

De senaste åtta åren har en femtedel av befolkningen, omkring sju miljoner människor, lämnat Venezuela, enligt nya siffror från FN. De flesta finns i grannlandet Colombia med två och en halv miljon, därefter kommer Peru med en och halv miljon. I både Ecuador och Chile finns drygt en halv miljon venezuelaner. Men man möter dem nu för tiden i alla latinamerikanska länder. Också i avlägsna små byar.

I sitt sökande efter en plats där de kan skapa ett hem, få ett arbete det går att leva på och slippa leva i ständig rädsla för gängvåld eller politisk repression har venezuelanerna sällskap av migranter från flera länder, framför allt från Haiti och Kuba. Inte ens under åren av diktaturer i södra Latinamerika har så många flytt från sina hem som nu.

Flera länder som Mexiko, Colombia och Peru är såväl ursprungs- som transitland och destination för migrantströmmarna. Men till Venezuela är det inte längre många som kommer, förutom venezuelanska migranter som gett upp och valt att åka tillbaka. Men de är förhållandevis få, knappt 30 000, trots president Nicolás Maduros satsning på att locka tillbaka migranterna med gratis flygresor inom ramarna för Plan vuelta a la patria (planen för återvandring till hemlandet). Och bland alla migranter som rör sig kors och tvärs över de amerikanska världsdelarna utgör venezuelanerna den överlägset största gruppen.

Skickar hem pengar

Länge förnekade de venezuelanska myndigheterna att det alls förekom någon massiv migration. De som lämnade landet var, hävdade de, antingen lurade, äventyrare eller förrädare. Men effekterna blev kännbara – skolor stängde därför att lärarna emigrerat, skördar gick förlorade eftersom det inte fanns några skördearbetare...

Samtidigt var massutvandringen funktionell eftersom migranterna skickade pengar till sina anhöriga och därmed bidrog till att dämpa misären. För många var det just det som var motivet – att hitta ett jobb för att kunna försörja familjen hemma. I många venezuelanska familjer diskuterades vem som hade störst möjlighet att få jobb och därför utsågs till att emigrera som ett slags representant för hela familjen.

Venezuelanska migranter utanför Colchane i Chile, sedan de korsat gränsen från Bolivia. Foto: Matias Delacroix/AP/TT

De flesta som lämnar är unga män och kvinnor, men bland de grupper av migranter som man möter vandrandes utefter den panamerikanska huvudvägen finns också många familjer med barn som körs i barnvagn eller bärs på ryggen. Här finns också familjer med tre generationer. Fler än man kan föreställa sig går till fots.

Under åren har kyrkliga och andra grupper byggt upp härbärgen och matbespisningar för migranterna som ett slags ljuspunkter i det annars så kompakta mörkret. I sociala medier utbyts uppgifter som fungerar som en sorts vägkarta. Där finns också tips om allehanda transporter och guideservice, som lika gärna skulle kunna kallas människosmugglingsinformation. Det går att köpa resor från gräns till gräns som inkluderar coyotes – människosmugglande guider – som visar vägen över gränserna. Kvaliteten varierar, liksom priserna.

Främlingsfientliga utbrott

Eftersom allt fler länder infört visumtvång och andra krav som är svåra att uppfylla har den illegala migrationen blivit allt vanligare. Det har också gjort att brottsorganisationer fått inflytande. Den kanske mest kända kriminella gruppen i Venezuela, Tren de Aragua, har byggt upp ett system av celler som sträcker sig från Colombia till Chile. Tren de Aragua sysslar framför allt med knarkhandel, beställningsmord och prostitution men på senare tid i allt högre grad med illegal migration.

Chilenska myndigheter uppskattar att Tren de Aragua smugglar in omkring 200 venezuelanska migranter per vecka via den lilla staden Colchane på 4 000 meters höjd vid gränsen till Bolivia. Ofta tillämpas ett slags avbetalningssystem som i praktiken innebär att migranterna hamnar i en skuldsituation de inte kan komma ur och därför tvingas agera som fotfolk i Tren de Araguas övriga kriminella verksamhet.

Demonstranter förstör venezuelanska och colombianska migranters tillhörigheter under en protest i Iquique i Chile i januari 2022 mot olaglig invandring. Foto: Ignacio Munoz/AP/TT

Att erfarna och våldsamma brottslingar ingår i de venezuelanska migrationsströmmarna har bidragit till främlingsfientliga utbrott i flera länder. I Chile angreps en stor grupp venezuelanska migranter som i väntan på att få komma vidare slagit läger i en park i hamnstaden Iquique i norr. I Perus huvudstad Lima har det förekommit demonstrationer direkt riktade mot de venezuelanska migranterna. Och i Colombia har huvudstaden Bogotás borgmästare varit tvungen att be om ursäkt för att hon anklagat de venezuelanska migranterna för att vara ”tjuvar och mördare”.

Svårforcerad djungel

Med tanke på alla svårigheter har de venezuelanska migranterna varit påfallande framgångsrika i att integrera sig när de bara väl lyckats få uppehållstillstånd. Men att få ett sådant har blivit allt svårare i länderna i söder, vilket har bidragit till att allt fler söker sig norrut, mot USA, även efter flera år i Chile eller Peru. Och det trots att de då måste ta sig igenom den svårforcerade Dariéndjungeln som är som en propp mellan Colombia och Panama.

Darién är den enda plats där den panamerikanska huvudvägen inte kunde byggas. De cirka tio mil det rör sig om måste avverkas till fots. Det tar oftast uppemot en vecka och det är ingen söndagspromenad. Förutom ett komplicerat och kuperat landskap med flera floder och ett påfrestande klimat är Darién tillhåll för allehanda kriminella grupper.

En grupp migranter, de flesta venezuelaner, korsar en flod på sin färd genom Dariéndjungeln från Colombia till Panama, i hopp om att slutligen nå USA. Foto: Fernando Vergara/AP/TT

Enligt Läkare utan gränser, som driver ett slags mottagningsstation på den panamanska sidan, var det omkring 200 migranter som dog under vandringen genom Darién under förra året. Trots det anländer varje dag uppemot 3 000 migranter, de flesta venezuelaner. Den lilla staden Necoclí på den colombianska sidan har förvandlats till ett jättelikt flyktingläger. Enda sättet att komma till den plats där vandringen genom djungeln kan börja är med båt. Men antalet båtar är begränsat och väntetiden för att få en plats uppgår till en månad. Samtidigt har priset på en plats ökat och uppgår i dag till motsvarande cirka 2 000 kronor.

Den massiva närvaron av migranter har påverkat livet i Necoclí på många sätt. På marknaden kan man till exempel köpa speciella vandringskit med stövlar, regnkläder, till och med selar för att bära barn. Under färden spenderar de flesta hela sitt livs sparande, utöver att de har sålt allt det de äger.

Stoppade av Biden

Nästa hållpunkt på vandringen norrut är Tapachula i södra Mexiko där migranterna, i princip, ska kunna söka asyl i både Mexiko och USA. Under tiden de väntar får de inte lämna staden. Men eftersom väntetiderna är så långa, och lägren där migranterna inhyses så undermåliga, vandrar många vidare ändå, ofta i karavaner med tusentals deltagare för att kunna försvara sig både mot myndigheter och kriminella gäng.

Tidigare var det ovanligt att venezuelanska migranter tog den här vägen. De som tog sig till USA var oftast väletablerade och reste med flyg. Fram till 2019 rapporterade amerikansk gränspolis i genomsnitt knappt 130 venezuelanska migranter per månad. I augusti 2022 rapporterades över 25 000. Och i september 33 000. Förutom att det har blivit svårare med uppehållstillstånd i länderna i söder spreds rykten via sociala medier som hävdade att venezuelaner – liksom kubaner – automatiskt släpps in i USA i väntan på att deras asylansökan ska behandlas.

Venezuelanska migranter väntar på att få hjälp från en flyktingorganisation i Mexico City sedan USA stängt dörren för dem. Foto: Fernando Llano/AP/TT

Så fungerade det också i stora drag, fram till den 12 oktober 2022. Den dagen fattade president Joe Biden beslut om att bara ta emot 24 000 väl utvalda venezuelanska migranter. De måste dessutom komma med flyg, vilket är komplicerat eftersom USA samtidigt, av säkerhetsskäl, har förbjudit flyg från Venezuela att landa där. Även bortsett från detta moment 22 innebär beslutet att alla andra migranter som försöker ta sig in i USA från Mexiko från och med nu automatiskt kommer att skickas tillbaka över gränsen, vilket den mexikanska regeringen också har gått med på.

Kanske leder det till att fler väljer att åka tillbaka till Venezuela. Men de flesta fortsätter ändå att försöka att ta sig över den mexikansk-amerikanska gränsfloden Rio Grande, även om de nu måste hålla sig undan gränspolisen. Eller så fortsätter de sin tröstlösa vandring utefter den panamerikanska huvudvägen tillbaka söderut. På nytt genom Darién. Med sina resväskor och barnvagnar och alla broar brända. Det enda som gäller är att komma fram. Till någon annanstans.