Pytten Rwanda skakar om jätten Kongo – igen

– På grund av vår storlek kommer vi aldrig att lämna Kongo förrän vi kan lita på regeringen i Kinshasa. Vi kommer aldrig mer att tillåta massakrer av vårt folk. Vi kommer aldrig mer att tillåta att krig utkämpas i Rwanda. Aldrig mer kommer vi att låta någon kröka ett hår på en tutsis huvud, sade Rwandas före detta underrättelsechef Patrick Karegeya i en intervju med den ansedda journalisten Michela Wrong.

Citatet blev uppmärksammat i samband med hennes bok Do Not Disturb, The Story of a Political Murder and an African Regime Gone Bad som publicerades 2021, och kan på många sätt förklara Rwandas agerande i regionen.

De senaste månadernas nya och hårda strider i östra Kongo-Kinshasa, där rebellgruppen M23 lagt under sig ett område norr om staden Goma, är bara ett exempel. Oron över att upprorsmakarna ytterligare ska avancera har gjort att kriget sänt tusentals människor på flykt.

Rwanda anklagas från flera håll att stödja M23, både materiellt och med direkt militärt understöd. Enligt en läckt FN-rapport ska Rwanda redan i november 2021 ha skickat hundratals soldater till grannlandet i väster. Rwandas utrikesminister Vincent Biruta varken dementerar eller bekräftar att rwandiska trupper befinner sig på kongolesisk mark. I stället talar han i en intervju med kanalen Radio France Internationale om det hot som spillrorna av den tidigare rwandiska hutuarmén, i dag under namnet FDLR, alltjämt utgör. Genom FDLR hålls folkmordsideologin levande, anser Biruta.

Stort som Västeuropa

M23:s framfart är tätt sammanflätad med de oroligheter, krig och massakrer som präglat regionen i årtionden. Trots flera fredsavtal, diplomatiska ansträngningar och en stor FN-styrka på plats har invånarna i den här delen av Kongo inte fått uppleva någon varaktig fred sedan mitten av 1990-talet. En förklaring är historisk, en annan geografisk.

Det är drygt 150 mil fågelvägen mellan Kongos huvudstad Kinshasa och gränsen till Rwanda och Uganda i öster, landet kan till ytan jämföras med Västeuropa och är Afrikas största söder om Sahara. Ända sedan självständigheten 1960 från Belgiens brutala kolonialvälde har Kongos styre kännetecknats av misskötsel, nepotism, internationell inblandning och korruption.

En FN-bil brinner i Goma i östra Kongo-Kinshasa, där gerillan slagit till mot flera städer. Foto: Moses Sawasawa/AP/TT

Centralregeringen i Kinshasa har inte haft full kontroll över de östra delarna på årtionden. Det var där som upproret mot den tidigare envåldshärskaren Mobutu Sese Seko startade 1996, och det var där som rebeller, understödda av Rwanda och Uganda, inledde det andra stora Kongokriget 1998. Det var också dit som omkring 1,5 miljoner hutuer från Rwanda flydde i slutet av folkmordet och kriget 1994. I jättelika flyktingläger kunde den besegrade rwandiska hutuarmén och den milis som gemensamt ansvarade för dödandet omgruppera sig.

Resterna av dessa konstellationer, tillsammans med nyrekryteringar från Kongo, går i dag under namnet FDLR och är fortsatt aktiva i det stora landets östra del. När omvärlden anklagar Rwandas president Paul Kagame för att stödja M23 svarar han med motanklagelsen att den kongolesiska armén samarbetar med FDLR.

Singapore ledstjärna

Sammantaget beräknas över 120 beväpnade grupper härja i östra Kongo. M23 domineras av tutsier och säger sig vilja skydda den kongolesiska tutsibefolkningen. M23 är en utbrytarfraktion ur en större milisgrupp och bildades 2012. Redan året efter förklarade den kongolesiska armén att M23 var besegrat. Rebellerna flydde till Uganda och Rwanda, men tog sig så småningom tillbaka till Kongo. I november 2021 gick M23 till attack mot den kongolesiska armén i provinsen Nordkivu i gränstrakterna mot Rwanda och Uganda.

Rwandas ständige ledare Paul Kagame, här i ett tal 2022 på årsdagen för starten på folkmordet den 7 april 1994. Foto: Muhizi Olivier/AP/TT

Att M23 får stöd från Rwanda tillbakavisas kraftfullt av Paul Kagame. I en intervju med France24 vill presidenten belysa den historiska bakgrunden till dagens konflikt: folkmordet i Rwanda 1994 då minst 800 000 människor, de flesta av dem tutsier, dödades på 100 dagar. Precis som sin utrikesminister pekar Kagame ut FDLR som regionens stora säkerhetshot.

– De som anklagar Rwanda för att ligga bakom problemen [i Kongo] tiger om FDLR. De talar inte om hur FDLR har gått till angrepp mot Rwanda och att Rwanda beskjuts från Kongo, säger Kagame.
Han understryker att han inte kan acceptera att FDLR och dess allierade fortfarande har en fristad i Kongo.

Paul Kagame ledde den tutsiarmé som besegrade den tidigare huturegimen 1994. Han har de facto styrt landet sedan dess, även om han inte utsågs till president förrän 2000. Politiskt har han haft Singapore som ledstjärna och har hyllats för såväl teknologiska satsningar som långtgående sociala och ekonomiska reformer.

Väst höjer sällan tonläget

Försoningen mellan tutsier och hutuer har varit ett annat distinkt drag i politiken och hemvändande hutuflyktingar har fått gå i omskolnings- och försoningsläger. De tidigare etniska beteckningarna hutu och tutsi har förbjudits samtidigt som anklagelsepunkten ”förnekelse av folkmordet” blivit ett av de mest effektiva sätten att tysta dissidenter.

Ett av många monument över folkmordet, här över offren i en kyrka i Ntarama. Foto: Ben Curtis/AP/TT

Genom åren har västvärlden alltmer börjat ifrågasätta Kagames auktoritära styre och de diplomatiska relationerna med väst har tidvis varit frostiga. Men trots misstankar om politiska mord på regimkritiker (bland annat på förre underrättelsechefen Patrick Karegeya 2014 som bröt med Kagame 2006), minskat demokratiskt utrymme, kränkningar av mänskliga rättigheter och Rwandas ständiga inblandning i östra Kongo, höjer västvärlden sällan tonläget. Försiktigt framförd kritik avfärdas som inblandning i landets interna angelägenheter.

Omvärlden, som 1994 i princip stod bredvid och såg på medan tutsierna slogs och höggs ihjäl med enkla redskap, har heller knappast något moraliskt trumfkort att spela ut. När dödandet var över kom givarna däremot rusande och har generöst bidragit till Rwandas återuppbyggnad. Enligt den brittiska tidskriften The Economist har Rwanda fått 50 procent mer bistånd per capita än andra jämförbara länder i regionen. En del kallar det guilt money, skampengar.

Men det är inte bara säkerhetsaspekter och det egna territoriets integritet som gör östra Kongo politiskt högintressant för Paul Kagame. En viktig bricka i spelet är det komplicerade förhållandet till Rwandas och Kongos gemensamma grannland Uganda.

Rika naturfyndigheter

Kagame och Ugandas president Yoweri Museveni var tidigare bundsförvanter och stred ett tag på samma sida under det stora Kongokriget (1998–2003). Sedan dess har vänskapen förbytts i kamp om herraväldet i regionen. På spel står kontrollen över de rika naturfyndigheter som finns i Kongo, och som ofta hittar en illegal väg ut ur ursprungslandet via antingen Rwanda eller Uganda. Enligt vissa bedömare kan M23:s återuppståndelse ha att göra med att Uganda i sin tur stärkt sin närvaro i Kongo, något som Rwanda inte ser med blida ögon på.

En grupp kvinnor får militär grundutbildning av regeringsarmén i november 2022 sedan Kongo börjat mobilisera nya rekryter i kampen mot M23-gerillan. Foto: Moses Sawasawa/AP/TT

Ett fullskaligt krig mellan jätten Kongo och lillen Rwanda, som till ytan är något mindre än Dalarna, är osannolikt. Lika otroligt är det att Rwanda skulle upphöra med att direkt, eller indirekt, blanda sig i utvecklingen i östra Kongo. Det komplicerade förhållandet mellan Rwanda och Uganda försvårar situationen ytterligare och undergräver den kongolesiska regeringens möjlighet att ta kontroll över den naturresursrika landsändan.

Östafrikanska gemenskapen, som Kongo är medlem av sedan i mars 2022, har uppmanat till omedelbar vapenvila och skickat en regional styrka som ska bekämpa milisgrupperna i de östra landsdelarna. Företrädare för Kongo och Rwanda ingick i november ett avtal om eldupphör. Det är inte första gången som den här typen av överenskommelser slutits – och omedelbart brutits. Hoppet om en varaktig fred i östra Kongo-Kinshasa är långt borta.  

Säkert är att Paul Kagame kommer att fortsätta spela en nyckelroll för utvecklingen i regionen.