VM i Qatar: så uppnås mjuk makt och politiska mål

Somliga supportrar packar resväskor och solkräm. Andra lägger upp arbetsscheman för att inte missa nyckelmatcher. Qatar drar i och med världsmästerskapet nu till sig världens blickar. Sällan har de varit av så skiftande karaktär som nu, där den enes idrottskarneval är den andres skandalturnering.

Kritiken mot valet av värdland har varit hård. Den absoluta monarkin har diktatoriska befogenheter. Diskrimineringen av kvinnor är systematisk, homosexualitet är förbjuden och pressfriheten kringskuren. Många har också tagit upp Fifa-korruptionen och de röster som Qatar uppges ha köpt för att få VM. Främst har migrantarbetarnas omänskliga arbetsförhållanden väckt opinion. Sedan Qatar 2010 tilldelades VM har tusentals migrantarbetare dött vid gulflandets byggen. Det pågår en debatt om Qatars reformer på arbetsmarknadsområdet, som bland annat ska ge höjd minimilön och rätt att byta arbetsgivare utan tillstånd. Flera medier och fackorganisationer rapporterar dock om stora brister med reformerna och fortsatt ”slavliknande villkor”.

Den politiska kalkylen

VM-budgeten, troligen över 2 000 miljarder kronor, visar att mycket står på spel. Jämfört med VM 2018 i Ryssland (som kostade runt 130 miljarder kronor) och Brasilien 2014 (runt 165 miljarder) spelar utgifterna för VM 2022 i en egen division. Qatar hoppas på stärkt mjuk makt och att sporten ska förbättra landets konkurrenskraft.

Förhoppningen är att VM-värdskapet, som pågår till den storslagna finalen den 18 december, ska ge den lilla gulfstaten skydd genom att det politiska och ekonomiska priset ökar för att angripa landet. Isoleringen som Saudiarabien, Egypten, Bahrain och Förenade arabemiraten inledde mot Qatar 2017 finns i färskt minne. Relationerna har förbättrats, men i en region som kännetecknas av återkommande turbulens är fotbollspolitiken ett av många verktyg för att freda landet.

Qatar är ökänt för hur landet behandlar migrantarbetare, bland annat på byggena inför fotbolls-VM som krävt tusentals liv. Foto: Hassan Ammar/AP/TT

Fotbollen skapar symboliska band till omvärlden. Arrangemang av stora turneringar och engagemang i storklubbar och stjärnor är också tänkta att öka möjligheterna att bedriva handel och diplomati, och på sikt få de olje- och/eller gasexportberoende länderna att kunna diversifiera sina ekonomier. Oljan och naturgasen står för hälften av Qatars BNP, hälften av dess inkomster samt runt 85 procent av all export. Landet har visserligen världens högsta inkomst per capita, men behöver utveckla sin handel.

Breda portföljer

Länder som Qatar, Saudiarabien och Förenade arabemiraten investerar i stora idrottsportföljer, både vad gäller verktygen (sponsring, ägande eller värdskap) och bredden (genom investeringar i olika sporter).

Idrotten är endast en del av strategin. Även satsningarna på kulturområdet är substantiella. Qatar har också försökt finna en roll som en liten stormakt med medlande ambitioner i världspolitiken, bland annat mellan USA och talibanerna respektive Iran. Detta ger landet större egna förhandlingsmöjligheter och ytterligare skydd. VM är kronjuvelen i satsningen att leda Qatar in i framtiden, men den utgör bara en del av en större mobilisering. Qatars framtid hänger inte på idrotten, men den är en ingrediens i ett recept för att göra qatariska samarbeten och investeringar mer smakfulla.

Enorma VM-utgifter är inte något större problem i ett land med stora intäkter och frånvaro av ansvarsutkrävande. Pengarna ger politisk hårdvaluta. Qatar vill göra globalt avtryck och inte bara vara i finrummet, utan utgöra själva finrummet. Gentemot medborgarna ska monarkins legitimitet stärkas genom att makthavarna flyttar fram ekonomiska positioner. Om den mjuka (och hårda) makten kan upprätthålla landets position i förhållande till grannarna är Qatar troligen nöjt.

Vad som händer efter VM är oklart, men potentiellt miljontals supportrar vet nu mer om de uppenbara bristerna på demokrati och mänskliga rättigheter i Qatar. Vad som räknas på sikt för ”sporttvättande” länder är att kulturellt, ekonomiskt eller politiskt utbyte inte längre ses som kontroversiellt. Mycket talar för att flera av de länder som använder sport i pr-syfte redan har kommit långt i det avseendet.

Qatar vill utgöra ett politiskt finrum. Här möter utrikesminister Muhammad bin Abd al-Rahman Al Thani (i blå kostym) sin motsvarighet i den afghanska talibanregimen Amir Khan Muttaqi och USA:s Afghanistansändebud Thomas West i mars 2022. Foto: Qatars utrikesdepartement/AP/TT

På lång sikt återstår det att se om VM innebär ökad handel, om bilden av landet förändras och om utbytet blir normaliserat. Lika intressant blir det att följa om den mjuka makt VM innebär kan fungera som diplomatiskt smörjmedel och bidra till att landet når säkerhetspolitiska fördelar.

Samtidigt rustar Qatar upp militärt. De bilaterala samarbetena kring detta fick den brittiska tidningen The Guardians kolumnist Barney Ronay att konstatera att turneringen, mer än sportswashing, handlar om en geopolitisk säkerhetsoperation. Barney skriver att ”Qatar vill synas på kartan, det här är hård sportmakt.” Mjuk och hård makt kompletterar som brukligt varandra.

Gränser för utnyttjandet

En förutsättning för att fotbollen ska kunna spela sin del är att festen får pågå ostört. Det är därför ett risktagande från Qatar att exponera sig för kritik. Granskningar gjorda av människorättsorganisationer som Human Rights Watch och Amnesty International har troligen redan stört värdnationen. Det är sannolikt även därför som Qatar tycks vilja införa strikta regler när utländska medier ska rapportera från landet under VM.

En annan faktor som kan påverka VM, och framöver att andra turneringar blir föremål för uppenbara politiska maktspel, är om deltagare, besökare, åskådare och sponsorer markerar mot arrangemangen och gör den ekonomiska och politiska kostnaden större än vad arrangörerna planerat för.

Läktarprotest under danska superligakampen mellan Viborg FF och AGF på Viborg arena den 6 november 2022. Danmark kvalificerade sig, till skillnad från Sverige, för årets fotbolls-VM. Foto: Ernst van Norde/Ritzau Scanpix/TT

Kritiken har hittills inte äventyrat genomförandet av VM. I Norge pressade supportrar och klubbar förbundet att driva en bojkott. Så blev det inte. Men Norge var ett av flera landslag som markerade med tröjprotester under VM-kvalet, och nyligen skickade 16 australiska landslagsspelare en video med kritik mot värdlandets behandling av hbtqi-personer och migrantarbetare.

Att Qatar och flera andra diktaturer som bedriver fotbollspolitik har goda diplomatiska och handelsmässiga relationer med en rad demokratiska länder (däribland Sverige) försvårar för dem som vill ställa krav på idrotten att göra mer än symboliska markeringar. En allt vanligare fråga är varför idrotten ska agera resolut när näringslivet och politiken länge har behandlat flera av dessa stater som goda partner. Här finns en hemläxa att göra, inte minst då den verkliga makten att förändra inte ligger hos idrottens aktörer.

Det internationella fotbollsorganet Fifa, som länge lidit av korruption, girighet och dålig fingertoppskänsla, tycks främst ha en avgörande smärtgräns – ekonomisk. Att Ryssland stängdes av efter den blodiga invasionen av Ukraina är ett intressant undantag, som än så länge dock är just ett undantag. Kommer färre auktoritära stater få mästerskap om det kan störa affärerna? Frågan är aktuell då Saudiarabien troligen söker VM 2030. Inget talar dock för att Fifa har lärt av sina misstag. Snarare har Fifa varit en okritisk möjliggörare för auktoritära stater att driva fotbollspolitik.

Problemet med idrottsindustrin generellt sammanfattas av journalisten Olof Lundh i boken Templet i öknen: ”en idrottsvärld som verkar vara i kroniskt behov av pengar moraliserar inte över var de kommer ifrån.”

Engelska Newcastle United-fans i en blinkning åt klubbens storägare Saudiarabien. Foto: Jon Super/AP/TT

Politik vardag i fotbollen

Auktoritära staters inflytande på fotbollen är delvis en följd av att investeringarna betalar de skenande kostnaderna för till exempel löner och övergångar. Att kommersialismen genomsyrar i princip all toppfotboll skapar således sårbarheter. Makt köps där den går att köpa, vilket gör att fotbollens aktörer också bär ansvar för den rådande situationen.

Inflytandet från auktoritära stater är omfattande och lär fortsätta. Den grupp klubbar där bland andra Manchester City ingår i ägs av Mansur bin Zayid Al Nahyan, biträdande premiärminister i Förenade arabemiraten och medlem av kungafamiljen i Abu Dhabi. Franska storklubben Paris Saint-Germain ägs av Qatars investeringsfond och engelska Newcastle United kontrolleras av Saudiarabiens.

Manchester Citys supportrar ser hemmamatcher på Etihad Stadium och Londonklubben Arsenal spelar på Emirates Stadium, arenor med sponsornamn från statliga flygbolag i Förenade arabemiraten. Emirates syns därtill på spanska Real Madrids och italienska Milans tröjor. Under det senaste decenniet har sponsring från gulfstaterna exempelvis kompletterats med tröjreklam från auktoritära länder som Azerbajdzjan och Rwanda, på Atlético Madrids respektive Arsenals dräkter.

Arsenals Reiss Nelson vinner bollen under en Europa League-match mot FC Zürich på hemmaarenan Emirates Stadium i London den 3 november 2022. Foto: Frank Augstein/AP/TT

Kommande cupfinaler ger en fingervisning om framtida fotbollspolitiska diskussioner. I maj spelas Europa League-finalen i Ungerns huvudstad Budapest, medan Champions League avgörs i Istanbul den 10 juni, mitt under den turkiska valrörelsen (valet är den 18 juni). Ländernas ledare Viktor Orbán och Recep Tayyip Erdoğan har inte bara mediokra fotbollskarriärer och ett auktoritärt grepp om sina respektive länder gemensamt. De har även utnyttjat fotbollens scen för politiska syften, vilket lär granskas närmare framöver.

Det är av vikt att försöka ha en konsekvent hållning mot all sorts auktoritär exploatering av fotbollen, men så sker inte alltid. Även demokratier har utnyttjat fotbollen politiskt. De auktoritära aktörerna får de svartaste rubrikerna men de agerar i en fotbollsvärld som inte tycks bry sig nämnvärt om styrelseskick och förhållanden i länderna, varför gränserna mellan den problematiska och den rena sporten blivit alltmer suddiga.

Efter det genompolitiserade VM tar den vanliga serielunken åter vid. Även den genomsyras av politik.

Fotnot: texten är lätt uppdaterad efter VM-starten den 20 november.