Minkar, makt och Mette i jämn dansk valkamp

Det sägs ibland att svensk politik har blivit som dansk med fem–tio års försening. Då kan det finnas skäl att se vad som händer sedan – alltså efter att ett nationalkonservativt parti har fått betydande inflytande. Sverigedemokraterna står i dag där Dansk Folkeparti stod för sju år sedan, med stöd från var femte väljare. Men där står inte det danska partiet längre. Inför valet närmar sig Dansk Folkeparti spärrgränsen till parlamentet, folketinget, ovanifrån.

Det finns flera förklaringar på Dansk Folkepartis massiva tillbakagång. Den kanske största men lite paradoxala är att man politiskt har segrat sig ihjäl. Partiets invandringskritik, inte sällan liktydig med invandrarkritik, särskilt av muslimer, har bred förankring i folketinget.

Danmark närmar sig i praktiken asylstopp. Den sittande S-regeringen arbetar på att etablera mottagningsläger för asylsökande till Danmark – i Rwanda. Ytterligare åtstramningar blir svåra att genomföra utan att komma i direkt konflikt med internationella konventioner.

På kärnområdet invandringskritik har Dansk Folkeparti inte så mycket mera att hämta. Dansk invandrings-, asyl- och integrationspolitik, ofta sammanfattat som ”utlänningspolitik”, lär ligga fast oavsett valets utgång.

DF utmanas från flera håll

I Dansk Folkepartis andra kärnfråga – social balans och stöd till eftersatta grupper – naggas partiet i kanten från flera håll. Till höger finns nu partiet Nye Borgerlige med samma invandringskritik men med en klarare uttalad borgerlig politik – skattesänkningar, minskad offentlig sektor, fler privatiseringar. Privatisering är ett område där Danmark är långt efter Sverige – eller före, om man så vill. Privatägda och vinstdrivna skolor figurerar inte ens i de mest privatiseringsivriga danska politikers föreställningsvärld.

Är Dansk Folkeparti på väg ut ur folketinget? Åtalade partiledaren Morten Messerschmidt. Foto: Bo Amstrup/Ritzau Scanpix/TT

Till vänster står det danska socialdemokratiska partiet, Socialdemokratiet, med samma ”utlänningspolitik” men med en mer social profil. Det har varit en medveten strategi av partiledaren, statsminister Mette Frederiksen, att vara ett vänsteralternativ till Dansk Folkeparti i fördelningsfrågor.

Därtill kommer den politiska jokern i dansk politik: Inger Støjberg, nu med det egna partiet Danmarksdemokraterne. Hon har tidigare innehaft fyra ministerposter i borgerliga regeringar för partiet Venstre, som trots sitt namn är liberalt med historisk förankring på landsbygden.

I februari 2021 dömdes Støjberg av en specialdomstol till 60 dagars villkorligt fängelsestraff för brott mot ministeransvarslagen. Då hade hon som utlännings- och integrationsminister beordrat att asylsökande flyktingpar skulle skiljas åt för att förhindra ”barnbrudars” äktenskap med äldre män. Problemet var att en sådan åtskillnad ska prövas från fall till fall. Det påpekade Støjbergs medarbetare för henne utan framgång. I de 32 par hon tvångsseparerade var åldersskillnaden i genomsnitt fyra–fem år.

Joker med fotboja

Inger Støjberg avtjänade sitt straff med elektronisk fotboja i hemmet och blev avstängd från folketinget – under den nuvarande mandatperioden. Inför valet i november är hon tillbaka med sin nya rörelse. Bland sina anhängare har hon en martyrgloria med betydande strålglans, som ”politiskt dömd”. I opinionsmätningar kan hon notera stöd av var tionde dansk väljare, utan att hon ännu har presenterat ett politiskt program.

– Danskarna vet vad jag står för, säger hon själv.

Jokern i dansk politik Inger Støjberg, med nytt parti. Foto: Henning Bagger/Ritzau Scanpix/TT

Hennes andra profilfråga, utöver invandringsmotståndet, är klyftorna mellan stad och land. Hon beskriver det som ett gap mellan verklighetens folk i ”produktions-Danmark” och eliten i ”salongerna” i Köpenhamn. Det hör till bilden att dansk tillverkningsindustri till stora delar ligger i Jylland, något som Inger Støjberg sällan försitter en möjlighet att framhålla. Just det temat har Dansk Folkeparti också torgfört i många år men det hör också till de områden där man nu finns konkurrens från flera håll samtidigt som partiet faller samman.

Dansk Folkepartis toppår var i samband med valet 2015 då man blev näst största parti med 21,1 procent av rösterna och 37 mandat i folketinget. I valet 2019 mer än halverades antalet mandat. Sedan dess har 11 av de kvarvarande 16 ledamöterna lämnat partiet, flera av dem till förmån för Inger Støjbergs Danmarksdemokraterne.

Upplösningen har påskyndats av personstrider i ledningen och av att partiets nye ordförande Morten Messerschmidt har åtalats och nästan dömts för missbruk av EU-medel. Nästan, därför att målet i tingsrätten ska gå om sedan en av domarna offentligt kritiserat Dansk Folkeparti och förklarades ha varit jävig.

S vill ha regering över mitten

Dansk Folkeparti – som kom, såg och nu ser ut att falla samman – segrade på sätt och vis ändå eftersom det politiska arvet förvaltas av andra. Och i dansk politik finns det riktigt många att välja mellan.

I skrivande stund är 14 partier representerade i folketinget samt sex ledamöter – vildar – som lämnat sina partier, plus ledamöter från två grönländska och två färöiska partier. Spärrgränsen på 2 procent som flera partier pendlar kring är en förklaring. Förklaringen är också att danska väljare, och inte bara deras representanter, har blivit alltmer partipolitiskt otrogna.

Val i orolig tid. Gasläcka från Nord Stream 2 fotograferad från ett danskt stridsflygplan. Foto: Danska försvaret/Scanpix/TT

Valforskaren Kasper Møller Hansen vid Köpenhamns universitet har påpekat att 46 procent av väljarna bytte parti vid det senaste folketingsvalet. Utgången är därför minst lika svårbedömd som den var vid den svenska valet i september.

Beslutet att utlysa nyval är en dansk statsministers personliga och taktiska privilegium. En regering sitter ytterst sällan en hel mandatperiod på fyra år utan att utlysa val i förtid.

Statsminister Mette Frederiksen, som utlyste valet den 5 oktober, strävar nu efter att bilda regering tvärs över mitten, fast inte nödvändigtvis som en samlingsregering. Hon är snarare ute efter brett stöd i folketinget för en S-ledd regering. Budskapet är att krig i Europa, rekordinflation, hotande energikris och nu gasrörsprängningarna i Östersjön, manar till nationell samling.

Den inviten blev omedelbart avvisad av de två traditionella borgerliga regeringspartierna, Konservative Folkeparti och det liberala Venstre. De båda har tillsammans med mindre borgerliga partier i ett par år fokuserat på vad som har kommit att kallas tre M: M som i Mette, Minkskandal och Maktfullkomlighet.

Spionchefen som hamnade i kylan

Utlösande var regeringsbeslutet för två år sedan att hastigt avliva och begrava 15 miljoner minkar för att hindra smittspridning av coronavirus. Beslutet var hafsigt förberett. Och – visade det sig – saknade laglig grund. Mette Frederiksen har senare beklagat att handläggningen gick snett. Den dåvarande lantbruksministern Mogens Jensen gjordes till ansvarig och fick betala med sin avgång. Juridiskt är minkskandalen utagerad. Politiskt och personligt sätter den fortfarande spår. ”Maktfullkomliga Mette” blev ett begrepp för oppositionen.

Ett annat och delvis bisarrt utslag av statsministerns maktutövning inleddes i augusti 2020. Då greps Lars Findsen, chefen för den militära underrättelsetjänsten FE, tillika före detta chef för säkerhetspolisen PET och tidigare departementschef, av en väpnad insatsstyrka på Köpenhamns flygplats. Spionchefen misstänktes själv ha spridit statshemligheter. Åtalet kom först två år senare, i september i år. Sannolikt, men inte helt säkert, handlar det om att Findsen privat och halvt offentligt har bekräftat den amerikanske visselblåsarens Edward Snowdens uppgifter från 2013 att USA:s signalspaningstjänst NSA avlyssnar danska fiberkablar med danskt godkännande, bland annat riktat mot svenska politiker och svensk försvarsindustri.

Avlivningen av landets minkar väckte ont blod. Här protesterar bönder i Ålborg i november 2020. Foto: Henning Bagger/Ritzau/TT

Till de egenartade inslagen hör att säkerhetspolisen PET hade avlyssnat FE-chefen i drygt ett år innan han greps, även samtal och begivenheter i Findsens sovrum. Uppgifter från den avlyssningen har PET gått vidare med, inklusive upplysningar om spionchefens sexuella preferenser.

Inget av detta lämpar sig särskilt väl för en valdebatt av flera skäl. Det mesta i ärendet är hemligstämplat. Möjligen blir också den kommande rättegången mot Findsen hemlig. Dessutom tyder allt på att tidigare regeringar, borgerliga såväl som socialdemokratiska, har varit införstådda med det förmodade samarbetet med NSA. Inget av de traditionella regeringspartierna har ett intresse av full öppenhet.

Affären Lars Findsen kastar ändå en skugga över Mette Frederiksens sätt att leda regeringen på. Hon bör ha tillstyrkt besluten att avlyssna, gripa, häkta och åtala Lars Findsen. Åtal som rör rikets säkerhet ska i Danmark godkännas av regeringen. Och om hon inte har varit orienterad vore det ännu mer uppseendeväckande.

Även om varken minkavlivningen eller spionåtalet mot spionchefen skulle påverka väljarnas val har det på förhand försvårat kommande förhandlingar om regeringsunderlag och regering efter valet.