Tålamod en dygd när Sverige hoppas slippa turkiskt veto

Som ny statsminister har Ulf Kristersson frågan om det svenska Natomedlemskapet mitt på sitt skrivbord. Efter att ha träffat Magdalena Andersson i kulisserna av det nya mötesformatet Europeiska politiska gemenskapen i Prag i början av oktober gjorde Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan klart att han inväntade den tillträdande moderatledda regeringen innan han lämnar något nytt besked om den svenska Natoansökan.

– Jag vill lära känna den nye statsministern. Så länge terroristorganisationer får demonstrera och representeras i parlamentet ser vi inte positivt på Sverige, konstaterade han.

Frågan är dock vad Ulf Kristersson kan göra som Magdalena Andersson inte redan har gjort.

Efter att den stora ryska invasionen av Ukraina inleddes den 24 februari i år kastades förutsättningarna för svensk utrikes- och säkerhetspolitik som bekant om i grunden. När regeringen i maj lämnade in Sveriges ansökan om medlemskap i Nato markerade det slutet på en 200 år lång epok av alliansfrihet. Bara dagarna dessförinnan ventilerade Turkiet sin kritik mot Sverige och Finland öppet för första gången och hotade att använda sitt veto, något som försatte svensk säkerhetspolitik i ovisshet – mitt under den känsligaste situationen på decennier.

Vetoviftande

Turkiet säger att kärnan i kritiken handlar om att framför allt Sverige, men också Finland, agerar på ett sätt som hotar landets säkerhet, bland annat genom att vara alltför välvilligt inställda till den av EU terrorstämplade kurdiska gerillan PKK.

Men Turkiet har flera skäl att vifta med vetokortet. Plötsligt har landet hamnat i en gynnsam förhandlingsposition. Det är ett starkt kort som kan maximera utfallet för egna intressen på flera håll samtidigt. Regeringen i Ankara har redan fått Sverige att anpassa sig till turkiska intressen i och med samförståndsavtalet i Madrid i juni. Krasst betraktat innebär det att Sverige kan välja att gå en mer självständig väg igen så snart landet är fullfärdig medlem av Nato. Den turkiska vinsten av avtalet är med andra ord kortsiktig. Men det finns även andra aspekter som väger tyngre, och som öppnar för en mer långsiktig utväxling för turkiska intressen.

Erdoğan vill nu prata med Kristersson, men frågan är vad den nye statsministern kan göra mer än den gamla. På bilden partiledarna vid en övning med Nato i Nordnorge. Foto: Anders Wiklund/TT

En sådan aspekt är inrikespolitiken. Turkiet plågas av en misskött ekonomi i fritt fall och en inflation som alltmer påminner om den som rådde under den omfattande ekonomiska krisen kring millennieskiftet. BNP krymper och arbetslösheten ökar. Flera opinionsmätningar – förvisso oklart hur tillförlitliga de är – visar att Erdoğan skulle förlora oavsett vilken kandidat oppositionsalliansen, som i nuläget ser ut att bli sex partier stark, ställer upp med inför sommarens presidentval.

Natofrågan kan således fungera som ett sätt att ändra fokus i debatten, delvis i syfte att få diskussionen att handla om slapphänta europeiska stater som inte håller gatorna fria från terrorister, men kanske framför allt för att få samtalet att handla om den starke ledare som inte räds att stå upp mot dem. Samtidigt stärker det Turkiets profil som geopolitisk stormakt som karvar ut en egen väg i balansgången mellan väst och öst, något som regeringspartiet AKP och president Erdoğan ofta och gärna spelar på.

Gynnsam förhandlingsposition

Det finns också en förhandlingstaktisk aspekt här. Sedan en tid har Turkiet som sagt försökt definiera en egen utrikespolitisk väg. Ibland har den gått stick i stäv med Natos intressen, som köpet av det ryska luftvärnssystemet S-400 med all önskvärd tydlighet illustrerar. Det fick USA:s försvarshögkvarter Pentagon att ilskna till och placera Turkiet i den amerikanska frysboxen. Turkiet kastades 2019 ut ur det internationella programmet för det amerikanska stridsplanet F-35, och nu ser kongressen i Washington ut att hindra turkiska köp av moderniserade F16-plan.

Marknad i Istanbul. Varorna blir snabbt dyrare i den djupa ekonomiska krisen i Turkiet. Foto: Francisco Seco/AP/TT

Med Sverige och Finland i Nato skulle alliansens förmåga i norra Europa och Östersjöregionen stärkas. Det ligger inte minst i USA:s intresse att få med de båda nordiska länderna skyndsamt, vilket placerar Turkiet i en gynnsam förhandlingsposition. Flera medier gjorde gällande att USA:s president Joe Biden spelade en avgörande roll när uppgörelsen mellan Turkiet, Finland och Sverige nåddes i Madrid.

Men det är inte bara gentemot USA som vetot ger Turkiet ett gynnsamt förhandlingsläge. Även relationen mellan Moskva och Ankara präglas av en rad ömsesidiga beroenden och utbyten. Turkiet är beroende av rysk gas, och för Ryssland är Turkiet en viktig handelspartner som inte deltar i de omfattande sanktionerna mot landet. Med vetokortet är det nu upp till Turkiet huruvida Natos direkta gränser mot Ryssland kan komma att bli dubbelt så långa.

Turkiet har vid upprepade tillfällen signalerat en avsikt att genomföra en ny militär offensiv mot norra Syrien för att utvidga det territorium som redan står under turkisk kontroll. Målet är att försvaga det kurddominerade självstyret i nordöstra Syrien. En sådan sak kräver åtminstone ett tyst medgivande från Ryssland, som finns i Syrien på president Bashar al-Assads sida. Frågan kompliceras ytterligare av turkiska försök att på sikt närma sig den syriske presidenten igen.

Natos toppmöte i Madrid i juni. USA:s president Joe Biden lär ha förmått sin turkiske motpart Recep Tayyip Erdoğan att ingå överenskommelsen med Sverige och Finland om medlemskap, även om vetot tills vidare består. Foto Francisco Seco/AP/TT

I ljuset av allt detta är det mycket som förefaller vara bortom Sveriges kontroll. Men betydelsen av Madridavtalet ska ändå inte underskattas. Det svenska agerandet har betydelse, både i form av handling och symbolik. Den socialdemokratiska regeringen har sedan i våras slagit in på en ny politisk riktning, som fordrar hänsyn till säkerhetspolitiska avvägningar på ett sätt som varit främmande för så gott som alla svenska regeringar de senaste decennierna. Avtalet i Madrid balanserar realpolitiska avvägningar och rättsstatliga principer på en mycket skör tråd. Innehållet är på många sätt ett typiskt uttryck för ett diplomatiskt hantverk, och är fortfarande tillräckligt vagt för att alla parter ska kunna acceptera det.

Återupptagen vapenexport

Det är knappast något dukat bord som Ulf Kristersson kommer till. I flera avseenden är han inte ens påtänkt som middagsgäst. Men när han tillträder som statsminister behöver han ändå tydligt signalera att Sverige har för avsikt att leva upp till sin del av Madridavtalet.

I avtalet finns skrivningar som berör bland annat definitioner på terrorism, utlämningsärenden, vapenexport och ett åtagande om att etablera en gemensam mekanism för att efterleva innehållet i avtalet. Under senvåren och sommaren har den svenska nu avgående regeringen gjort vad som framstår som flera mestadels symboliska eftergifter, även om den återupptagna exporten av krigsmateriel till Turkiet framstår som en mer substantiell sådan.

Det är likafullt centralt för Sverige att inte framstå som reaktivt. En mer proaktiv strategi krävs för att kunna hantera turkiska invändningar, samtidigt som svenska intressen, värderingar och prioriteringar värnas och betydelsen av vad Sverige kan bidra med inom Nato understryks.

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg med ansökningarna om medlemskap från Sverige och Finland den 18 maj 2022. Foto: Johanna Geron/AP/TT

Oavsett vad och av vem Turkiet hoppas få utväxling av står det klart att vetohotet mot Sverige och Finland har blivit skådeplatsen för turkiska intressen.

Att utlämna personer till Turkiet eller förbjuda människor rätten att demonstrera skulle inskränka såväl den svenska rättssäkerheten som yttrandefriheten. Det är sannolikt inte heller här frågan avgörs. Det ligger i Ankaras intresse att få ut något bestående ur den uppkomna situationen. Den vapenexportreglerande svenska myndigheten ISP:s beslut att ånyo bevilja tillstånd för export av krigsmateriel till Turkiet är ett uttryck för det.

Bara Finland?

Under mötet inom Europeiska politiska gemenskapen i Prag i början av oktober antydde Erdoğan att Finland ensamt kan få klartecken från Ankara om att gå med i Nato. Det har redan från början varit tydligt att det egentligen är Sverige som Turkiet har synpunkter på, men eftersom de båda nordiska länderna har gjort stor poäng av att de tillhör samma geopolitiska och säkerhetspolitiska sfär, och att alla steg ska koordineras under anslutningsprocessen, har Finland dragits med av bara farten. Att Turkiet nu öppnar för att släppa in Finland i Nato, som inte har gjort något annorlunda än Sverige, tycks understryka vetots taktiska betydelse mer än något annat.

Nagel i ögat. Nasrin Abdullah, befälhavare i syrisk-kurdiska YPG, på Sverigebesök 2018. Foto Hossein Salmanzadeh/TT

Ulf Kristersson har av allt att döma tiden på sin sida åtminstone när det gäller att vänta in Turkiets eventuella benägenhet att släppa in Sverige. Det var angeläget för den avgående svenska regeringen att lösa ut Natofrågan före riksdagsvalet. Nu är det i stället Turkiet som närmar sig sin valrörelse, och där vill regeringspartiet AKP uppenbarligen kunna visa upp internationella framgångar för väljarna, innan frågans inrikespolitiska betydelse lär avta efter valet.

Men man kan förstås undra vad som händer om Turkiet blockerar Sverige också efter den turkiska valrörelsen. Stödet för AKP:s linje i det politiska landskapet är starkt, och det är i princip bara det isolerade prokurdiska vänsterpartiet HDP som inte delar Ankaras kritik mot Sverige. Turkiska företrädare framhåller ofta och gärna att om rivalen Grekland tilläts blockera det nordmakedoniska Natomedlemskapet i elva år på grund av en namnfråga, så kan väl Turkiet också blockera ett kandidatland av hänsyn till egna säkerhetspolitiska intressen.

Givet den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa i sviterna av Rysslands invasion av Ukraina kan den jämförelsen förvisso tyckas halta något. Beroende på hur situationen förändras kan andra Natoländer anse att det blir mer eller mindre skyndsamt att få med Sverige och Finland, och av det skälet sätta ytterligare press på Turkiet. För i praktiken skiljer sig Sveriges förhållningssätt till de kurdiska rörelserna PKK, YPG och PYD inte nämnvärt från andra Natoländers, som USA:s, Frankrikes eller Norges.