Dragkampen om Afrika

Under åren med president Donald Trump nådde relationen mellan Afrika och USA ett lågvattenmärke. Den amerikanske presidenten beskrev afrikanska stater som ”skithål” och kallade Namibia för ”Nambia”. Inte heller under företrädaren Barack Obama var USA:s engagemang för kontinenten särskilt stort – trots de stora förväntningar som kom med hans familjeband till Kenya och det faktum att han var USA:s första svarta president.

”Man måste gå tillbaka till George W Bush och hans kamp mot hiv/aids, eller Bill Clinton som sjösatte den afrikanska tillväxt- och möjlighetspakten [Agoa], för att hitta en amerikansk president som haft ett lockande erbjudande att komma med,” skriver brittiska Financial Times Afrikaredaktör David Pilling.

Kontinenten har, med andra ord, hamnat långt ner på den amerikanska utrikespolitiska prioriteringslistan de senaste dryga tio åren samtidigt som andra länder flyttat fram sina positioner.

Kina har erbjudit massiva och välbehövliga infrastrukturprojekt, samt attraktiva lån i utbyte mot afrikanska råvaror. Ryssland har inlett nya militärsamarbeten och blivit en betydelsefull vapenexportör. Dagarna efter den ryska invasionen i Ukraina hölls en demonstration i Centralafrikanska republiken där invånarna visade Ryssland sitt stöd. Samtidigt finns det i västvärlden en växande oro för vad Rysslands stöd till afrikanska militärregimer ska innebära för utveckling och demokratiseringsprocesser.

FN-resolution väckarklocka

I takt med den ökade polariseringar i världen och ett möjligt kalla kriget-scenario har USA den senaste tiden jobbat hårt för att stärka banden med Afrika.

Det faktum att endast drygt hälften av de afrikanska nationerna (28 av 54) röstade för den resolution i FN:s generalförsamling som krävde ett omedelbart tillbakadragande av ryska trupper från Ukraina kan ha varit en väckarklocka för den amerikanska strategin. Bland de afrikanska länder som lade ner sina röster är de flesta i olika grad auktoritära regimer alternativt krigförande länder. Men även så kallat västvänliga länder som Namibia, Senegal och Sydafrika valde att avstå från att rösta.

Många afrikanska länder ville inte verka stödja väst i FN-resolutionen om Rysslands storoffensiv mot Ukraina. Foto: John Minchillo/AP/TT

Skälen varierade men i princip alla afrikanska länder ingår i organisationen Alliansfria rörelsen, och just alliansfrihet var ett argument för dem som valde att inte stödja resolutionen i generalförsamlingen. Här fanns också historiska orsaker som Sovjetunionens stöd till afrikanska befrielserörelser. Till dessa kan läggas en rad nutida anledningar som Sydafrikas medlemskap i Brics-samarbetet (med Brasilien, Ryssland, Indien och Kina), västvärldens styvmoderliga behandling av Afrika under coronapandemin och de antivästliga vindar som blåser i några av Frankrikes tidigare kolonier – främst Mali, Centralafrikanska republiken och Tchad där den ryska privatarmén Wagnergruppen är aktiv.

Att stödja resolutionen sågs också som ett aktivt stöd till väst – ett maktblock som många gånger lämnat Afrika i sticket.

USA har nu lagt in en högre växel i sin Afrikapolitik. Under den sydafrikanske presidentens statsbesök i Washington i september talades om vikten av samarbete inom områden som hälsa, säkerhet och klimat.

– Det här besöket handlar om att stärka banden mellan USA och Sydafrika, kommenterade Cyril Ramaphosa för pressen.

Amerikanska sändebud

USA:s charmoffensiv började redan i somras. Samantha Power, chef för det amerikanska biståndsorganet USAID, reste till Kenya och Somalia, två länder som är hårt drabbade av allvarlig torka med miljoner människor i behov av nödhjälp. Strax efter reste USA:s FN-ambassadör Linda Thomas-Greenfield till Ghana, Kap Verde och Uganda.

I ett uttalande underströk hon att resan inte skulle ses som en del av den globala maktkampen utan som ett led i USA:s ”mål att bekräfta och stärka partnerskapet och relationerna med afrikanska ledare och Afrikas folk”.

Besökets fokus var matsäkerhet, försäkrade Linda Thomas-Greenfield, inte ett försök att konkurrera ut Ryssland och Kina.

USA:s utrikesminister Antony Blinken välkomnas i Kongo-Kinshasa. Foto: Andrew Harnik/AP/TT

Efter FN-ambassadören var det USA:s utrikesminister Antony Blinkens tur att resa till Sydafrika för att därefter ta sig vidare till Kongo-Kinshasa och Rwanda.

Internationella medier och Afrikaexperter var inte sena med att påpeka att besöken följde hack i häl på den ryske utrikesministern Sergej Lavrovs Afrikaresa. Rubriken i The East African löd ”Blinken inleder Afrikaresa för att motarbeta ryskt inflytande”.

– Att Blinken kommer efter Lavrov och [Frankrikes president] Macron visar att Afrika är på väg in i en fas då stormakterna än en gång kommer att slåss om inflytande, sade Fonteh Akum, som leder tankesmedjan Institute for Security Studies i Pretoria, till The East African.

Wagnergruppens guldgruva

Ett par veckor tidigare, i den etiopiska huvudstaden Addis Abeba, hade Sergej Lavrov hållit en gemensam presskonferens med Etiopiens utrikesminister Demeke Mekonnen. Lavrov försökte då avfärda Rysslands ansvar för den globala mat- och drivmedelskris som följt på invasionen av Ukraina, och som drabbat Afrika oproportionerligt hårt.

– Situationen i Ukraina har påverkat livsmedelsförsörjningen negativt, men det beror inte på Rysslands särskilda operation utan på den fullständigt missriktade reaktionen från västländerna och de sanktioner som de utfärdat. Avtalet med säkra matkorridorer hade kunnat uppnås för länge sedan om det inte varit för att västvärlden envisas med att den alltid har rätt, hävdade Lavrov under presskonferensen och syftade på de spannmålstransporter från Ukraina som påbörjades i augusti.

Tre legosoldater (t h) från den Kremlstödda Wagnergruppen i norra Mali. Foto: Frankrikes armé/AP/TT.

Under sin fyra nationer långa rundresa till Egypten, Kongo-Brazzaville, Uganda och Etiopien passade Lavrov också på att måla upp bilden av sitt land som Afrikas ”respektfulla vän”.

Förutom militärt har Ryssland och ryska affärsintressen de senaste åren investerat i den afrikanska energi- och gruvsektorn. Något som har kommit väl till pass under kriget i Ukraina. I Sudan driver Wagnergruppen en av landets guldgruvor som, enligt ett grävande reportage i The New York Times, troligtvis bidrar till att ta udden av de ekonomiska sanktioner som riktats mot Ryssland. Flera medier har hakat på och bekräftat guldexporten.

Mineralrikt

Landets intressen i Sudan tog sin början redan 2017 då den dåvarande diktatorn Omar al-Bashir sökte efter nya allierade i ett desperat försök att klamra sig fast vid makten. Sudan kunde bli Rysslands ”nyckel” till Afrika, hävdade Omar al-Bashir – ett erbjudande som president Vladimir Putin inte var sen att anta.

Afrika är en rik kontinent med 30 procent av de mineral som är nödvändiga för framtidens teknik och den gröna omställningen. Antalet invånare kommer att motsvara 25 procent av den globala befolkningen 2050, och de afrikanska länderna är FN:s största block med 28 procent av rösterna.

Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov reste till fyra afrikanska länder, bland annat Etiopien där han mötte sin motsvarighet Demeke Mekonnen och skyllde matpriser och livsmedelsbrist på väst. Foto: AP/TT

I den dragkamp som nu blir mer och mer tydlig har flera afrikanska journalister uttryckt sin oro över att USA:s nyvaknade intresse för Afrika endast handlar om geopolitiska intressen, något som USA inte förvånande förnekar. I den nya strategin för södra Afrika, som tillkännagavs under Antony Blinkens besök i Sydafrika, listas fyra prioriterade områden.

• Verka för öppna samhällen.
• Ge stöd åt demokratisk utveckling och säkerhet.
• Stimulera återhämtningsarbetet efter coronapandemin och ge ekonomiska möjligheter.
• Stödja naturvård, klimatanpassning och en rättvis energiomställning.

Dokumentet lyfter även fram att ”tidigare tillvägagångssätt inte är tillräckliga för att möta nya utmaningar” och att fokus måste skifta från terrorbekämpning till utveckling, förvaltning och handel.

Möjlighet – eller exploatering

Den amerikanska diplomatiska offensiven tar heller inte slut med president Ramaphosas besök i Washington. I december bjuder president Biden in till det första amerikansk-afrikanska toppmötet på åtta år. Ryssland, som tidigare aviserat en liknande sammankomst, har skjutit på sitt arrangemang till 2023.

Åsikterna om vad det återuppväckta amerikanska engagemanget för Afrika betyder går isär. Alex Vines som leder Afrikaprogrammet på den brittiska tankesmedjan Chatham House ser en möjlighet för kontinenten. Den sydafrikanska tidningen The Continent skriver däremot att den uppenbara maktobalansen mellan stormakterna och de afrikanska länderna gör att Afrika trots allt kanske inte får så mycket att säga till om.