Europeisk rivstart för Kristerssons regering

Regeringsbildningen har genererat de ministrar som representerar oss i EU:s lagstiftande ministerråd och en statsminister som stakar ut unionens riktning tillsammans med de andra stats- och regeringscheferna i Europeiska rådet. Till detta tillkommer uppgiften att från den 1 januari 2023 och sex månader framöver hantera det roterande ordförandeskapet, vilket i praktiken betyder att tusentals möten i ministerrådet ska ledas av regeringen och Regeringskansliet, främst i Bryssel men några även på plats i Sverige.

När detta sist inträffade, 2009, fick den svenska regeringen en central roll vad gäller det då nya Lissabonfördraget och unionens miljöpolitik. Även denna gång lär flera brännande Europafrågor landa på regeringens bord under våren vilket kräver en snabbstart för en ny svensk regering. Kommissionsordföranden Ursula von der Leyens årliga ”state of the union”-tal den 14 september tydde till exempel på både stora politiska satsningar och framtida fördragsändringar.

Samtidigt ska Sverige hantera det kommande Natointrädet, såväl vad gäller diplomatiska förhandlingar som senare konkreta bemanningar av en mängd civila och militära positioner och en övergripande förändring av vår säkerhetspolitiska planering.  

Stresstestad union

Beträffande Europa hägrar fortfarande de stora halvfärdiga 1990-talsbyggena som ännu befinner sig på en slingrande väg mot ”an ever closer union”: den gemensamma valutan utan reell ekonomisk politik, den gemensamma gränsen utan gemensam politik kring vem och hur många som får passera den, samt den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken utan ekonomiska och politiska förutsättningar för effektivt beslutsfattande. En serie kriser – eurokris, skuldkris, pandemi, migration och nu anfallskrig i Europa – har under snart 15 år stresstestat dessa haltande konstruktioner och lett till en genomgripande reformprocess.

Vann på inrikespolitik, men det blir ingen europeisk smekmånad för detta gäng. Foto: Christine Olsson/TT

Tysklands förbundskansler Olaf Scholz stora Europatal i Prag i slutet av augusti var till stor del en utsträckt hand till den franske presidenten Emmanuel Macron, som sedan sitt Sorbonnetal 2016 sökt en tysk partner i det praktiska reformarbetet.

Samtidigt som dessa ofärdiga integrationsprojekt ska färdigställas, eller i alla fall byggas mer motståndskraftiga, har nya politikområden pockat på uppmärksamhet: högteknologi ska skyddas, utländska politiska påverkansförsök ska motverkas, tillgång till jordartsmetaller ska säkras och globala leveranskedjor ska göras mindre sårbara. Till detta kommer etablerade områden som möter nya utmaningar, där till exempel energipolitiken enligt EU-kommissionens ordförande inte längre fungerar efter Vladimir Putins energikrig.

Utmanar svenska föreställningar

Den genomgående trenden inom de flesta av dessa parallella reformprocesser är den överordnade visionen om ett ”suveränt” Europa som bättre kan tillvarata sina egna intressen och inte befinner sig i riskabla beroenden, oavsett om det handlar om gas från Ryssland, metaller från Kina eller data i händerna på amerikanska plattformsföretag. Förutom påverkan på konkurrensfrågor och en mer reglerad handel tar politiken budgetutrymme: ett förslag från von der Leyen är en ny suveränitetsfond för att investera i framtidens särskilt viktiga teknologier och resurser.   

Detta är förmodligen kostsamt: vi har redan sett de storskaliga ambitionerna vad gäller batterier och halvledare i Europa. Men alternativet, att alltför sent inse vilka beroenden man satt sig i och hur de kan användas mot en, har också ett pris, vilket såväl politiker som konsumenter lär erfara den kommande vintern.  

Rysk gas är inte det enda som EU kan behöva bryta sitt beroende av. På bilden bolaget Gazproms huvudkontor i S:t Petersburg. Foto: Dmitri Lovetsky/AP/TT

EU-kommissionen har under flera år framgångsrikt drivit integration på försvarsmaterielområdet med argument kring europeisk suveränitet. Att kommissionen nu med all tydlighet tillämpar samma tanke på andra industriella och tekniska områden utmanar invanda föreställningar i Sverige. Särskilt då Tyskland nu verkar vara med på suveränitetsnoterna och återigen förespråkar fördjupad integration med till exempel slopad vetorätt inom utrikes- och skattepolitik.

Större gemensamma utgifter?

I den inomeuropeiska politiken har Sverige under många år hållit den sparsamma fanan högt och tillsammans med andra ”frugala” (sparsamma) medlemsstater gett eldunderstöd till Tyskland när mer budgetexpansiva grupper – inte sällan anförda av Frankrike – tryckt på. De frugala har dock slagit in på olika vägar på senare år och de stora kostnaderna kopplade till Rysslands krig och den framtida återuppbyggnaden av Ukraina lär innebära en större acceptans för gemensamma utgifter. Kommer man dessutom i ett läge där inte ens Tyskland motsätter sig en union som både spenderar och transfererar minskar värdet av en frugal stödtrupp. Sverige, som under olika regeringar siktat på att tillhöra Europas kärna, kan plötsligt se sig relativt långt från politikens mittfåra.

I den internationella politiken har kriget i Ukraina och det nära transatlantiska samarbetet fört upp den övergripande kampen mellan demokratiska och auktoritära system på den europeiska dagordningen. Det är inte bara Ryssland som är problemet utan hoten mot demokratin i allmänhet, vilket kommissionsordföranden i sitt tal klargjorde med ett antal förslag på hur demokrati och samarbete mellan demokratier kan stärkas. Att den internationella politiken formas utefter en konfliktlinje mellan autokratier och demokratier rimmar väl med den amerikanska Bidenadministrationens försök att stärka det tekniska och ekonomiska samarbetet mellan utvalda demokratier. Inte sällan med udden mot Kina.

Både Frankrike och Tyskland tycks nu vilja tänka stort och spendera stort. Vill Sverige med på det tåget? Foto: John Thys/AP/TT

Detta kan låta som en självklar vision men utmanar i praktiken den av Sverige traditionellt omhuldade idén om gemensamma multilaterala ramverk där handel och ekonomiska flöden var tänka att bryta ner barriärer mellan regimtyper. Här har Sverige envist hållit fast i en frihandelslinje som i praktiken undermineras av att andra redan frångått den: allt fler produkter har både civil och militär användning och begränsas därmed vad gäller handel, allt fler teknologier ser som avgörande och subventioneras av andra, allt fler tjänster ses som för känsliga för att utföras av utomstående, alltmer av samhällets infrastruktur skyddas av säkerhetsskäl. Handeln må öka i volym men områden där den är ofri ökar i jämn takt.  

Sverige ordförande 2023

Europas politiska geografi är med andra ord under omdaning. De öst- och centraleuropeiska EU-medlemmarna har med stödet för Ukraina för första gången sedan utvidgningen 2004 på ett tydligt sätt tagit politiskt och moraliskt ledarskap inom unionen. Viljan att investera såväl ekonomiskt som politiskt i gemensamma lösningar verkar vara på uppgång. Och Europa som världspolitisk makt försöker utmejsla hur europeisk suveränitet kan säkras i tider av alltmer obekväma beroenden, i synnerhet gentemot autokratier.

Behåll ärmarna uppkavlade, råder skribenten. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Den transatlantiska länken är både starkare än på länge men samtidigt skör givet den politiska situationen i USA. Denna politiska geografi måste Sveriges nya regering snabbt orientera sig i, och i januari kunna axla ett ledarskap i EU för. Här finns en rad kärnintressen att säkra: att stärka stödet för Ukraina och länder under ryskt hot, att de kommande investeringarna för europeisk suveränitet inte slutar i stelbent industripolitik utan forskning, innovation och konkurrenskraft, att de geopolitiska hänsyn som måste tas gällande världshandeln inte slår över i traditionell protektionism och att unionens arbete med demokrati utomlands speglas av ett lika ambitiöst arbete med att skydda den på hemmaplan. Den svenska regeringen måste beakta att detta sammantaget innebär en resa mot ett starkare Europa som tunga medlemsländer nu tycker ska styras av ett förändrat regelverk.

Det svenska valet vanns på inrikespolitiska frågor men regeringen kommer inte att erbjudas någon utrikespolitisk smekmånad. Håll i hatten, eller kanske ännu bättre, kavla upp ärmarna.

Fotnot: Denna text är lätt modifierad efter den svenska regeringsbildningen.