Kokpunkten nära mellan rivaliserande shiiter i Irak

Extremhetta, vattenbrist, korruption, eftersatt utbildningsväsende, elnät och sjukvård plus hög arbetslöshet som drabbar en mycket ung befolkning. Det är Irak i dag. Där känns också de aldrig uppfyllda kraven på politiska förändringar och ansvarsutkrävande efter dödsskjutningarna av flera hundra demonstranter under protesthösten 2019, den som fick namnet Tishrin (Oktober). Latent ligger dessutom risken för att den sunniextrema terrorgruppen Islamiska staten (IS) ska växa sig starkare via sina ”fickor” i oländiga områden i Irak, eller genom fritagningar ur de fångläger som hålls av syriskkurdiska styrkor i nordöstra Syrien.

Det saknas således inte uppgifter för en ny regering i Bagdad. Men när det nu har gått nära elva månader efter det senaste valet den 10 oktober 2021 har Irak fortfarande en övergångsregering, ledd av Mustafa al-Kadhimi. Oljepengar flödar in, men i avsaknad av en statsbudget hamnar intäkterna hos etablerade partier, eller ”tjuvarna” som en desillusionerad man från södra Irak kallar dem.

I motsättningarna mellan olika shiitiska partier och miliser går en vattendelare i synen på Iran. I 40 års tid, sedan den islamiska revolutionen, har regimen i Teheran byggt upp ett nätverk av lojala krafter i sitt västra grannland. Det har skapats av militärer inom Revolutionsgardet, anförda av den förre ledaren för dess utlandsstyrkor, Qasem Soleimani, som mördades vid Bagdads flygplats i en amerikansk drönarattack i januari 2020. Samtidigt dödades hans främste irakiske allierade, ledaren för de Irantrogna milisstyrkorna, Abu Mahdi al-Muhandis.

En demonstrant i Iran håller upp ett plakat med general Qasem Soleimani som dödades av USA. Foto: Vahid Salemi/AP/TT

Vakuum efter Saddam

Soleimanis strategiska mål i Irak och regionen i stort har varit att få bort amerikanska trupper och åtminstone reducera den israeliska närvaron. Det har styrt Irans politik i Libanon i 40 år, där Revolutionsgardets närmast förtrogna Hizbollah har fått vetomakt över den politiska processen och utgör den starkaste militära kraften – i ett land som är på väg mot kollaps. Dessa iranska intressen styr också stödet till huthirebellerna i Jemen, liksom till den syriska Assadregimen och militanta palestinska grupper.

Men mest påtagligt har det varit i Irak. Det började när landsflyktiga irakiska shiiter, som flydde till Iran under Iran-Irak-kriget (1980–1988), bildade partier och milisgrupper i iransk exil. De stod redo att fylla det vakuum som uppstod sedan USA störtat den mångårige diktatorn Saddam Hussein 2003 – en oavsiktlig present från Bushadministrationen till regeringen i Teheran och dess irakiska vänner.

Få irakier saknar USA. Här möter övergångsregeringens premiärminister Mustafa al-Kadhimi USA:s president Joe Biden i Saudiarabien i juli 2022. Foto: Evan Vucci/AP/TT

Att USA har mindre synlig närvaro i Mellanöstern nu för tiden märks i Bagdad, där amerikaner inte syns utanför sin jättelika ambassad i den befästa så kallade Gröna zonen. Washington säger sig inte heller ha kvar några stridande förband i Irak. Det beklagas knappast av den shiitiska majoritetsbefolkningen som sett USA orsaka stor förödelse i landet. Men markant nog har denna majoritetsbefolkning i hög grad distanserat sig från Iran. Det märks bland de shiareligiösa ledarna i Najaf, som kan göra anspråk på att företräda shiaislams viktigaste teologiska lärosäte i världen. Det är också påtagligt inom proteströrelsen Tishrin och bland dess kandidater som valdes in i parlamentet hösten 2021.

Dåligt varumärke

Många analytiker från arabvärlden pekar på avsaknaden av en iransk strategi för fred och stabilitet i sin omvärld. Det kan sägas också om andra stater i regionen. Men för irakier spelar Irans agerande vital roll eftersom de ser dagliga konsekvenser av att grannlandet agerar ur ett snävt militärstrategiskt perspektiv, i syfte att skydda Iran eller framför allt regimen i Teheran.

Shiitiska irakiska kvinnor bryter fastan under ramadan vid Imam Ali-moskén i det viktiga teologiska lärosätet Najaf. Foto: Anmar Khalil/AP/TT

Randa Slim, chef för ett konfliktlösningsprogram vid det Washingtonbaserade Middle East Institute, beskrev Irans situation i arabvärlden som ”ett varumärkesproblem” när hon nyligen talade vid ett webbsänt seminarium:
– Det märks särskilt bland unga shiiter. Irans varumärke i arabvärlden – det må vara i Jemen, Syrien, Libanon eller Irak – består av misskött regeringsmakt, inbördeskrig, kopplingar till grupper som har dödat människor i civilsamhället, och som har finansierat och beväpnat grupper som är ansvariga för detta dödande. Iran kan inte heller presentera en ekonomisk modell som appellerar till unga araber. Det finns inget som motsvarar Dubai i Iran.

Vad nästa steg blir i irakisk politik tycks ingen våga spå, efter den mäktige shiitiske populisten och nationalisten Muqtada al-Sadrs plötsliga avhopp från politiken i augusti 2022. Hans hållning visar emellertid att talet om ett så kallat ”shiitiskt hus” i Irak – en bred shiakoalition– är en illusion. Muqtada al-Sadr har själv vägrat att ingå i en sådan och Tishrin, som till stor del samlat unga, desillusionerade shiiter, ser maktuppdelningen utefter religionstillhörighet som ett av Iraks grundläggande problem.

Muqtada al-Sadr i sitt tal där han bad sina anhängare att dra sig tillbaka från regeringskvarteren den 30 augusti 2022. Dagen före meddelade al-Sadr oväntat att han lämnar politiken. Foto: Anmar Khalil/AP/TT

Irak har haft en turbulent sommar med extremhetta och sandstormar, men också sammanstötningar och dödsskjutningar kring Gröna zonen, där den politiska makten finns. Det är också svårt att spå vad som blir Revolutionsgardets nästa steg i Irak. Den nye ledaren för dess utlandsstyrka, Esmail Qaani, har varken samma karisma eller samma inflytande över irakisk politik som företrädaren Qasem Soleimani hade.

Lågt valdeltagande

Även om övergångsregeringens premiärminister Mustafa al-Kadhimi skulle utlysa nyval kan det bli en tvistefråga om han som interimsledare har rätt att göra det. De flesta partier tros dessutom sakna aptit på val inom kort. De hade svårt att mobilisera väljare redan till förra valet, då endast 43 procent av de registrerade väljarna deltog. Räknat på alla som hade rätt att rösta var valdeltagandet endast 34 procent. I Bagdad var det ännu lägre. Skulle nyval hållas kan man utgå från att valdeltagandet blir ett nytt bottennapp.

Hur den politiska apatin tilltagit bland irakiska shiiter illustreras av en ung man från Bagdad. Han kallar sin familj ”extremt shiitisk”. I valet 2005 röstade hans föräldrar på en shiareligiös valallians, ledd av Sciri, Högsta rådet för islamisk revolution i Irak. Sciri och dess väpnade gren bildades i Iran på 1980-talet. I valet 2010 lade hans föräldrar sina röster på den Iranstödde Nuri al-Maliki, vars shiacentrerat drivna premiärministertid sporrade det sunniextrema motstånd som kulminerade med IS maktövertagande av Mosul 2014. I förra höstens val röstskolkade hans föräldrar. Också nästa val kommer de att bojkotta, spår han.
– Den attityden representerar många i Irak, särskilt i Bagdad, säger han.

Väljare i parlamentsvalet den 10 oktober 2021. Än har Irak ingen ny regering. Foto: Anmar Khalil/AP/TT

En annan irakier från södra Irak ger sin syn på saken:
– Ärligt talat har irakierna fått nog av politiken. Många var redo att stödja Muqtada al-Sadr, för de såg honom som en riktig irakier. Om han hade kunnat kasta ut ”tjuvarna” hade han fått brett stöd. Men när han drar sig ur politiken ena dagen och twittrar nästa tappar han ansiktet.

Samtidigt som många fruktar nya våldsutbrott finns en stor trötthet på våld och kaos i Irak. Rysslands invasion av Ukraina och det annalkande mellanårsvalet i USA bidrar dessutom till att fokus flyttas bort från Mellanöstern.
– Ingen här orkar tänka tanken på stora omvälvningar. Vi vill bara ha lugn och ro, ett slut på all röra, säger irakiern från den shiitiska södern.