20 år sedan Saddams fall – Irakkriget gör sig påmint än

– Mister, mister! Fuck Saddam Hussein! Fuck Saddam Hussein!

Småpojkarna på Paradistorget i Bagdad sprang glatt och ropade runt de nyanlända journalisterna från väst – bland dem Utrikesmagasinets redaktör – den där dagen för 20 år sedan. Barnens respektlöshet hade varit otänkbar bara ett par dagar tidigare. Det var då, den 9 april 2003, som amerikanska soldater i direktsändning hjälpte en grupp irakier på torget med att dra ner en staty av den fruktade diktatorn. På tre veckor hade den USA-ledda alliansen intagit huvudstaden. Varenda staty, porträtt, foto på Saddam – de som fanns på alla arbetsplatser och skolor, och på varje torg – vandaliserades och slets ner, hoppades på, slängdes i toaletter.

I Bagdad rådde förvirring, förundran och förväntan. Vad skulle ske nu? Shiamuslimska imamer uttryckte på fredagsbönen samma budskap som barnen på torget, fast mer vältaligt: Årtionden av sällsynt brutalt förtryck var över, äntligen kunde shiamuslimerna återuppta de förbjudna vallfärder som sunnimuslimen Saddam hade förbjudit. I hundratusental vällde de fram till fots i en mäktig manifestation till den heliga staden Karbala. Deras tid var kommen.

Men förväntan förbyttes i förfäran när Irak på några dagar gick från totalitär polisstat till total anarki, då ockupationsmakterna inte upprätthöll lag och ordning. Myndighetsbyggnader – även skolor, museer, socialkontor, ja, allt – plundrades på minsta elkontakt, bläckpenna och glödlampa, om de inte slogs sönder. Gigantiska svarta rökplymer steg mot skyn när byggnaderna stacks i brand. Vem som helst kunde plocka upp ett vapen sedan regeringssoldaterna släppt dem lite överallt när de flydde hals över huvud.

Alla avbildningar på Saddam förstördes och besudlades när regimen föll i april 2003, som här på en toalett på en polisstation i Bagdad och på en mur i al-Hilla. Foto: Ola Westerberg

Att fälla ett ruttnande träd

Redan innan USA fällde en av Mellanösterns mest fruktade envåldshärskare hade supermakten utsatt Irak för ekonomisk krigföring en längre tid. Det irakiska samhället var utarmat. Utrikespolitiskt var Irak fortfarande en maktfaktor före invasionen 2003, men mer som ett problem än en medspelare. För länder som Saudiarabien var Saddams regim ett problem men ett nödvändigt ont som motvikt till Iran, den huvudsakliga fienden.

Den snabba invasionen bekräftade USA:s militära överlägsenhet och gav många hopp om att fortsättningen skulle löpa lika smidigt. Men Irak var en spillra med sprickor som gick mycket djupare än något som gick att reparera med ett enkelt avlägsnande av Saddam och hans politiska allierade. Den amerikanska ockupationsmakten hade en väldigt ytlig uppfattning om vad det skulle innebära att kontrollera ett så folkrikt land som Irak. Ockupationen kom att drivas mer som ett ideologiskt projekt än ett försök att administrera och navigera ett land med 27 miljoner invånare.

April 2003. Shiamuslimer kan återuppta sin vallfärd till Karbala, och amerikanska marinkårssoldater försöker vinna befolkningens hjärtan i Bagdad. Foto: Ola Westerberg

När den första euforin lagt sig och motsättningarna i Irak började uppmärksammas anpassade sig inte USA till  verkligheten. Man såg Saddams Baathparti som en parallell till nazistpartiet i Nazityskland och ville avbaathifiera Irak på samma sätt som man avnazifierat den tyska statsapparaten efter andra världskriget. Men i det tyska fallet insåg de fyra ockupationsmakterna snart att styret av landet skulle kollapsa om man avskedade alla som haft någon beröring med nazistpartiet. I Irak ångade man i stället på och sparkade alla statstjänstemän som var medlemmar i partiet och upplöste armén. Hundratusentals personer med kompetens att administrera viktiga samhällstjänster, och hundratusentals personer med vapenutbildning, gjordes arbetslösa i ett slag.

Misskött ockupation – politiskt vakuum

I det maktvakuum som uppstod, och hand i hand med USA:s försök att bygga nya politiska strukturer, kom korruption och religiöst förankrade lojaliteter att bli de framträdande dragen i den nya stat som byggdes. Olika grupper utpressade och mördade såväl dem som tillhörde den egna religiösa inriktningen som företrädare för de andra. Byar och städer som haft blandad befolkning förstördes eller rensades på sunni- respektive shiamuslimer.

Bagdad april 2003. När polisstaten var borta utbröt anarki. Myndighetsbyggnader stacks i brand och rökpelare syntes stiga mot skyarna. Foto: Ola Westerberg

Saudiarabien ville helst inte att Saddam skulle störtas. Detta dels för att man inte ville ha ett prejudikat där autokrater avsätts från makten, dels för att man fruktade etablerandet av demokrati i regionen.

I fallet Irak skulle dessutom demokrati ge landets shiamuslimska majoritet en chans att nå makten, något som skulle öppna vägen för Saudiarabiens ärkerival Iran. Riyad hoppades därför att USA skulle installera en ny sunnimuslimsk diktator. Iran å sin sida fruktade en effektiv ockupation men såg en möjlighet att påverka utvecklingen genom de irakiska shiamuslimska oppositionsgrupper man härbärgerat sedan 1980-talet. Riyads farhågor besannades men inte riktigt på det vis man trott. Ingen föreställde sig nämligen att Washington skulle missköta ockupationen till den grad man gjorde.

Det blev alltså inte en relativt välfungerande demokrati dominerad av shiamuslimska partier, utan en osäker vacklande statsförvaltning där allt fler väpnade grupper slogs mot varandra. Här såg regeringen i Teheran en möjlighet att se till att USA blödde så mycket i Irak att de inte skulle våga sig på Iran. Teherans inblandning är en viktig orsak till att USA:s ockupation gick ännu sämre än den annars hade gjort. Den djupa avgrunden mellan shia- och sunnimuslimer fanns inte från början, utan skapades genom misstag och medvetna val och här har de shiamuslimska ledarna och deras iranska uppbackare en stor skuld till utvecklingen.

Alienerade sunnimuslimer, med tillskott från avskedade officerare och påhejade av terrornätverket al-Qaida, började nu attackera amerikanska soldater och shiamuslimer. Ur al-Qaidas perspektiv var det minst lika viktigt att döda shiiter som att köra ut amerikanerna. Shiamuslimerna svarade med samma mynt och stödet, ekonomiskt och militärt, från Iran var en viktig faktor. Iranierna betalade också shiamuslimska gerillagrupper för att döda amerikaner. Resultatet blev ett inbördeskrig med flera fronter som grundlade flera av de strukturer som Irak dras med än i dag: halvmilitära styrkor med band till politiska grupperingar och partier som skor sig på att ”äga” regeringsdepartement.

Tortyr och kriget mot terrorismen

I en ockupation är det en svår balansgång att vinna och behålla befolkningens stöd eller åtminstone passiva acceptans, och att kunna använda sin överlägsna militära kraft mot gerillagrupper och terrorister. I upptakten till invasionen hade Washington inte bara baserat skälen för att anfalla på uppgifter som inte stämde (se bakgrundstext härintill) utan också avfärdat alla experter som påpekat att detta skulle bli ett stort åtagande för USA:s del.

Ett av de ökända foton som amerikansk fängelsepersonal själv tog av den tortyr som bedrevs på Abu Ghraib-fängelset under ockupationen. Foto: AP/TT

Den amerikanska militärens försök att bygga relationer till befolkningen var valhänt, som någon uttryckte det var soldaterna som turister med skjutvapen. Minst lika allvarligt var den oaktsamhet med vilken de använde militärt våld. Amerikanernas framfart resulterade i många civila dödsoffer, vilket genererade ytterligare hat och motstånd mot deras närvaro.

I kölvattnet av terrorattacken den 11 september 2001 hade president George W Bushs regering även luckrat upp regler och förordningar mot tortyr och andra illegala metoder för att bekämpa terrorister. En av skådeplatserna för denna bekämpning och dessa metoder var Irak.

Saddams gamla fängelse Abu Ghraib blev ett av dem som USA tog över. Hit skickades tusentals människor, bland dem kvinnor och barn, som gripits på mer eller mindre goda grunder. Redan i februari 2004 hade den amerikanska militären själv sammanställt en rapport om systematiska övergrepp och tortyr. I april det året läckte rapporten och så även bilder som fängelsepersonalen tagit på övergrepp som begåtts. Tortyrskandalen var ett hårt slag för USA:s trovärdighet i regionen och i Irak i synnerhet.

Irakkriget gav jihadister som al-Qaida spelrum. Terrornätverket tillskrivs bland annat detta dåd mot FN:s kontor i Bagdad, där världsorganisationens sändebud Sergio Vieira de Mello och ett 20-tal andra människor dödades i augusti 2003. Foto: Matt Ollerton/AP/TT

Bushregeringen hävdade att det rört sig om enskilda incidenter, men i många avseenden kan man se Abu Ghraib som en symbol för hur krig och ockupation hanterades i Washington. En del av den personal som genomförde förhören i Abu Ghraib kom från privata militära företag. Företagen var en viktig del i krigföringen i Irak och Afghanistan. På så sätt slapp man bygga mer militär kapacitet själv, och kunde undgå en del politiskt ansvar, särskilt om amerikaner dödades. Eftersom reglerna för hur dessa företag fick bete sig var luddigare blev överträdelser av internationella och amerikanska lagar om tortyr svårare att beivra.

al-Qaida och IS

Invasionen och ockupationen av Irak gav också al-Qaida, som låg bakom terrorattackerna i USA 2001, möjlighet att rekrytera nya medlemmar och placerade många amerikaner inom räckhåll för dess operationer. År 2004 utförde man det första bombattentatet i Irak och sedan ökade verksamheten successivt. Man ville döda amerikaner, shiamuslimer och sunnimuslimska grupperingar som motsatte sig jihadisterna, och undergräva den politiska processen i Irak. 2006 attackerades den berömda shiamuslimska al-Askari-moskén i Samarra, ett dåd som tillskrivits al-Qaida. Det öppnade fördämningarna för det våld som pyrt mellan shia- och sunnimuslimer och landet gick nu in i ett veritabelt inbördeskrig. Bush-administrationen fortsatte dock att endast göra ett minimum för att stoppa  vad som pågick.

Ur den irakiska grenen av al-Qaida föddes i sin tur Islamiska staten (IS). Den kaotiska situationen i Irak och grannlandet Syriens inbördeskrig skapade utrymme för den makabra terrorsekten att upprätta sitt ”kalifat” 2014. IS gjorde sig bland annat skyldigt till folkmord på den religiösa minoriteten yazidier och tog kontroll över Iraks näst största stad, Mosul, i tre år fram till 2017, då rörelsen krossades på marken.

Brutal framfart. Krater efter amerikansk bombning i det sunnitiska fästet al-Falluja 2004. Foto: Abdul Khader Sadi/AP/TT

Utrymmet som jihadiströrelserna fick möjliggjorde också plantskolor för terrorister och inspirerade likasinnade som sedan dess har angripit mål i väst, bland annat i Stockholm.

20 år efter Saddams fall kan det också konstateras att hundratusentals människor har mist sina liv till följd av kriget.

Irak har hållit många val och här finns början på ett nytt sätt att förhålla sig till politik. Men den arbetssegern överskuggas av regeringars och parlamentsledamöters inkompetens, lojalitet med den egna religiösa inriktningen och korruption. En bisarr konsekvens av detta är att en hel del irakier ser med nostalgi på den ordning och det relativa välstånd som fanns under Saddams styre på 1980-talet.

Samtidigt har våldet i dag tack och lov avtagit, även om den relativa freden vilar på bräcklig grund. Många unga i Irak förkastar det korrupta politiska etablissemanget och kämpar för att skapa en ny grund för en demokratisk framtid.