Idén om en ekonomi som återskapar miljön vinner terräng

I mars 1968 inledde den amerikanske senatorn Robert Kennedy sin presidentkampanj med att tala på University of Kansas. Kampanjen skulle få ett abrupt slut tre månader senare, när Kennedy mördades på ett hotell i Los Angeles, men talet till studenterna i Kansas har gått till historien. Det är och förblir ett av de mest citerade angreppen på det som än i dag är det dominerande sättet att mäta välstånd: bruttonationalprodukt, BNP.

Kennedy sade:
– BNP mäter inte hur smarta eller modiga vi är, det mäter inte vår visdom eller vår kunskap, det mäter inte vår medkänsla eller vår hängivenhet till vårt land. Det mäter allt, kort och gott, utom det som gör livet värt att leva.

Det var en för tiden ovanlig ståndpunkt, i synnerhet för en politiker, men sedan dess har insikten om den traditionella kapitalismens begränsningar letat sig in också i de politiska finrummen. Den upprepas allt oftare av presidenter och premiärministrar och diskuterats på ekonomiska toppmöten som Världsekonomiskt forum (WEF) och när G7-länderna samlas. Det är en utveckling som har skyndats på av klimatdebatten och som har lyft fram att vi behöver nya sätt att se på framgång och välstånd eftersom världen inte klarar ständig tillväxt utan eftertanke. Det talas i de här sammanhangen allt oftare om så kallad regenerativ – återskapande – ekonomi.

Utgångspunkten är att det inte längre räcker med att försöka minimera vår belastning på miljön. Det räcker förmodligen inte ens med att helt eliminera nettobelastningen. I stället måste vi organisera våra samhällen och verksamheter så att vi aktivt och positivt bidrar till återuppbyggnad av världens ekosystem och till social utveckling.

Ny slags kapitalism

I sin aktuella bok Green Swans – The Coming Boom in Regenerative Capitalism utforskar den brittiska författaren John Elkington nya former av kapitalism, bättre lämpade att hantera dagens komplexa globala utmaningar.
– Det finns större kraft i det regenerativa tankesättet än i exempelvis ”hållbarhet”. Det senare är ett alldeles för vitt begrepp och aktörer har därför en benägenhet att definiera det på ett sätt som passar deras verksamhet och ligger i linje med vad de kan tänka sig att ändra på, har Elkington sagt.

Presidentkandidaten Robert Kennedy vid University of Kansas 1968 sedan han hållit sitt sedermera berömda tal. Foto: AP/TT

Han var en tidig förespråkare för att såväl företag som offentliga verksamheter borde redovisa fler resultat än rent finansiella. Intäkter och utgifter, påpekade Elkington redan i början av 1990-talet, behöver ställas mot hur medarbetarna mår och hur omvärlden ser ut, hur verksamheten förhåller sig till sociala och miljömässiga mål i ett större perspektiv.

Ett tidigt och fortfarande livskraftigt exempel på den här typen av tänkande inom det privata näringslivet är den amerikanska klädestillverkaren Patagonia. Grundaren och tidigare ägaren Yvon Chouinard skänkte 2022 hela företaget till en stiftelse som ska fortsätta driva verksamheten med målet att hela vinsten ska avsättas till att motverka klimatförändringen. Men långt dessförinnan hade det Kalifornienbaserade Patagonia utmärkt sig genom målmedvetna satsningar på såväl miljö som personalens välbefinnande, bland annat genom att ge de anställda betald ledighet när det var särskilt bra dagar för att surfa i havet. Patagonia lanserade också begreppet regenerative organic – ”återskapande ekologiska” – kläder, vars hela produktion från råvara till färdigt plagg ska ha positiv nettoeffekt på miljön.

Krig och katastrofer kan ge BNP-tillväxt

Anhängarna av regenerativ ekonomi är inte per definition motståndare till kapitalismens strävan efter tillväxt men anser att traditionell kapitalism är alldeles för grovhuggen och därför inte fungerar. Tillväxten, anser de, får inte ha negativa konsekvenser för exempelvis miljö och klimat. Om den har det är det en oekonomisk tillväxt, för att använda ett uttryck som brukar tillskrivas den amerikanske nationalekonomen och miljöaktivisten Herman Daly.

I praktiken betyder detta att förväntningarna på tillväxt måste sänkas eftersom det finns en gräns för hur mycket ekonomier kan växa utan att oåterkalleligen exploatera jordens naturliga resurser. Det råder oenighet om var den gränsen ligger, men det brukar pratas om någon enstaka procent.

Men frågan är om de mått som vi traditionellt sett använder för att mäta länders välfärd och utveckling över huvud taget förmår fånga komplexiteten i det hållbara, välmående samhället? Allt oftare höjs röster för att vi måste förfina hur vi ser på välfärd och kritik riktas framför allt mot att använda bruttonationalprodukt, BNP, som ensam dominerande måttstock.

John Elkington, pionjär inom regenerativ ekonomi, tas emot av det norska kronprinsessparet i Oslo 2017. Foto: Vegard Wivestad Grøtt/NTB/TT

BNP, enkelt uttryckt storleken på ett lands ekonomi, utvecklades under andra världskriget och fungerade ursprungligen som en beräkningsmodell för att ta reda på hur mycket ett land hade råd att spendera på kriget. Kritiken mot måttet handlar om att det är för trubbigt, genom att på en och samma gång inbegripa för mycket och för lite. Exempelvis kan uppenbart destruktiva företeelser som krig, brottslighet, föroreningar, prostitution och naturkatastrofer ha positiv effekt på ett lands BNP, eftersom de kan tvinga fram ekonomiska satsningar som bidrar till tillväxt. Samtidigt ignorerar BNP-måttet obetalt arbete, det tar inte hänsyn till utarmningen av jordens resurser och förmår inte beskriva sociala ojämlikheter. Det som inte sker på den ekonomiska marknaden finns inte, med BNP som enda indikator. Därmed saknar det värde och kan ignoreras.

Det går att hävda att världens länder redan har förbundit sig till att hitta nya mått för utveckling. I FN:s globala mål för hållbar utveckling finns, i undermål 17.19, åtagandet att före 2030 ta fram mått på hållbara utvecklingsframsteg som kompletterar bruttonationalprodukten. Det finns kandidater till sådana mått, men inget har vunnit allmän acceptans.

Försök att hitta andra mått

En vanlig metod är att utgå från subjektiva mått på välfärd, såsom självupplevd tillfredsställelse eller ”lycka”. Andra försöker efterlikna BNP-måttets exakthet genom att sätta ekonomiska värden på exempelvis humankapital och förnybara naturresurser för att räkna fram ett mått för välstånd som inte bara handlar om monetär rikedom.

I Nya Zeeland kom i slutet av 2022 den första kompletta rapporten baserad på det så kallade living standards framework – ”ramverk för levnadsstandard” – en omfattande uppsättning indikatorer som ska fånga tendenser hos, fördelning av och hållbarheten med nyzeeländarnas välstånd. Bland indikatorerna finns, förutom ekonomiska mått som inkomst och förmögenhet, exempelvis utbildning och kunskapsspridning, hälsan för människor och miljö, upplevt välstånd, trygghet, balansen mellan arbete och privatliv, samt samhällsengagemang. Indikatorerna har arbetats fram under det senaste årtiondet och har bland annat konstruerats för att även fånga in kulturella skillnader, exempelvis ursprungsbefolkningens perspektiv på vad som är hållbart välstånd.

Det amerikanska klädföretaget Patagonias produkter ska gynna miljön. Foto: Bebeto Matthews/AP/TT

Living standards framework är inte tänkt att vara en teoretisk kuriositet. Ramverket ska tvärtom vägleda landets beslutsfattare och ligga till grund för ekonomiska satsningar och andra åtgärder för att åstadkomma mätbara förbättringar där de behövs som bäst, inklusive på områden som inte täcks av traditionella, ekonomibaserade mått.

Problemet med många förslagna alternativ till BNP är, precis som med living standards framework, att de mynnar ut i komplexa uppsättningar med information, fjärran från BNP-måttets pedagogiska precision. Det mest kända försöket att åstadkomma en direkt motsvarighet, det vill säga ett enskilt mått med förmågan att kompensera för BNP:s brister, är GPI, Genuine Progress Indicator (”verkligt framstegsmått”). Detta är ett slags justerat BNP-mått där sociala och miljömässiga faktorer kompletterar de finansiella.

Kräver systemskifte

GPI har fått spridning och används, framför allt lokalt och regionalt, på flera håll i världen, bland annat i USA och Kanada. På den amerikanska kongressens bord ligger ett lagförslag som om det antas kommer att tvinga landets handelsdepartement att regelbundet redovisa GPI på nationell nivå, men frågan har hittills visat sig ha låg prioritet.

På denna pumpaodling i Illinois tillämpas återskapande odlingsmetoder som drar till sig pollinatörer och förbättrar jorden. Den amerikanska delstaten står för 85 procent av världens konserverade pumpor. Foto: Teresa Crawford/AP/TT

En stor utmaning är förstås att BNP är så djupt integrerat i hela det globala finanssystemet och alla andra mekanismer som är kopplat till det. Alla inser att det är ett mått med brister och rösterna för att BNP måste ersättas blir ständigt fler och mer högljudda. Men att genomföra en förändring skulle kräva genomgripande omställningar som är tidsödande och kostsamma.

FN:s generalsekreterare António Guterres, en varm anhängare av nya sätt att mäta välfärd på, har sagt:
– Vi måste åtgärda den anmärkningsvärt blinda fläcken i hur vi mäter ekonomiskt välstånd och framgång. Medan vinster tas ut på bekostnad av människor och vår planet står vi där med en ofullständig bild som inte förmår fånga den ekonomiska tillväxtens verkliga kostnad.

Guterres sticker inte under stol med att det skulle krävas ett totalt systemskifte för att ersätta BNP – ett skifte som han har liknat vid att byta från vänster- till högertrafik. Men det, anser han, är inte en anledning att låta bli:
– Det finns länder som har lyckats med det skiftet.