50 år efteråt spökar kuppen än i Chile

”Den chilenska vägen till socialism” brukade också kallas ”revolution med piroger och vin”. Sympatiska epitet som dock dolde, mer än förklarade, den ganska turbulenta och komplicerade process som började 1970 och tog slut den 11 september 1973 då militären bombade presidentpalatset La Moneda i Santiagos centrum.

Kanske bidrog de positiva epiteten till den breda och ihållande solidaritetsrörelsen med Chile, närmast unik i världen. Men en ännu viktigare inspirationskälla var förmodligen president Salvador Allendes beslut att hellre ta sitt liv inne i presidentpalatset än att överlämna sig till kuppmakarna, samtidigt som han i sitt sista tal uppmanat chilenarna att inte utsätta sig för några onödiga risker för att stå emot militären. Allende var det ställföreträdande offret, en Jesus på korset, i demokratins namn.

De första bilderna på Pinochet, sittandes med armarna i kors, med svarta glasögon, snörpig mun och arrogant hållning, omgiven av andra militärer, var den perfekta motbilden. Ondskan själv.

Presidentpalatset La Moneda bombas den 11 september 1973. Foto: AP/TT

Det episka slutet, eller början hur man nu ser det, inbjöd till en historieskrivning med mytiska drag. Den förstärktes än mer av den omänskliga brutalitet som militären släppte lös efter kuppen. Och som fortsatte än värre, trots att det snart stod klart att det inte existerade något motstånd att tala om, och att alla påståenden om hemliga gerillagrupper med latinamerikanska revolutionärer var tagna ur luften.

Starka känslor på årsdag

USA:s roll som finansiär av konspirationer, mord och strejker i en tid då det kalla krigets logik ursäktade allt, i kombination med den symboliska kraften hos dess två huvudfigurer, förvandlade kuppen i Chile till en universell symbol som fortfarande lever.

Årsdagarna av kuppen har därför av naturliga skäl alltid varit anledning till starka känslor, framför allt i Chile. Minneshögtiderna över Salvador Allende har burits upp av fördömanden och krav på rättvisa. Men de har ändå, alltsedan demokratins återkomst 1990, varit ganska stillsamma. Sorgen har dominerat över vreden. Strävan har varit att ena en så stor del av befolkningen som möjligt kring ett nunca mas (”aldrig mer”). Och i takt med att sanningen kom fram med hjälp av olika sanningskommissioner och de rättsliga processer som ledde till att allt fler militärer hamnade i fängelse, tycktes en bred nationell enhet komma närmare.

En medfånge till den legendariske protestsångaren Víctor Jara besöker en utställning i samband med 50-årsdagen av kuppen på nationalstadion i Santiago där Jara var en av många som torterades och dödades. Så sent som i augusti 2023 dömdes sju exsoldater slutgiltigt för mordet. Foto: Esteban Felix/AP/TT

Den 11 september för tio år sedan, 40 år efter kuppen, kritiserade den dåvarande presidenten, högermannen Sebastian Piñera, sina egna anhängare för att ha varit ”passivt medskyldiga” och att de borde ha gjort mer för att försvara mänskliga rättigheter. Han uppmanade till och med om att ”be om förlåtelse”. En uppmaning som inte följdes i någon större utsträckning, men som ändå var en markering i riktning mot ett fördömande av de systematiska människorättskränkningarna som högern tills dess med stor lätthet hade blundat för.

Chile starkt polariserat

Nu, inför 50-årsdagen av kuppen, borde möjligheten att enas kring ett nunca mas vara större än någonsin. Men i stället är Chile mer polariserat än på länge. Det illustreras av att det relativt nybildade Republikanska partiet, som representerar den mest Pinochettrogna delen av samhället, överraskande har erövrat en dominerande position inom oppositionen.

Men det handlar inte bara om polariseringen mellan höger och vänster. Det har också att göra med nygamla spänningar inom vänstern som plötsligt fått förnyat liv.

När Kubas kommunistledare Fidel Castro (t v) besökte Chile under Salvador Allende (t h) i nästan en månad väckte det ont blod. Foto: AP/TT

Chiles nuvarande president Gabriel Boric, som inte ens var född när kuppen skedde och bara var ett barn när demokratin kom tillbaka 1990, vill att aktiviteterna kring 50-årsdagen ska handla om ”minne, demokrati, framtid” och rikta sig framför allt till unga människor som inte vet särskilt mycket om vare sig Allende eller diktaturen. Men han anser också att den mytologisering av historien som han själv gett uttryck för borde ersättas med mer konkreta och detaljerade studier om UP-tiden, de tre år då Allendes regeringskoalition Unidad popular (Folklig enhet) satt vid makten.

Det pågår redan en sådan diskussion.

Det rör sig om många disparata röster, men lite överraskande är det en bok skriven av en ung historiker på högerkanten, Daniel Mansuy, som är mest omdebatterad. Mansuys Salvador Allende – la izquierda chilena y la Unidad popular (”Den chilenska vänstern och Unidad popular”) är en väldokumenterad genomgång som ställer gamla frågor i nytt ljus, till exempel om huruvida kuppen framför allt var resultatet av ett militärt nederlag för regeringen Allende eller ett politiskt misslyckande.

Allendes koalition drog åt skilda håll

Debatten har fått politiska konsekvenser som också slagit mot Gabriel Boric. Hans uppmaning att kritiskt studera erfarenheterna från UP-perioden i syfte att lära sig har tolkats nästan som en ursäkt för kuppen. I grunden har denna reaktion att göra med en reell krock mellan de två dominerande strömningarna inom den historiska vänstern som deltog i Allendes UP-regering.

Salvador Allende var socialist, men hans mest trogna allierade var Kommunistpartiet som ville nå politiska resultat genom att bygga broar till andra. På den andra sidan i UP-koalitionen stod Socialistpartiet och andra vänsterrörelser vars paroll i stället var att ”avancera utan att kompromissa!”

Över 40 000 chilenare flydde till Sverige. 1999 ville många av dem, som här på Sergels torg i Stockholm, att Pinochet skulle överlämnas från Storbritannien till den spanska rättvisan (se bakgrund härintill). Foto: Björn Larsson Ask/TT

Medan Allende med stöd av Kommunistpartiet verkade för att bredda sitt parlamentariska stöd – han var ju i minoritet – genom en överenskommelse med Kristdemokraterna, försökte Socialistpartiet och dess allierade bygga folkmakt underifrån genom att ockupera fabriker och lantegendomar. När försöken till förhandlingar med Kristdemokraterna misslyckades, samtidigt som motsättningarna i samhället blev alltmer aggressiva, beslutade Allende – som ett sista försök för att hindra den kupp som alla såg komma – att utlysa en folkomröstning. Han tänkte offentliggöra sitt beslut i ett tal på det tekniska universitetet på morgonen den 11 september.

Det blev inget tal. I stället kom kuppen. Och åratal av förtryck, fängelse, tortyr, avrättningar, försvinnanden och exil – i många fall i Sverige (se fakta härintill).

Självkritisk vänster

Så småningom gjorde de besegrade bokslut. Och de rörde sig i helt olika riktningar.

Socialistpartiet och dess allierade, som under UP-tiden ville avancera utan att kompromissa, genomförde en omfattande självkritisk process, la renovación socialista (”socialistisk förnyelse”). Dess centrala slutsats var erkännandet att man inte hade respekterat demokratin. Att ha agerat som om man hade en majoritet bakom sig, trots att man var i minoritet, var oansvarigt, övermodigt, politiskt omoget och bidrog till den ödesmättade polarisering som ledde fram mot kuppen.

Pinochet på lit de parade på Santiagos militärhögskola 2006. Rättvisan hann aldrig ifatt exdiktatorn. Foto: Marco Ugarte/AP/TT

Slutsatsen av den självkritiska processen var att arbeta för en bred enhet för att med demokratiska medel besegra diktaturen. Det innebar att acceptera den spelplan som diktaturen ritat upp i sin konstitution 1980 och som medförde att det 1988 skulle hållas en folkomröstning: ”ja” eller ”nej” till om Pinochet skulle sitta kvar som president i ytterligare åtta år eller om det skulle hållas demokratiska val två år senare.

Kommunistpartiet, som varit emot försöken att radikalisera UP-processen, drabbades, trots det, minst lika hårt av repressionen. Efteråt bytte så småningom partiet fot, drog slutsatsen att ”alla former av kamp” nu krävdes och bildade den väpnade gruppen Frente patriótico Manuel Rodriguez (FPMR).

I stället för att arbeta för ett ”nej” i folkomröstningen 1988 satsade partiet på att 1986 skulle bli ”avgörandets år” då ett folkligt uppror skulle tvinga bort regimen. Det hölls gerillaskolor, smugglades stora mängder vapen och genomfördes väpnade aktioner vars kulmen var det misslyckade attentatet mot Pinochet i september 1986. Men i stället för att bli den utlösande gnistan för det uppror man räknat med, blev det början på en sista brutal repressionsvåg. Först i slutminuterna gick Kommunistpartiet med i kampanjen för att rösta nej i folkomröstningen 1988. (Nejsidan vann, vilket satte punkt för Pinochets styre.)

President i kläm

I dag sitter representanter för både ”socialistisk förnyelse” och ”alla former av kamp” med i Gabriel Borics regering. Men de partier som står honom närmast i koalitionen Frente amplio (Breda fronten), föddes ur de stora studentmobiliseringarna 2011, en tid då det kalla kriget som präglat den ”gamla vänstern” sedan länge var slut.

Alltmer ensam. Men Gabriel Boric lär inte avsättas i en kupp. Foto: Esteban Felix/AP/TT

Gabriel Boric kom som en frisk fläkt, obefläckad av den chilenska vänsterns gamla och trassliga konflikter. Men inför 50-årsdagen av kuppen har han plötsligt hamnat i kläm mellan de gamla blocken och deras motsättningar.

Därtill kommer att Frente amplio skakas av obehagliga korruptionsanklagelser.

Gabriel Boric, liksom Salvador Allende för 50 år sen, börjar därför att känna sig ensam.

Men till skillnad från Allende hotas Boric i dagens Chile inte av någon kupp. Däremot kanske av ett politiskt misslyckande, som inte behöver betyda nederlag, utan bara bakslag, och som kan vändas till dess motsats om bara erfarenheterna används på rätt sätt.

En möjlighet som Salvador Allende aldrig fick.