Kinas ambitioner skapar ny rymdkapplöpning

En bemannad månlandning till 2030, återanvändningsbara raketer till 2035, och bemannade forskningsbaser på månen respektive Mars till 2036 och 2045. Så högtflygande är president Xi Jinpings planer när Kina tar sikte mot stjärnorna.

Redan 2013 slog Xi fast, under ett videosamtal med tre kinesiska ”taikonauter”, som landets rymdfarare kallas, att ”drömmen om rymden är en del av drömmen att göra Kina starkare”. Att regeringen i Peking betraktar rymden som ett högprioriterat område syns både i retoriken och i vad man gör i praktiken. 2019 lyckades man landa en farkost på månens ”baksida”. 2020 skickades den första obemannade rymdfarkosten i väg till Mars. Samma år färdigställdes den sista satelliten i navigationssystemet Beidou, som är Kinas motsvarighet till amerikanska GPS. Förra året färdigställdes rymdstationen Tiangong, vilket gör Kina till det enda landet med en helt egen rymdstation och ett av få länder med permanent bemannad närvaro i rymden.

Kinas allt större avtryck på rymdområdet skapar oro, i synnerhet på andra sidan Stilla havet. I december förra året varnade den amerikanska rymdstyrelsen Nasas chef för att kapplöpningen till månen mellan USA och Kina blir allt hårdare och att det kan avgöras de kommande två åren vem som får övertaget. Med hänvisning till Kinas etablering av militärbaser i det omstridda Sydkinesiska havet varnade han även för att Kina skulle kunna lägga beslag på delar av månens yta och på så sätt neka andra åtkomst till resursrika områden. En månad tidigare uttryckte en general i USA:s nyetablerade rymdstyrkor att Kinas framsteg skett ”häpnadsväckande, häpnadsväckande snabbt”. Han lade till att det finns en reell sannolikhet att Kina skulle kunna komma i kapp och överträffa USA på rymdfronten.

Var hälsade, jordlingar. Besättning på rymdfarkosten Shenzhou-16. Foto: Mark Schiefelbein/AP/TT

Kinas rymddröm

Kina är inte en nytillkommen aktör på rymdscenen. Embryot till rymdprogrammet kan härledas till 1950-talet och var länge tätt sammankopplat med utvecklingen av kärnvapenrobotar. Fram till Kinas brytning med Sovjetunionen 1960 byggde kinesisk raketutveckling nästan helt på sovjetisk expertis och hårdvara, och tekniken fortsatte att i stor utsträckning bygga på den sovjetiska även efter att samarbetet upphört. Den första satelliten sköts upp 1970 med rymdraketen Chang Zheng, ”Långa marschen”, och 1996 sköt landet för första gången upp en obemannad rymdfarkost. 2003 blev Yang Liwei den första kinesen i rymden när Kina som det tredje landet i världen lyckades att med egen förmåga skicka upp en människa i rymden.

På senare år har rymden blivit en allt viktigare del i Kinas framtidsplaner. Landet betraktar framsteg som ett sätt att positionera sig som en teknologisk och ekonomisk supermakt, med förhoppningar att framsteg ska sippra över till andra områden. Rymden har även tagit allt större plats i propagandan. ”Att utforska det enorma kosmos, utveckla rymdindustrin och bygga Kina till en rymdmakt är vår eviga dröm”, sade Xi Jinping i förordet till en rapport från 2022. Under den statsägda TV-kanalen CCTV:s årliga nyårsgala, som har en publik på hundratals miljoner människor, fick tittarna nyårshälsningar och lyckönskningar via videolänk från tre taikonauter på en rymdstation fullt utsmyckad i kinesiska nyårsdekorationer. Att visa upp framsteg på rymdområdet hjälper Kommunistpartiet att stärka sin legitimitet och ge en bild av Kina som alltmer starkt och framgångsrikt.

"Drömmen om rymden är Kinas dröm", står det på propagandaplakatet med president Xi Jinping vid uppskjutningsanläggningen i Jiuquan i nordvästra Kina. Foto: Mark Schiefelbein/AP/TT

Kinas övergripande målsättningar är att bli en rymdsupermakt till år 2030 och världsledande till 2045. Detta är inte enbart av symboliska eller ideologiska skäl. Redan i dag beräknas den globala rymdindustrin omsätta uppskattningsvis 450 miljarder dollar om året, att jämföra med 280 miljarder 2010. 2030 kan denna siffra vara uppe i så mycket som 1 000 miljarder, inom allt från satelliter till raketuppskjutningar. Det finns alltså mycket att vinna för den som lyckas ta en plats i förarsätet. Centralt för Kina är därför att bygga upp en rymdindustri som kan konkurrera med den amerikanska, bland annat genom att främja den inhemska privata rymdsektorn.

Att vara ledande i rymden kan också hjälpa landet att bygga relationer och samarbeten med andra länder. Den internationella rymdstationen, ISS, som drivs gemensamt av USA och Ryssland tillsammans med andra länder, befinner sig i slutet på sin livstid och väntas tas ur bruk någon gång runt 2030. Det innebär att Kina kan komma att bli det enda landet med förmåga att ha människor permanent i rymden. Genom att exempelvis ge utländska astronauter plats på rymdstationen skulle Kina kunna belöna länder som man har goda diplomatiska relationer till, eller använda som morot i förhandlingar. Framstegen i rymden kan även framställas av Kommunistpartiet som ett bevis på det kinesiska politiska systemets överlägsenhet.

Ny rymdkapplöpning

Kinas utveckling i rymden har redan fått flera geopolitiska och säkerhetspolitiska konsekvenser, och det är inte särskilt svårt att dra paralleller till kapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen under det kalla kriget. Mycket av oron i väst beror på att mycket av den teknik som används för att främja utveckling på rymdområdet i vetenskapliga och fredliga ändamål också kan användas för militära syften. Gränsen mellan det civila och militära i Kinas rymdprogram är mycket luddig, om inte rentav obefintlig, och rymdorganisationen är i slutändan i flera led underordnad militären.

Kapplöpning. Amerikansk månraket vid Kennedy Space Center i Florida i september 2022. Foto: Chris O'Meara/AP/TT

Avancemangen ger landet ökade möjligheter att använda rymden militärt, inte bara genom framsteg inom raket- och missilteknik, utan även genom utvecklingen av Beidou-satelliterna. Satelliter, som fyller viktiga funktioner inom bland annat kommunikation, informationsinhämtning och styrsystem för vapen, är centrala för länders militära förmåga. Enligt amerikanska analytiker har Kina även ökat sin förmåga att slå ut motståndares satelliter, vilket kan hjälpa landet att öka sina chanser att vinna en militär konflikt med USA.

När USA tidigare i år sköt ner en kinesisk luftballong som man säger användes för spioneri fick frågan om Kinas satellit- och underrättelsekapacitet ny aktualitet. Kinas framväxt som rymdmakt gör att USA:s förmåga att motverka säkerhetshot och bibehålla sin globala teknologiska dominans utmanas mer och mer. Amerikanska politiker och tjänstemän varnar för att USA är på väg att hamna på efterkälken i den ”nya rymdkapplöpningen”, och att Kina kan komma att överträffa USA som världens dominerande rymdmakt så tidigt som 2032.

Synen på Kinas framsteg som ett hot mot amerikanska intressen leder till ökade krav på handling. När Trumpregeringen valde att bilda Space Force, en rymdavdelning inom militären, kan det till stor del förklaras av det upplevda hotet från Kina. Röster har även höjts om att öka Nasas budget. USA har självt stora ambitioner på rymdområdet, bland annat en målsättning att genomföra en bemannad månlandning så snart som 2025 genom sitt Artemisprogram. Samtidigt vill man bygga upp en egen internationell rymdallians. Artemisavtalen, som 24 länder hittills skrivit under, inrättades under Donald Trump och har fortsatt under efterträdaren Joe Biden.

Blomsterdekoration med Kinas rymdprogram visas upp hösten 2022 i Peking i anslutning till nationaldagen och Kommunistpartiets kongress. Foto: Andy Wong/AP/TT

En önskan att samarbeta med andra länder på rymdområdet är något som Kina också tydligt signalerat. Sedan 2016 har landet skrivit under 46 samarbetsavtal gällande rymden med 19 länder och regioner. Även Europeiska rymdstyrelsen, Esa, hade länge ambitioner att skicka astronauter till den kinesiska rymdstationen. Dessa planer har dock pausats. I syfte att utveckla sitt satellitsystem har Kina byggt markstationer i bland annat Sydamerika, Namibia och Antarktis. Det finns planer på att bygga landets första utländska rymdhamn i Djibouti på Afrikas horn, där man sedan tidigare har en flottbas. Rivaliteten i rymden är alltså i högsta grad även en kamp om globalt inflytande.

Från samarbete till konkurrens

Den nuvarande trenden pekar mot att utvecklingen på rymdområdet sker i olika rivaliserande block, där USA och Kina med respektive allierade ställs mot varandra i kampen om herravälde.

Det finns ett stort behov av gemensamma lagar och normer som säkerställer en fredlig utveckling och styr rymdmakternas beteenden. FN:s rymdfördrag från 1967, som skapades för att främja fredlig användning av yttre rymden, anses förlegat. En uppdaterad internationell rymdlag, som ser till att utvecklingen sker på vetenskapliga och fredliga principer, skulle enligt förespråkarna vara till gagn för hela mänskligheten.

Rymden kallas ofta mänsklighetens slutliga gränsområde. De ekonomiska och politiska fördelarna för den som får övertaget är betydande. Ökad konkurrens behöver inte nödvändigtvis vara av ondo, och tidigare erfarenheter visar att framsteg inom rymdforskning och rymdteknik kan bidra till att göra människors liv bättre på jorden, öka vår kunskap om kosmos och inspirera till samarbeten över politiska och ideologiska gränser. Men konkurrensen innebär också större risker, där inte minst tilltagande militarisering ökar faran för att rymden också i bokstavlig mening blir ett slagfält. Vilket som blir utfallet av denna nya rymdkapplöpning återstår att se.