Riskabelt att vända Mellanöstern ryggen

I den svenska utrikesdeklarationen från 2023 står följande:

”Regeringen kommer i första hand att föra en svensk och europeisk utrikespolitik. Där svenska intressen och demokratiska värderingar är kärnan i politiken.”

Bakgrunden till regeringens utrikespolitiska prioritering är Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina – ett angrepp mot de normer, regler och institutioner som utgör den europeiska säkerhetsordningen. I ljuset av ett storkrig i Europa, med direkta konsekvenser för svensk säkerhet, kan det tyckas vara välmotiverat att skifta fokuset ytterligare till vårt närområde. Detta utgör även ett exempel på den växande regionaliseringen – alltså tendensen att främja samarbete och handel mellan stater i samma region snarare än globalt.

Det finns emellertid ett glapp mellan regeringens fokus på Europa och de senaste kriserna mellan Sverige och Mellanöstern/Nordafrika (Mena) – det visar de upprepade koranbränningarna, Natoansökan och Turkiet, och desinformationskampanjen om socialtjänstens barnkidnappningar. Dessa kriser illustrerar två aspekter. För det första är globaliseringen inte död. Kriserna belyser snarare att de många länkarna mellan Sverige och Menaregionen består, men att de försvåras av global fragmentering, en multipolär världsordning, och förhöjd osäkerhet. Det innebär i sin tur att banden mellan Sverige och Mena formas av ett komplext men historiskt ömsesidigt beroende (se faktaruta härintill). Mena är således nära förknippat med svenska intressen, och det kortaste avståndet mellan Europa och regionen är på ynka 14 kilometer. En bredare definition av Sveriges närområde – eller rentav en global utrikespolitisk ansats – kan därmed ses som motiverad.

Kriser i en multipolär värld

Den dramatiska försämringen i relationerna mellan Sverige och Mena är ett praktexempel på framväxten av en multipolär värld, där flera poler konkurrerar om makt och inflytande. Regioner och stater drivs av olika intressen, värderingar och agendor, vilket leder till att de antingen samarbetar eller konkurrerar med varandra kring diverse frågor. En missbedömning som den förra svenska regeringen gjorde – och som delvis har att göra med denna nya, komplicerade maktbalans – avsåg Turkiets förmodade vilja till samarbete med Sverige i Natofrågan. I stället för att sjunga med i omvärldens kör om att Sveriges anslutning skulle vara en snabb affär valde president Recep Tayyip Erdoğan att utnyttja situationen till att skapa en förhandlingsposition. Svenskt hopp om att Natofrågan skulle avgöras i London, Paris eller Berlin grusades som bekant snabbt.

Erdoğan tog tillfället i akt att stärka sina förhandlingskort. Foto: Pavel Golovkin/AP/TT

Även kriserna kring koranbränningarna och kampanjen om att svenska myndigheter kidnappar muslimska barn bär spår av multipolaritet. I det första fallet har Ryssland underblåst desinformation. Avsikten har varit att framställa Sverige som islamfientligt, splittra landet samt skada Natoprocessen, vilken Turkiet fortfarande kan påverka. Myndigheten för psykologiskt försvar (MPF) har registrerat över en miljon publiceringar med desinformation om Sverige sedan koranbränningen utanför Stockholms moské den 28 juni – vilken skedde samtidigt som en av de viktigaste muslimska högtiderna, id al-adha. Merparten av publiceringarna har gjorts i arabvärlden, men deras budskap om att svenska staten skulle ha sanktionerat koranbränningar har även spridits i ryska statskontrollerade medier, ofta på arabiska. I en tid av omfattande sanktioner tycks Kreml försöka stärka sin ställning i Mena genom att utmåla Ryssland som vänligt inställt till islam. Därmed är det viktigt att beakta relationerna mellan Mena och Ryssland i analysen av den svenska hotbilden.

Det andra fallet, som blossade upp när en arabiskspråkig sajt i december 2021 publicerade ett 20-tal videoklipp om påstådda övergrepp från socialtjänsten, utgör den största påverkanskampanj som drabbat Sverige hittills. Den här gången var internationella muslimska predikanter och aktörer på sociala medier drivande, såsom den egyptiske bloggaren Moustafa El-Sharqawy. Dessa individer och nätverk speglar icke-statliga aktörers ökade inflytande på världspolitiken i globaliseringens kölvatten. En tätare sammankoppling mellan stater, organisationer och individer har accelererat flöden av information, teknik och nätverk. Påståenden om att svenska myndigheter systematiskt omhändertar – ”kidnappar” – muslimska barn spreds av personer med kopplingar till extrema islamistiska miljöer. Forskning visar hur dessa aktörer exploaterade sårbarheter och konfliker i det svenska samhället, som misstron mot offentliga institutioner.

Ikeavaruhus i Saudiarabiens huvudstad Riyad. Svenska företag i regionen kan drabbas av krisen. Foto: Sofia Eriksson/TT

Dyster Sverigebild

Enligt Säpo har bilden av Sverige i världen, och i synnerhet i Menaregionen, förändrats från ett ”tolerant land till ett land som är fientligt inställt till islam och muslimer”. Detta dramatiska skifte illustreras kanske tydligast av de två stormningarna av Sveriges ambassad i Irak tidigare i somras, vilka ledde till att beskickningen flyttades till Stockholm. Sveriges kraftigt försämrade rykte är dels en följd av att många muslimer uppfattar koranbränningarna som genuint islamofobiska, dels en konsekvens av desinformationskampanjerna samt fördömanden från muslimska stater. Den mäktiga Islamiska samarbetsorganisationen (OIC), vilken består av 57 stater, fördömde koranbränningarna i juli. Med anledning av dessa kriser, i kombination med Rysslands krig i Ukraina, höjde Säpo terrorhotnivån i Sverige från nivå tre till fyra på en femgradig skala den 17 augusti. Enligt Säpochefen Charlotte von Essen har Sverige ”gått från att betraktas som ett legitimt mål till ett prioriterat mål för våldsbejakande islamism”.

Mahmoud Khalfi, ordförande för Islamiska förbundet i Sverige, hör till dem som manar till mer dialog med regeringen. Foto: Marcus Lindström/TT

Även svenska företag lär känna av skalven från den dystra Sverigebilden. Regeringsföreträdare från bland andra Irak, Iran och Jemen har krävt bojkott av svenska produkter. Risken att denna trend sprider sig till resten av den muslimska världen är inte obetydlig, eftersom stater kan känna sig pressade att visa att de tar avstånd från Sverige. Ledare med omfattande legitimitetsunderskott kan också använda krisen för att avleda uppmärksamheten från utvecklingen i sina egna länder, såsom skett i både Iran och Irak. Sanktioner skulle kunna utfärdas mot Sverige eller svenska företag, och hatisk retorik kan användas för att mobilisera folkmassor, som i Irak. En comeback till ett ”2005-scenario”, då mejeriföretaget Arla bojkottades efter publiceringen av Muhammedteckningar i danska Jyllands-Posten, kan inte uteslutas.

Diasporan i kläm

Statsminister Ulf Kristersson (M) konstaterade nyligen att ”vi befinner oss i det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget”. Och visst står Sverige mitt i en ”perfekt storm” – ett storkrig pågår i vårt närområde, terroristorganisationer som al-Qaida uppmanar till attacker mot oss, och polariseringen spirar på hemmaplan. I ett sådant pressat läge kan det vara lockande att enbart syna samhället med säkerhetsglasögonen på. Det vore dock riskabelt att skjuta mjukare frågor som social inkludering åt sidan, eftersom de är nödvändiga för ett säkert, sammanhållande och hållbart samhälle. Det finns bedömare som i detta uppskruvade läge i stället uppmanar till bredare dialog mellan muslimska företrädare och regeringen, i sann demokratisk anda. På så vis skulle muslimer här kunna utgöra viktiga aktörer i kriserna mellan Sverige och Mena – och genom sina transnationella nätverk bygga broar till utlandet.

Sverige var tidigt engagerat i fredsansträngningarna i Mellanöstern. Palestiniernas ledare Yasir Arafat och statsminister Olof Palme i Stockholm 1983. Foto: Bertil Ericson/TT

Den stora diasporan med rötter i Mena utgör en levande länk mellan regionen och Sverige. Detta har blivit tydligt inte minst under Natoförhandlingarna med Turkiet, då många kurders förtroende för Sverige har minskat på grund av eftergifter till Erdoğan. Detta är ett exempel på hur den bredare Mellanösterndiasporan har hamnat i kläm under den senaste tidens kriser, men också på hur denna grupp kan användas som utrikespolitiskt verktyg.

Men, som den schweiziske författaren Max Frisch en gång uttryckte: ”Kris är ett produktivt tillstånd. Man måste bara avlägsna bismaken av katastrof”.

Om svenska politiker kunde betrakta situationen på samma sätt, skulle de kunna ta tillfället i akt att utforma en bred, inkluderande och prioriterad Mellanösternpolitik, där Sveriges intressen och demokratiska värderingar står i centrum.