Dagens värld kan lära av Hammarskjöld

1) Ett starkare FN

Filmen utspelar sig i slutet av Dag Hammarskjölds liv, i början av 1960-talet. Det är en dramatisk period och i centrum står Kongokrisen, i det som i dag kallas Kongo-Kinshasa och där Hammarskjöld och FN kom att spela en central roll.

Hammarskjöld har vid denna period skaffat sig en unik position på den internationella scenen. Hammarskjöld, den yngste generalsekreterare som FN haft än i dag, tillträder tjänsten år 1953 med lågt ställda förväntningar. Hans desillusionerade företrädare, norrmannen Trygve Lie, möter Hammarskjöld med de numera berömda orden:
– Välkommen till världens mest omöjliga jobb!

Förenta nationerna, som bildats 1945 efter andra världskriget med ambitionen att hindra ett nytt världskrig, har lamslagits av de låsningar som uppstått i och med det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen. Men när Hammarskjöld tillträder råder ett visst töväder. Den sovjetiske diktatorn Josef Stalins död samma år, en ny president (Dwight Eisenhower) i USA samt Koreakrigets slut (ett krig där FN var en stridande part på Sydkoreas sida), är tre viktiga händelser som skapar ett visst handlingsutrymme för avspänning och internationellt samarbete.

Vikten av att möta motparten öga mot öga. Dag Hammarskjöld träffar USA:s president Dwight Eisenhower 1959 i Vita huset. Foto: Byron Rollins/AP/TT

Hammarskjöld använder detta läge aktivt. Genom insatser i flera konflikthärdar runt om i världen samt genom att stå upp för organisationens integritet, inte minst gentemot stormakterna, lyckas han karva ut ett utrymme för ett dynamiskt och aktivt FN. Hans framgångsrika insatser för att genom dialog få loss amerikanska soldater tillfångatagna under Koreakriget skapar ett stort förtroendekapital. Hans effektiva insatser under Suezkrisen 1956, där han lyckas mobilisera och skapa den första FN-styrkan, bidrar till att öka förväntningarna på vad som är möjligt att göra genom FN-systemet i en orolig tid.

Hammarskjöld stod upp för Förenta nationernas integritet och för en internationell ordning som inte bara omfattade stormakterna, utan också de mindre ländernas rättigheter. FN representerar, enligt den svenska generalsekreterarens perspektiv, ett försök till en ny ordning i världen. Hammarskjöld gick med full kraft in i världsorganisationen för att få till stånd ett så aktivt Förenta nationerna som möjligt inom ramen för FN-stadgan – det som han kallade ”en av mänsklighetens och vår tids största experiment”.

FN och det internationella samarbetet – en värld baserad på en multilateral (mångnationell) ordning på basis av överenskomna principer – är helt avgörande för att kunna förverkliga en rimligare värld och undvika krig och kaos. I dagens värld är FN-systemet återigen försvagat av stormaktsrivalitet och bristande respekt för internationell rätt. Kampen för en multilateral ordning (i en värld som blir alltmer multipolär) är fortsatt en av vår tids viktigaste frågor.

2) Hantera stormaktsrelationer

I vår tid har Hammarskjöld fått förnyad aktualitet. Stormaktsrivalitet är åter på agendan. Den svenske FN-chefen verkade under det kalla krigets dagar, där stormaktsrivaliteten genomsyrade all internationell politik. Han försökte, och lyckades i vissa fall, manövrera i detta landskap. I en del sammanhang medlade Hammarskjöld direkt mellan stormakterna. Som i fallet kring de i Kina tillfångatagna amerikanska soldaterna som generalsekreteraren genom direkt dialog hjälpte till att få loss, och därmed avväpnade en upptrappande kris mellan USA och Kina.

Mikael Persbrandt gör rollen som Hammarskjöld i filmen med samma namn. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

I andra fall, som under Suezkrisen, kunde han dra på stöd från vissa stormakter (USA och Sovjetunionen) för att utmana andra (Storbritannien och Frankrike). Utöver det agerade han i flera situationer förebyggande för att hindra länder och konflikter från att dras in i stormaktsrivaliteten.

Det är i detta ljus man ska förstå FN-insatserna i Kongo. Hammarskjöld drev på för aktiva FN-insatser för att hindra att det centralafrikanska jättelandet skulle utvecklas till ett slagfält mellan stormakterna. Han ville också skydda avkoloniseringsprocessen, inte bara där utan i resten av världen (som drog lärdomar av vad som utspelade sig i Kongo).

För att förstå bakgrunden till Hammarskjölds insats i landet behöver man alltså se den i dess historiska kontext. Kongo är en av de nya staterna som vinner sin självständighet genom avkoloniseringsprocessen. De nya länderna väljs in i FN och blir viktiga medlemmar i världssamfundet. Hammarskjöld är djupt engagerad i avkoloniseringen och ser potentialen i de unga länderna som växer fram i ”det globala syd”. Den unga staten Kongo, som hade styrts av en brutal belgisk kolonialmakt, får sin självständighet 1960.

Kongokrisen ställde FN inför oerhörda prövningar. Forna kolonialmakter intrigerade för hindra framväxten av fungerande nya stater; motsättningar mellan politiska rivaler (Joseph Kasavubu och den karismatiske Patrice Lumumba); utbrytarförsöket från Katanga (en resursrik region vars separatism var påeldad av utländska gruvföretag och som hotade att underminera Kongos ekonomi och landets sammanhållning); aktiva försök från Sovjetunionen att få Kongo under sin intressesfär; en stat som bröt samman i laglöshet och våld eftersom det belgiska tillbakadragandet inte hade förberetts ordentligt av kolonialmakten – allt detta sammantaget skapade en enormt komplicerad situation för FN att agera i.

Dag Hammarskjöld vid ett av flera besök i krisens Kongo, här i huvudstaden Leopoldville (nuvarande Kinshasa) 1961, hans sista år i livet. Foto: Horst Faas/AP/TT 

Hammarskjöld och Förenta nationerna hamnar i stormens öga. Världsorganisationens insatser är på inga sett oproblematiska. I stället för att utvisa utländska rådgivare genomför FN-styrkorna en misslyckad militär intervention i Katanga. I stället för att bidra till politisk försoning tar FN genom erkännandet av Kasavubus regering den ena partens sida. Trots ambitionen att hålla Kongo utanför kalla kriget är FN oförmöget att stå upp emot den CIA-sponsrade kupp som för Mobuto Sese Seko till makten. Trots att Lumumba befinner sig under FN-truppers beskydd tillfångatas han av sina motståndare, utlämnas till Katanga och avrättas där. Genom Kongoinsatserna blir Hammarskjöld alltmer kritiserad och förlorar till slut förtroendet hos Sovjetunionen, en av FN:s grundare och en ledande stormakt. Moskva vägrar att erkänna honom som generalsekreterare.

Det är svårt att veta om FN-insatsen i Kongo ska anses framgångsrik eller inte. Efter Hammarskjölds död 1961 fortsatte världsorganisationen sin verksamhet där i ytterligare tre år. Det är tydligt att den hindrade en stormaktskonfrontation och krig genom ombud. Insatsen bidrog också till att bevara Kongos integritet och undvika ett totalt sammanbrott (state failure). Avkoloniseringsprocesserna runt om i världen kunde fortsätta. 

Hade en särskild stil. På besök på svenska UD 1953 som ny generalsekreterare, den yngste FN har haft (han var 47 år vid tillträdet). Foto: AP/TT

3) Dialog och förhandling

Dag Hammarskjöld utvecklade en särskild stil och ansats till internationell diplomati. Han var tydligt förankrad i FN-stadgan och vinnlade sig om att ha mandat för sina insatser, samtidigt som han använde denna stadga som bas för kreativa innovationer inom diplomatins område.

Han var snabb och effektiv och kunde agera mycket skyndsamt med sina insatser, trots begränsade resurser. Det fanns ett utrymme att agera innan en konflikt hade spridit sig – genom konfliktförebyggande insatser – och det var detta utrymme som Hammarskjöld försökte använda sig av.

Som nytillträdd generalsekreterare underströk han vikten av att ha ”ett fast grepp om verkligheten”. Denna verklighetsförankring var för Hammarskjöld utgångspunkten som medlare och förhandlare. Han vände sig mot vad han uppfattade som världsfrånvänd idealism som byggde luftslott. Hammarskjöld var realist i betydelsen att han i sina diplomatiska insatser utgick från en verklighetsförankrad analys och agerade utifrån vad som var möjligt, givet omständigheterna.

Förhandlingar, i Hammarskjölds ögon, handlade om ”en process att finna ömsesidigt tillfredsställande arrangemang med någon som jag ska fortsätta leva sida vid sida med”. Centralt var att kunna skapa en respektfull dialog, att finna överenskommelser som skulle kunna rädda ansiktet på motparten för att möjliggöra lösningar.

Attentat eller olycka? Hammarskjölds plan inspekteras i Nordrhodesia (nuvarande Zambia). Foto: UPI/TT

Han var beredd att inleda direkta samtal med de avgörande beslutsfattarna och var inte rädd att resa för att få till stånd möten ansikte mot ansikte. Hans genombrott var de direkta förhandlingarna med den kinesiske premiärministern Zhou Enlai i Peking 1955.

Under sin resa till Katangas ledare Moïse Tshombe i dåvarande Nordrhodesia (Zambia) – en stat styrd av en vit elit i en apartheidregim som stödde Katanga – kraschade hans flygplan och Hammarskjöld dog. Om det var en olycka eller ett attentat diskuteras än i dag.

Hammarskjöld är en av våra mest berömda svenskar och belönades efter sin död med Nobels fredspris för sina insatser. Hans person, inre reflektioner och kamp (såsom de uttrycks i hans bok Vägmärken), liksom hans gärning, fortsätter att inspirera i våra dagar.