Hög risk för folkmord igen i Darfur

Den ökända paramilitären Rapid Support Forces (RSF) har skördat snabba framgångar i det inbördeskrig i Sudan som har pågått sedan våren 2023. Styrkan kontrollerar nu merparten av landet väster om Nilen. Sudan riskerar att gå samma öde till mötes som Libyen – att tudelas. På sin väg orsakar RSF enormt lidande. Värst är situationen i Darfur, där risken för folkmord är hög enligt FN:s särskilda rådgivare för förebyggande av folkmord.

I skuggan av andra förfärliga krig har våldsspiralen i Darfur tagit ny fart och under hösten krävt tusentals liv och tvingat hundratusentals på flykt. Våldet har åter nått nivåer som får människorättsgrupper att varna för etnisk rensning och brott mot mänskligheten.

– Civila i Västra Darfur genomlever ofattbara fasor varje dag. De betalar än en gång priset för en upptrappning av det extrema våldet. Civila sitter fast i en evig cykel av smärta när etniskt motiverade attacker fortsätter att äga rum och minnen från tidigare årtionden av (…) krigsförbrytelser väcks.

Orden är Amnesty Internationals regionala chef för östra och södra Afrika, Tigere Chagutah, om RSF-milisens senaste misstänkta massaker, denna gång utförd i Ardamata, en förort till staden El-Geneina. Attackerna skedde samtidigt som RSF intog ännu en av regeringsstyrkornas baser i Darfur. I Ardamata ryms såväl en militärbas som ett stort flyktingläger.

Massakern i Ardamata

RSF:s angrepp på Ardamata i början av november har alla kännetecken på det organiserade och etniskt motiverade våld som arabiska klanmiliser, ibland kallade janjawider, under RSF:s paraply bedriver mot icke-arabiska folkgrupper i Darfur. Ofta drabbas masalitfolket, som i Ardamata, men även fur och zaghawa faller offer för dödande, plundring och fördrivning. I Ardamata tycks ingen ha skonats. Till och med patienter på sjukhus dödades enligt läkare på plats, och politiker och myndighetspersoner ska ha blivit uppsökta och dödade i sina hem, ibland tillsammans med familjen.

Över en halv miljon darfurier lever i flyktingläger i Tchad. Foto: Henry Wilkins/VOA/Wikimedia Commons

Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR dödades minst 800 masaliter i Ardamata, men siffran varierar. Human Rights Watchs granskning tyder på att betydligt fler kan ha mist livet. De flesta som dödades var unga män, men även barn, kvinnor och äldre mördades. Platser där icke-arabiska flyktingar samlats samt bostadskvarter där dessa folkgrupper dominerar ska ha plundrats och bränts ned, och kvinnor och flickor våldtagits. Minst 8 000 människor flydde till grannlandet Tchad, där redan över en halv miljon darfurier trängs i jättelika flyktingläger.

RSF:s tillvägagångssätt är välkänt. Förövarna kommer kraftigt beväpnade på hästar, kameler, motorcyklar eller fyrhjulsdrivna fordon. På sin väg gör de sig skyldiga till mord, tortyr, gruppvåldtäkter, bortföranden och förföljelse – allt delar av en omfattande och systematisk våldskampanj mot civila. Hem och annan egendom plundras och bränns ned till grunden. Samma sak kan gälla vårdkliniker, sjukhus, skolor och flyktingläger.

FN varnar

Attacken mot Ardamata är inte den första större massakern av civila masaliter som RSF med allierade klanmiliser utfört under inbördeskriget. Den 28 maj ödelades staden Misteri, med en stor masalitbefolkning, samtidigt som minst 28 masalitmän avrättades och tiotals civila dödades. Nyala och Zalingei är andra drabbade orter.

”Under flera av dessa attacker, om de bekräftas, kan handlingar ha begåtts som innebär folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser”, skriver Alice Wairimu Nderitu, FN:s särskilda rådgivare för förebyggande av folkmord, i ett uttalande i november. Hon skriver om etniskt motiverade systematiska och urskiljningslösa attacker mot civila, samt om fullständig laglöshet och straffrihet.

Regionen Darfur i Sudan består av fem delstater och är något större än Sverige.

Konflikten i Darfur är sammanvävd med det inbördeskrig som sedan i våras rasar i hela Sudan, men den har också egna rötter i urgamla motsättningar mellan folkgrupper som slåss om knappa naturresurser i ett kargt landskap. De icke-arabiska, ofta jordbrukande folken har länge utsatts för räder från arabiska miliser med ursprung i boskapsskötande nomadkultur. Det finns också rapporter om våldsamma hämndaktioner mot civila araber, utförda av icke-arabiska folkgrupper, som upprättat egna miliser eller självförsvarsgrupper.

Bland de icke-arabiska grupperna finns även gerillagrupper och situationen i Darfur skärptes när två av dem, Sudans befrielserörelse-Minni Arko Minawi (SLM-MM) och Rörelsen för rättvisa och jämlikhet (JEM), nyligen lämnade Jubaavtalet, ett fredsavtal från 2020, för att ställa sig på regeringsarméns sida. Jubaavtalet ingicks mellan gerilla, många gånger med rötter i Darfur, samt RSF och militären som då stod på samma sida. Det ledde till att icke-arabiska rebeller kunde återvända till Darfur från exilen, ofta i Libyen. Sedan dess har JEM och SLM-MM rekryterat många unga män från zaghawa och fur.

Få ställs till svars

Att FN:s och Afrikanska unionens (AU) fredsbevarande hybridstyrka Unamid lämnade Darfur 2021 förvärrade läget genom att slagfältet lämnades fritt för andra krafter. Unamid hade 20 000 man placerade på tiotals baser runt om i Darfur. Många darfurier har kritiserat Unamids uttåg, eftersom de anser att styrkan hade avskräckande effekt på janjawiderna.

Amnesty International pekar på en annan orsak till det uppblossade våldet: att gärningsmän från tidigare våldsutbrott sällan eller aldrig ställts till svars för brott mot civila. Exdiktatorn Omar al-Bashir är sedan 2009 efterlyst vid Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag, anklagad bland annat för folkmord, men har aldrig överlämnats från Sudan. Först 2022 inleddes den första rättegången vid ICC mot en före detta janjawidledare, åtalad för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten begångna 2003–2004 i Darfur.

Eko från förr. Brända byar blev bilden av janjawidernas framfart i Darfur på 00-talet. På bilden från 2007 syns även hur FN, med en bas i bakgrunden, har kommit in i regionen. Foto: Nasser Nasser/AP/TT

Den viktigaste faktorn till den nya våldsvågen är dock RSF. Med sina 100 000–150 000 man har styrkan övertaget i det brutala kriget mot Sudans väpnade styrkor och kontrollerar även den sönderbombade huvudstaden Khartoum. Militärhögkvarteret har tillsammans med landets övergångsregering tvingats flytta till hamnstaden Port Sudan vid Röda havet i öster.

RSF skapades 2013 av Omar al-Bashir för att bekämpa en rad motståndsgrupper. RSF ställdes utanför de reguljära styrkorna, dels för att kunna göra det smutsigaste jobbet, dels för att splittra militären och minska hotet om kupper mot Bashir. RSF verkade i nästan tio år sida vid sida med armén. De hjälptes också åt med att störta Bashir 2019, som då hade suttit 30 år vid makten. Men under övergångsstyret som följde därefter uppstod en maktkamp mellan de två styrkornas ledare: överbefälhavare Abdel Fattah al-Burhan och RSF-ledaren Mohamed Hamdan Dagalo (även kallad Hemeti). RSF vägrade, trots en tidigare överenskommelse, att låta sig integreras i armén och underordna sig överbefälhavaren. I april 2023 var krigsutbrottet ett faktum.

Omvärlden påverkas också

Darfur är RSF:s kärnland. Där har milisen sitt ursprung och är som starkast. RSF domineras av ledare och krigare med arabisk identitet och samlar mindre arabmiliser under sig i ett löst sammanfogat nätverk. Under de snart åtta månader som kriget pågått har regeringsstyrkorna ständigt backat i Darfur. I fyra av områdets fem delstater härskar RSF. I den femte, Norra Darfur, står RSF:s män uppställda kring huvudstaden El-Fasher, där enorma mängder icke-arabiska internflyktingar hukar.

En brand rasar på en boskapsmarknad i storstaden El-Fasher sedan den bombats av RSF-styrkan i september 2023. Foto: AFP/TT

Det strategiskt belägna Sudan förbinder Sahelområdet med Nordafrika, Afrikas horn och regionen kring Röda havet. Inbördeskriget får därför återverkningar – inte minst handelsmässiga och genom stora flyktingströmmar – långt utanför landets gränser. Flera länder har försökt mäkla fred – eller påverka situationen till sin fördel.

Inga länder har officiellt tagit ställning i kriget, men mycket tyder på att regeringen har Egypten och Iran på sin sida medan RSF av allt att döma får stöd av Förenade arabemiraten. Det faktum att Nilen rinner genom Sudan gör relationerna existentiellt viktiga för Egypten och Etiopien som är beroende av flodvattnet. Grannländer som Tchad och Sydsudan har tagit emot hundratusentals flyktingar, vilket också Egypten har gjort.

Ryssland har efter den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022 visat stort intresse för Sudan, inte minst landets guldgruvor som ibland kontrolleras av RSF. Kreml har därför kontakter med båda parter. Ryssland, som länge velat upprätta en militärbas i Port Sudan, ger militärt och politiskt stöd till den sudanesiska militären.

Krigsherrar. RSF-ledaren Mohamed Hamdan Dagalo (alias Hemeti) och regeringsarméns befälhavare Abdel Fattah al-Burhan. Foton: AP/TT

USA och Saudiarabien medlar mellan parterna inom ramen för de så kallade Jiddasamtalen, hittills utan nämnvärt resultat. Även AU och den mellanstatliga regionala samarbetsorganisationen Igad har engagerat sig för en fredlig lösning. FN införde redan 2004 vapenembargo i Darfur och påminner stundtals Sudans myndigheter om deras plikt att skydda civilbefolkningen och utreda misstänkta krigsförbrytelser. ICC granskar nya misstänkta krigsbrott och brott mot mänskligheten begångna i Darfur.

I september införde USA sanktioner (frysta tillgångar och inreseförbud) mot två höga RSF-befäl för etniskt motiverade brott i Västra Darfur 2023. Samma befäl uppges ha varit närvarande under massakern i Ardamata. Mot RSF:s högste ledare Mohamed Hamdan Dagalo har ännu inte några sanktioner riktats. Inte heller mot överbefälhavare Abdel Fattah al-Burhan, som i praktiken leder landets regering.