Så slår Gazakriget även mot Syrien

Syrien är, efter tolv års krig, ett söndertrasat land där den humanitära nöden ständigt växer. Våldsutbrottet i Gaza lär göra läget ännu värre.

Trots att stridslarmet har dämpats i Syrien på senare år är kriget knappast över. Oktober bjöd på nya flygräder och artilleribeskjutning i de rebellkontrollerade nordvästra delarna av landet, och ekonomin fortsätter att sjunka mot nya bottennivåer.

Ungefär hälften av landets befolkning före kriget har nu flytt utomlands eller tvingats lämna sina hem inne i Syrien, och enligt FN behöver två tredjedelar av de nuvarande invånarna hjälp för att klara sig. Men biståndet har minskat i brist på finansiering, och FN:s livsmedelsprogram WFP meddelade nyligen att ännu mer dramatiska nedskärningar är att vänta i januari.

Krigsutbrottet i Gazahar som bekant lett till enorm förödelse. Sedan Hamas den 7 oktober dödade runt 1 200 israeler, främst civila, har enligt hälsodepartementet i Gaza, i skrivande stund, omkring 18 000 palestinier dödats av Israel, också de främst civila. (Israeliska källor gör liknande uppskattningar.)

Men kriget lär även förvärra miljoner syriers lidanden. Konflikten kan sprida sig, och även om den inte gör det kommer förstörelsen i Gaza sannolikt att sluka biståndsmedel som hade behövts i Syrien.

Nedan följer en genomgång av hur Gazakriget hittills har påverkat Syrien och vilken väg som utvecklingen kan tänkas ta härnäst.

Många grupper i Syrien

Större delen av Syrien kontrolleras fortfarande av president Bashar al-Assads auktoritära regering, som är bittert fientlig mot Israel och allierad med Iran, libanesiska Hizbollah och Hamas. Assad får också stöd från Ryssland, som har baser i Syrien och kontrollerar en stor del av luftrummet. Assad själv har visserligen hållit låg profil under Gazakriget, men hans regering anklagar Israel för ”fascism” och ”folkmord”.

Soldater från den kurdiska, USA-stödda styrkan SDF i östra Syrien. Foto: Baderkhan Ahmad/AP/TT

En stor del av den syrisk-turkiska gränsen, i norr, behärskas av rebeller som stöds av den turkiska regeringen i Ankara. Islamistgruppen Tahrir al-Sham styr den nordvästliga provinsen Idlib, medan en blandad skara turkiska marionettgrupper kontrollerar gränsområden längre österut. Rebellerna stödjer palestinierna mot Israel, precis som deras turkiska beskyddare gör.

Nordöstra Syrien behärskas huvudsakligen av en kurdiskledd allians, Syriens demokratiska styrkor (SDF). I vissa delar av Syrien skyddas den av ryska styrkor och på andra ställen av USA:s militär, men den står närmast amerikanerna. Syrisk-kurdiska ledare visar också förståelse för den palestinska saken, men deras uttalanden om Gazakriget är långt mer återhållsamma än dem som hörs från övriga syriska grupper, och mer fokuserade på att beklaga våld och extremism.

Det kan bero på att de inte vill riskera att förlora stödet från USA, men de kurdiska myndigheterna i Syrien har också annat att tänka på: de kämpar hårt för att försöka få omvärlden att uppmärksamma turkiska attacker mot deras områden. SDF styrs nämligen av en förgrening av Kurdistans arbetarparti, PKK, som slåss mot regeringen i Turkiet – och även PKK:s ledare fördömer Israels agerande som ”folkmord”.

Vad händer i Syrien?

Till skillnad från Libanon, där Hizbollah och Israel har beskjutit varandra sedan konfliktens början, står Syrien inte i händelsernas centrum. (Det har visserligen kommit rapporter om några raketsalvor från syriskt territorium de senaste veckorna, på vilka Israel har svarat med ytterligare flyganfall. Men på det stora hela är fronten mellan de två länderna mycket lugn jämfört med den israelisk-libanesiska gränsen.)

Därmed inte sagt att läget är stabilt.

De senaste veckorna har Israel trappat upp sina luftangrepp mot mål inne i Syrien som påstås ha koppling till Iran. Det har särskilt märkts genom upprepade bombningar av flygplatserna i Damaskus och Aleppo, även om man inte officiellt tar på sig angreppen.

Israel säger att den syriska regeringen hjälper Iran att smuggla vapen till Hizbollah och Iranstödda grupper i Syrien. Försvarsminister Yoav Gallant har varnat att Israel ”inte kommer att tillåta en ny Hizbollahfront där eller tillåta en iransk militär närvaro i Syrien”.

Den viktigaste Gazakopplade upptrappningen i Syrien involverar emellertid varken Israel eller Hamas, utan Irak. Sedan den 17 oktober har en ny grupp som kallar sig “Islamiska motståndet i Irak” beskjutit amerikanska baser i östra Syrien dussintals gånger. Gruppen, som verkar vara en fasad för flera Iranstödda irakiska shiamuslimska miliser, har angripit amerikanska baser i både Syrien och Irak.

Några av de många kockarna i Syrien. Här möter (fr v) Irans utrikesminister Hossein Amirabollahian sina kollegor Sergej Lavrov (Ryssland), Faisal Mekdad (Syrien) och Mevlüt Çavuşoğlu (Turkiet), i Moskva i maj 2023. Foto: Ryska UD/AP/TT. 

Washington har reagerat jämförelsevis återhållsamt, med en handfull straffbombningar, som inte fått någon märkbar effekt. Attackerna upphörde när en vapenvila inleddes i Gaza, men återupptogs så snart den var över. Det är tydligt att de Iranstödda grupperna försöker förmå USA att tygla Israel.

Jämte allt detta pågår förstås också det syriska inbördeskriget. Även om den konflikten har dämpats betydligt är den knappast över.

I oktober noterades i själva verket den värsta upptrappningen på fyra år, när Assads styrkor och deras ryska allierade genomförde en större flygoffensiv mot Idlib. Det framställdes som vedergällning för ett drönarangrepp som ska ha dödat runt 100 människor vid militärhögskolan i Homs den 5 oktober. Fler än 70 civila uppges ha dött i de efterföljande flygattackerna, som bland annat drabbade skolor och sjukvårdsinrättningar, och omkring 120 000 människor har tvingats fly sina hem.

Biståndet drabbas

På kort sikt hade det kunnat vara värre. På lång sikt kommer det att bli det.

Israels upprepade bombningar av flygplatserna i Aleppo och Damaskus försvårar inte bara civilt resande och handel, utan även FN:s och de internationella hjälporganens logistik. FN varnade förra året för att sådana bombningar får “allvarliga humanitära konsekvenser”.

En upptrappad konflikt skulle också kunna leda till att den syriska regeringen slår ner på hjälpsändningarna till människor i de rebellkontrollerade områdena.

I många år har FN:s säkerhetsråd debatterat världsorganisationens hjälpleveranser över den turkiska gränsen till det rebellstyrda norra Syrien, som är hemvist för miljoner internflyktingar och andra hjälpbehövande. Syriska myndigheter har avvisat vad de kallar bistånd till ”terrorister” och krävt att få styra över alla FN-leveranser till Syrien. Efter segdragna diplomatiska strider valde Ryssland till sist att lägga in veto mot förnyelsen av ett mångårigt säkerhetsrådsmandat för hjälpsändningar via Turkiet förra sommaren. FN måste alltså numera be om den syriska regeringens tillstånd att korsa gränsen.

Lastbilar i Turkiet med nödhjälp från FN gör sig redo att korsa gränsen till den syriska provinsen Idlib efter den förödande jordbävningen i området i februari 2023. Foto: Ghaith Alsayed/AP/TT

Än så länge har Damaskus dock låtit biståndsverksamheten fortgå. Senast den 11 november fick FN ett nytt tremånaderstillstånd för att kunna nyttja två nordliga gränspassager. Syriska myndigheter har dock insisterat på att hålla tillstånden korta och tidsbegränsade, vilket innebär att frågan är åter på Assads bord i början av 2024.

På längre sikt tycks det uppenbart att Syriens redan fruktansvärda humanitära kris kommer att förvärras, och kriget i Gaza kommer att påskynda den utvecklingen.

Även om man bortser från de värsta tänkbara scenarierna, exempelvis att ett stort israeliskt-libanesiskt krig skulle spilla över gränsen, kan de regionala spänningarna destabilisera Syrien.

Med tanke på att israeliska bomber har skadat eller förstört upp till 60 procent av områdets bostäder, kommer Gazaremsan också att behöva omfattande humanitärt bistånd – och det kommer att belasta redan överansträngda biståndsbudgetar.

När nu 2023 går mot sitt slut har FN:s humanitära plan för Syrien bara finansierats till 33 procent, vilket har lett till att miljoner människor förlorat sin tillgång till bistånd. I juni ströp WFP biståndet till 2,5 miljoner mottagare, av totalt 5,5 miljoner, med hänvisning till en ”aldrig tidigare skådad finansieringskris”. Den 4 december meddelade WFP att organisationens huvudsakliga matbiståndsprogram kommer att läggas ner helt och hållet i Syrien i januari. WFP hade då varnat i flera månader om att dramatiska nedskärningar skulle bli oundvikliga om biståndsgivarna inte ökade sina bidrag – och detta var innan Gazakonflikten gjorde ytterligare miljontals människor desperat biståndsbehövande.

Denna amerikanska bild uppges visa ett luftangrepp mot ett vapenlager som tillhörde en Iranstödd milis i östra Syrien den 8 november 2023. Det var ett svar på angrepp den senaste tiden mot baser i regionen där USA har soldater stationerade. Foto: USA:s försvarsdepartement/AP/TT

Flera krigsscenarier

Risken för ett storkrig som drar in Syrien är störst vid den libanesisk-israeliska gränsen. Förutom under vapenvilan 24–30 november har Israel och Hizbollah beskjutit varandra dagligen sedan Gazakriget utbröt. Även om båda sidor verkar vilja undvika en fullskalig konflikt har attackerna sakta men säkert nått allt längre in i både Israel och Libanon. Fler än 100 personer har när detta skrivs enligt uppgift dödats i Libanon, inklusive ett 80-tal Hizbollahkrigare, en libanesisk soldat och ett antal civila. I Israel ska sju soldater och tre civila ha dödats i gränsstriderna.

Om endera sidan missuppfattar den andras agerande, eller begår ett misstag, kan situationen enkelt spåra ur. Israeliska ledare har också sagt att Israel kan använda våld för att driva bort Hizbollah från den israeliska gränsen, så snart striderna i Gaza är över.

Syrien skulle säkerligen dras in i en mer aktiv eventuell israelisk-libanesisk konflikt, eftersom Hizbollah och Iran också uppträder i och kring syriska militära anläggningar.

Det verkar mindre troligt att de Iranstödda angreppen på amerikanska baser i östra Syrien på egen hand skulle utlösa en storkonflikt. Men om de amerikansk-iranska motsättningarna i Irak och Syrien tillåts trappas upp kan de få destabiliserande effekter. Förvärrade spänningar skulle kunna hindra USA:s styrkor från att nå Syrien landvägen och kan kanske till och med tvinga fram ett amerikanskt trupptillbakadragande. En amerikansk reträtt skulle vända situationen i nordöstra Syrien över ända, genom att slå undan benen för den kurdiska SDF-gerillan, utlösa våldsamma territoriella maktkamper och öka risken för en turkisk invasion.

Små missar kan få förödande konsekvenser. USA har anklagat ryskt flyg i Syrien för att flyga farligt nära både bemannade amerikanska stridsplan, eller som här, intill en drönare. Foto: USA:s flygvapen/AP/TT

Turkiska styrkor har intervenerat i Syrien flera gånger sedan 2016. Den turkiska militärens angreppsplaner har på senare tid hindrats av amerikanskt och ryskt motstånd, men regeringen i Ankara gör ingen hemlighet av att man vill krossa SDF. Nu när både Washington och Moskva är fullt upptagna med andra kriser är det möjligt att Ankara kommer att vilja skruva upp trycket längs gränsen igen.

Det faktum att så många utländska makter opererar både i Syriens luftrum och på dess territorium på marken gör också att en upptrappning kan utlösas som en följd av rena misstag.

För att ta ett exempel: Israel har enligt uppgift tidigare alltid förvarnat Ryssland när man planerat angrepp i Syrien. Detta är eventuellt inte längre fallet, vilket i så fall ökar risken att attackerna dödar ryska soldater och leder till konflikt mellan de två staterna.

På samma sätt skulle de amerikansk-ryska rutiner som upprättats för att undvika oavsiktliga militära sammanstötningar – de hade redan börjat försvagas före Gazakonflikten – komma under ökad press om amerikanska styrkor dras in i en vedergällningsspiral med iranska marionettgrupper som agerar från ryskbeskyddade regimområden.

Fotnot: En engelskspråkig version av denna text har tidigare publicerats i The New Humanitarian.