Ett halvår av protester – än vacklar inte Irans regim

Hittills har över 500 personer dödats och fler än 19 000 ska ha fängslats under protestvågen. Det mycket politiserade och otillförlitliga rättsväsendet har på rekordtid prövat, dömt, och avrättat fyra demonstranter som anklagas för att ha använt dödligt våld mot säkerhetsstyrkorna. Ytterligare ett tiotal har fått dödsdomar.

Iran har skakats av protester av och till i många år. Oftast är de lokala men har sin grund i systemfel på nationell nivå, till exempel miljö, vattenbrist och den allt sämre ekonomin där löner inte betalas ut och inflationen är mycket hög.

Det finns med andra ord många grogrunder för missnöjesyttringar. Det senaste halvårets protester rör dock som bekant en nationell fråga som går tillbaka till den islamiska republikens grundläggande ideologiska identitet: systemets religiösa fundament och en av dess viktigaste symboler, nämligen slöjtvånget för kvinnor.

Utlösande faktor var att Mahsa Jina Amini från iranska Kurdistan greps av sedlighetspolisen i Teheran för att hon inte bar sin slöja korrekt. Inom loppet av ett par dagar var 22-åringen medvetslös och den 16 september 2022 avled hon. När bilder på henne från sjukhuset kom ut var protesterna i gång.

Ung befolkning

Slöjtvånget splittrar Irans politiska elit. På den ena sidan står en minoritet av befolkningen och den starkaste gruppen inom eliten. De anser att staten bestämmer hur man är en bra muslim och att dess förmyndarskap rättfärdigas av den islamiska republikens tolkning av shiaislam. På den andra sidan står en majoritet av befolkningen som rört sig bort från den islamiska revolutionens retorik och ouppfyllda löften tillsammans med den politiskt svagare delen av eliten. De anser att om staten ska ha någon legitimitet att tala om måste medborgarna få mer att säga till om, inklusive om de ska bära slöja.

Mahsa Aminis bild syns vid många protester runtom i världen, som här i Washington DC. Foto:Jose Luis Magana/AP/TT

Irans överväldigande unga befolkning (63 procent är under 40 år) har andra mål och ideal än staten. Deras verklighet, från utsikterna att få ett jobb till att bilda familj eller ha sexuella relationer utan att vara gift, skiljer sig markant från statens bild av Iran och de ideal som den påstår att invånarna lever efter. När medborgarna inte lever som staten lär försöker myndigheterna disciplinera befolkningen, inklusive med våld.

Även shiitiska rättslärda, bland dem framstående ayatollor, har reagerat på statens våldsanvändning och allt oftare lättvindiga bruk av brottsrubriceringar från sharian för att döma demonstranter till väldigt hårda straff, inklusive dödstraff. Ju mer staten använder religionens språk och logik för att rättfärdiga sitt förtryck, desto mer undergräver detta religionens och de rättslärdas legitimitet. Detta har de rättslärda, som ser sitt skrå som separat från staten, oroat sig över en längre tid och vissa av dem har ibland uttryckt sina farhågor öppet.

Svårbedömda förhållanden

När det gäller protesterna är det svårt att bedöma hur stora de är. Informationen som kommer ut är knapphändig och inte lätt att få bekräftad. Det kan också vara svårt utifrån bilder att bedöma antal deltagare. Det är därför vanskligt att säga, som många gör, att demonstrationerna är de största sedan 1979 – även om det är tydligt att de har geografisk spridning och inbegriper människor från alla samhällsklasser.  De långvariga protesterna mot valresultatet 2009 samlade vid ett par tillfällen miljontals människor bara i Teheran. Det är oklart hur många som deltar i de nu pågående protesterna men liknande folkmassor rör det sig inte om, och inte heller de 1–10 procent av en befolkning som enligt forskning brukar krävas för att störta en regim.

Hur stora är demonstrationerna? Protest vid universitet i Teheran den 7 oktober 2022. Foto: AP

Räkneövningen är viktig för att förstå att även om protester sker bör man vara försiktig med att förvänta sig att alla i Iran vet om dem, märker av dem, eller för den delen sympatiserar med dem. Läget är mer komplicerat och innehåller fler mellanpositioner än enbart för eller emot en proklamerad revolution. Extrempositionerna 1) alla deltar i protesterna och staten vacklar, samt 2) protesterna är så små att de inte har några konsekvenser för framtiden, är båda verklighetsfrämmande.

Protesterna är ännu så länge varken tillräckligt stora, systematiska eller politiskt artikulerade för att hota statens kontroll och auktoritet. Men att de sker, skälen som utlöst dem, och det djupa politiska missnöje de representerar, visar tydligt hur svag den islamiska republikens legitimitet är. I det avseendet är protesterna en viktig hållplats på den politiska resa som den islamiska republiken och det iranska samhället varit på de senaste årtiondena, och som ska ge svar på vem som i slutändan ska bestämma landets framtid och öde: folket genom val, eller Den Högste Ledaren, ayatolla Ali Khamenei, som hävdar att mandatet kommer från Gud? Ledaren är gammal (83 år) och förutom den synnerligen dåliga relationen mellan stat och samhälle är situationen nu också insnärjd i en maktkamp bakom kulisserna om vem som ska ta över när han dör.

Alla bär inte slöja längre, fastän det är påbjudet. Marknad i Teheran den 24 januari 2023. Foto: Vahid Salemi/AP/TT

Framtidsutsikter

Vad som sker med Revolutionsgardet är också avgörande. Gardet är den del av militären som har tydligast ideologisk identitet och lojalitet mot staten. Det rymmer alla vapengrenar och dess armé består av cirka 150 000 soldater, 5 000 specialtrupper och en reservmilis (Basij) på cirka 450 000 man. Befälsstrukturen är regionalt decentraliserad. Därför innebär en politisk kollaps inte nödvändigtvis att statens övriga institutioner, särskilt de militära, blir villrådiga och ger upp sina vapen. Sannolikare än att de böjer sig för en ny politisk auktoritet med rötterna i folkliga protester är att de själva tar över den politiska makten.

Ett militärstyre är generellt sett inte mer kompetent än ett civilt, men kan verka mer effektivt på kort sikt. I det här fallet skulle ett sådant styre eventuellt kunna släppa på de mer impopulära delarna av den sociala kontroll som staten utövat och rättfärdigat med sin tolkning av islam. För första gången i sin moderna historia skulle Iran i så fall ha ett styre där militären inte utgör en av pelarna för den politiska eliten utan snarare styr direkt själv.

Vad som sker med Revolutionsgardet är avgörande. Foto: Vahid Salemi/AP/TT

Lika lite som att gardet kan ses som en enhetlig organisation som alltid går åt ett håll kan man vänta sig att andra grupper i en sådan öppen politisk situation kommer att sitta stilla. Här finns tre variationer på utvecklingen som kan leda till inbördeskrig. Den första är att det uppstår en maktkamp mellan olika delar av säkerhetsapparaten. Den andra är att delar av oppositionen, som kan beväpna sig eller har erfarenhet av väpnat motstånd (kurderna främst), tar upp vapen mot vad som är kvar av staten. Den tredje är en mellanvariant där en fragmenterad kontroll över de väpnade styrkorna gör att en del ansluter sig till olika oppositionsgrupper.

Ledarlöshet

Oppositionen har ingen synlig organisation eller ledning av förståeliga skäl. Sådana strukturer skulle vara lätta för staten att spåra och slå sönder. Detta gör det också svårt att hävda att den vill samma sak, bortom att störta den islamiska republiken. Men inte ens det är nödvändigtvis sant. Enighet är mer en paroll än en fastställbar politisk verklighet. Detta blir framför allt tydligt när man ställer den absolut nödvändiga frågan vad den islamiska republiken ska ersättas med ifall den störtas i en revolution.

Anhängare till högste ledaren ayatolla Ali Khamenei håller upp hans bild i en protest den 11 januari 2023 mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo. Foto: Vahid Salemi/AP/TT

Hur staten skulle kunna förändras eller dess ledning ersättas, och framför allt vilken politisk ordning som ska gälla, finns det en del insiktsfulla kommentarer om inifrån landet. Men hur stort stöd de tankegångarna har är mycket svårt att bedöma. Ledarlösheten som är nödvändig i protestfasen blir en svaghet när just den politiska plattformen och processen framåt ska artikuleras. Detta gäller egentligen oavsett om målet är en revolution eller en transformation, och där det senare är ett sannolikare scenario så länge skillnaden i makt och möjlighet att använda våld är så stor mellan dem som protesterar och staten. En fråga blir då vem inom oppositionen som kan hitta personer inom statsapparaten med vilka samtal om landets framtid kan föras, och hur säkerhetsapparaten kan lotsas till en kompromiss där den utan våld erkänner en ny politisk auktoritet och ger upp sina vapen?

Vardagsmotstånd och organiska sammankomster ses av vissa forskare som nya sätt att genomföra en revolution på. Men det verkar inte troligt att det räcker för att åstadkomma radikala förändringar hos starka stater som den iranska. Framför allt är det osannolikt att den stora och missnöjda men hittills tysta massan går att aktivera utan en realistisk målbild bortom slagord som ”död åt diktatorn”.

Iran kan sedan nästan tio år i vissa avseenden liknas vid ett trött DDR på 1980-talet. Det gäller relationen mellan stat och samhälle liksom de yngre generationernas parallella liv och distans till vad staten vill se och påstår att Iran är. Detta innebär en kontinuerlig urholkning både av statens legitimitet och dess kompetens att sköta sina uppgifter. Men auktoritära stater är ofta sega. De överlever ofta längre än vad många tycker att de förtjänar och deras slut kommer sällan i formen av en dramatisk Hollywoodliknande implosion.