I Ukraina avgörs hela Europas öde

Samma dag som Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina den 24 februari 2022 samlades EU:s stats- och regeringschefer i Europeiska rådet och fördömde Moskvas uppenbara brott mot FN-stadgan. Samtidigt fattade EU beslut om att införa omfattande sanktioner mot Ryssland – sanktioner som sedan dess byggts på och byggts ut, och som på sikt kommer att bli mycket kännbara för rysk ekonomi.

Det stöd som EU hittills har gett Ukraina saknar motstycke – politiskt, ekonomiskt, militärt, finansiellt och humanitärt. Ända sedan den 24 februari har EU:s ledare betonat att unionen står vid Ukrainas och dess folks sida. Men eftersom Ryssland inte har visat några som helst tecken på att dra sig tillbaka kommer EU att behöva hålla i och hålla ut.

”Framtiden för europeisk säkerhet beror på Ukrainas framtid. Om Putins krig fortsätter är resten av Europa i fara”, skriver Kurt Volker, USA:s tidigare ambassadör i Kiev i en analys för Centrum för Östeuropastudier.

Samma ton anlade statsminister Ulf Kristersson (M) när han tog emot Europeiska rådets ordförande Charles Michel i Stockholm i januari. Kristersson sade då att en ukrainsk seger var existentiell för Europa, och att Ukrainas öde också är Europas.

Militärt stöd – en långsiktig investering

Andra argumenterar för att EU:s stöd till Ukraina snarast bör betraktas som en investering i Europas framtid, både när det gäller den gemensamma säkerheten och ekonomin. Ju längre stödet dröjer, desto högre framtida kostnader, och säkerhetspolitiska konsekvenser för hela Europa. Västvärldens militära stöd har haft, och kommer fortsätta att ha, enorm betydelse för Ukrainas militära motstånd i vad som närmast liknar ett utnötningskrig.

EU bidrar inte bara med vapen till Ukraina utan också med utbildning av till exempel stridsvagnsbesättningar. Foto: /AP/LIBKOS/TT

Samtidigt har den utdragna och tärande följetongen om huruvida Tyskland skulle skicka stridsvagnar till Ukraina – och tillåta andra länder att skicka sina tyskproducerade Leopard 2-stridsvagnar – tydligt illustrerat den försiktighet som råder kring militärt stöd. I Berlin, Washington och andra huvudstäder finns det en påtaglig rädsla för att för mycket militärt stöd till Ukraina riskerar medföra att kriget trappas upp och drar in andra länder, alternativt leda till kärnvapenkrig. Inte mycket pekar på att dessa rädslor är befogade, men konsekvensen blir att det militära stödet levereras för långsamt, vilket endast gynnar Ryssland och förlänger kriget, och lidandet.

Det militära stödet omfattar också utbildningsinsatser, liksom logistik, reservdelar och inte minst ammunition i tillräcklig mängd. När det gäller utbildning har EU initierat insatsen EUMAM Ukraina med målet att utbilda upp till 30 000 soldater, inklusive stridsvagnbesättningar.

Hur ska Ryssland ställas till svars?

Det är väl känt att Rysslands aggressionskrig, och efterföljande omfattande krigsbrott, har utsatt den ukrainska befolkningen för ofantligt lidande och orsakat en humanitär katastrof, där flera miljoner människor har fördrivits. För detta behöver Ryssland ställas till svars. Om Moskva skördar några som helst frukter av invasionen, eller kan dra slutsatsen att militärt våld är rätt väg att gå för att nå politiska mål, riskerar det att undergräva hela folkrätten och i förlängningen hela Europas och Sveriges säkerhet.

För närvarande pågår arbetet med att upprätta en internationell tribunal eller domstol för att utkräva ansvar för Rysslands aggressionsbrott mot Ukraina. Frågorna kring hur en sådan rättslig instans ska se ut är dock många.
Internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC), som kan pröva fall som rör folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, inledde sin förundersökning redan i mars förra året i nära samarbete med Ukrainas rättsväsende. ICC kan däremot inte pröva själva aggressionshandlingen – att Ryssland invaderade Ukraina. Därför är frågan om hur man ska kunna utkräva ansvar för invasionen som sådan högaktuell.

ICC kan dessutom endast åtala högt uppsatta personer. Det innebär att andra som begått brott mot krigets lagar måste lagföras på plats i Ukraina, av landets eget rättsväsende. Här stöttar EU genom den rådgivande missionen EUAM, inrättad 2014, som nu hjälper ukrainska myndigheter att utreda krigsförbrytelser. Hittills har nära 70 000 misstänkta krigsbrott registrerats, enligt Ukrainas riksåklagare.

Även stater som medvetet bistår eller medverkar till att en annan stat bryter mot folkrätten bär skuld för det agerandet. Därför kommer även Belarus ansvar att behöva utredas, liksom Irans, eftersom regeringen i Teheran har försett Ryssland med drönare som har använts i Ukraina.

Återuppbyggnad och EU-medlemskap

Att vinna freden och bygga upp landet igen är vad EU:s stöd handlar om – att skapa ett starkt, demokratiskt, välmående Ukraina, helt integrerat i unionen. Redan i somras presenterade Ukraina sin plan för återuppbyggnad. Den kommer dock att kosta långt mer än något enskilt land någonsin kan vara i stånd till, eller ens EU-länderna gemensamt. Unionen har däremot möjligheten att genom utökat och uthålligt stöd till Ukraina redan nu säkerställa att landet är i bästa möjliga skick den dagen återuppbyggnaden kan börja.

Överlevande letar efter tillhörigheter i rasmassorna efter ett bombanfall i staden Borodjanka. Foto: Vadim Ghirda/AP/TT

Återuppbyggnaden kommer att behöva vara nära sammankopplad med Ukrainas EU-anslutningsprocess, som i sig förutsätter en stark och enad union. Processen tog sin början den 23 juni då unionens ledare fattade det historiska beslutet att ge Ukraina, och även Moldavien, status som kandidatland.

En EU-anslutning har tidigare varit en utdragen och komplicerad process där kandidatländer tenderat att tappa fart och motivation i det ofta omfattande reformarbete som krävs. Inte minst visar erfarenheterna från västra Balkan på denna bristande trovärdighet i processen. Därför argumenterar många experter nu för en förnyad, anpassad och flexibel anslutningsprocess, som bygger på stegvis EU-integration.

Vissa medlemsländer, däribland Frankrike och Tyskland, säger sig dock vilja reformera EU innan någon ytterligare utvidgning kan komma på tal.

Enighet och framåtsträvande

I många av de frågor som rör Ukraina återkommer samma tydliga skiljelinjer mellan olika EU-länder. Oftast är det främst Polen, Estland, Lettland, Litauen och Tjeckien som är pådrivande, medan västeuropeiska länder som Tyskland och Frankrike bromsar.

Den stora utmaningen för EU framöver är därför hur man i alla dessa frågor – det militära stödet, ansvarsutkrävandet av Ryssland, Ukrainas EU-närmande och slutligen även landets återuppbyggnad – ska lyckas både bevara EU:s enighet och komma framåt i processerna.

I denna balansgång mellan enighet och framåtdrivande har det svenska EU-ordförandeskapet under det första halvåret 2023 stor makt att påverka utfallet. Även om stödet till Ukraina är Sveriges uttalat högsta prioritet under sitt ordförandeskap har man också tagit rollen som opartisk medlare (honest broker) mellan olika europeiska positioner. Emedan den hittills relativt intakta EU-enigheten är fundamental, får den inte bli ett hinder för att hjälpa Ukraina.

I juli tar Spanien över efter Sverige. Även om Ukraina fortsatt lär vara i fokus finns en påtaglig risk att det spanska ordförandeskapet hellre kommer blicka åt Latinamerika än mot EU:s östliga kant. Därefter kommer Belgien och sedan Ungern, som båda på olika sätt gjort sig kända för att ha stretat emot i frågor som gäller Ukraina och Östeuropa. Sveriges EU-ordförandeskap infaller alltså under en period som är kritisk för Ukraina inte bara på grund av utvecklingen på slagfältet. Sverige har i sin medlarroll också möjligheten att bana väg för Ukrainas framtid som ett fritt, demokratiskt EU-medlemsland.