Mörkret lägger sig över Ryssland

Vi kan använda tre ögonblicksbilder från det gångna året för att gestalta förändringen i Ryssland: 

• Vid gränsövergången Verchnij Lars köar ryska medborgare i dagar för att komma in i Georgien. Eftersom gränspassage inte får ske till fots är cyklar hårdvaluta. De flesta köande är män som vill undvika att kallas in för att strida mot Ukraina. Ett tillfälligt mobiliseringskontor sätts upp på den ryska sidan. De som tar sig över gränsen är några av de hundratusentals som har flytt landet sedan invasionen inleddes.
• På avgångstavlan på Moskvas största flygplats Sjeremetjevo finns fortfarande avgångar till Delhi, Peking och Istanbul. Så också flyg till Phuket, Seychellerna och Dubai. Men destinationer som Wien, New York och Stockholm är borta. Isoleringen är inte absolut, men kännbar.
• I Sankt Petersburg sitter konstnären Aleksandra Skotjilenko häktad för att ha satt klisterlappar med antikrigsbudskap på matvaror i en livsmedelsbutik. Hon riskerar upp till tio års fängelse och är en av de tiotusentals som har drabbats av det tilltagande förtrycket under kriget.

Exemplen på hur Ryssland förändras är många. Hos befolkningen finns en tilltagande oro, ekonomin påverkas av västerländska sanktioner och samhället blir alltmer totalitärt.

Men det finns mer i samhällsbilden. Rädslan som under våren fanns hos många ryssar över att gränserna skulle stängas har kommit på skam. I stället har migrationen blivit en säkerhetsventil för Kreml. Möjligheten för den som har pengar och kontakter att fly landet har inneburit att många av dem som tidigare har deltagit i protester eller offentligt tagit ställning mot Putinregimen nu befinner sig i exil. Detta, i kombination med att tumskruvarna har dragits åt för vad som får sägas och inte, har gjort att en tystnad har brett ut sig.

Små luftfickor av motstånd

De relativt stora protesterna som ägde rum i flera städer runtom i Ryssland vid invasionens inledning har tystats – den repressiva apparaten är väl resurssatt och effektiv. Enskilda organisationer och fria medier kan inte verka. Med censuren följer också självcensur. De små luftfickor av motstånd som ändå finns handlar om agerande snarare än ord i offentligheten. De finns – i kulturyttringar, i privatpersoners bistånd till ukrainska flyktingar, i samtal runt köksbordet – men de är fragmenterade. Detsamma gäller – i alla fall i dagsläget – de grupper med ryska medborgare som från exilen verkar för ett demokratiskt Ryssland.

Krigsmobilisering genererade också köer vid gränsövergången Verchnij Lars till Georgien när ryssar inte ville låta sig inkallas till kriget. Foto: AP/TT

Något erkännande att invasionen var av ett ödesdigert misstag kan inte skönjas i det offentliga Ryssland. Den verklighetsfrånvända propagandan om kriget kan justeras efter behov när läget utvecklas. De militära motgångarna har gjort att den pseudodebatt som är möjlig har förskjutits: att kalla kriget för en begränsad ”särskild militäroperation” är helt enkelt inte möjligt när hela samhället ställs om för mobilisering och militarisering. Bättre då att förklara att man krigar – inte mot Ukraina, utan mot hela Nato och väst. På så sätt blir motgångarna begripliga. På så sätt är det möjligt att hålla fast vid villfarelsen att det ukrainska brödrafolket innerst inne vill räddas från västerländskt inflytande och inlemmas i ”den ryska världen”. Det gör kriget än mer existentiellt och motiverar de uppoffringar som nu krävs av befolkningen.

För uppoffringar är vad som nu bjuds. Det tidigare underförstådda kontraktet med medelklassen, där politisk passivitet belönades med ökande välstånd, har brutits. I ett första steg genom det ryska angreppskriget i sig, där vetskapen om vad som har skett i Butja, Irpin och Mariupol gör det allt svårare för medborgarna att dela den officiella bilden av kriget. Det moraliska priset för politisk passivitet har ökat kraftigt. Det enkla valet är att titta bort. Och för den merpart av befolkningen som inte följer regimkritiska kanaler på appen Telegram, fristående youtubers och exilmedier är det inte ens ett val.

Livet förändras dock för hela befolkningen. Ökande priser och svårigheter att få tag på vissa västerländska varor är en sak, men mobiliseringen hösten 2022 var det som verkligen tog kriget till människors vardag. Att den kallas ”partiell” spelar i praktiken ingen roll – den berör alla i vapenför ålder och har inget slutdatum. Ordet ”partiell” är med nöd och näppe användbart som fikonlöv för den som vill motverka den skräck som mobiliseringen orsakade. Nu måste uppoffringen alltså innebära beredskap att dö för fäderneslandet. Det förhärskande resonemanget blir då: ”Om nu våra grabbar redan har mött döden som hjältar för befrielsen av Ukraina så kan det ju inte vara förgäves – då måste ju kriget vara rättfärdigt?”

Skärvor av det tidigare kontraktet har putsats upp: stridande och deras familjer utlovas efterskänkta skulder och ekonomiska fördelar som för många är astronomiska. Barn till stridande får direkt gratisbiljett till eftertraktade universitet. Sådant är svårt att motstå. De som lämnar landet eller försöker undgå att mobiliseras porträtteras som svaga och illojala. Det talas nu i parlamentet om att konfiskera egendom från dem som har flytt. 

Konstnären Aleksandra Skotjilenko, här i en domstolsförhandling via länk från häktet, riskerar tio års fängelse för sin krigsprotest. Foto: domstolsverket i Sankt Petersburg/AP/TT

Mobilisering fungerade

Många minns bilderna från Verchnij Lars vid den ryskgeorgiska gränsen och köerna vid finska gränsen. Vi minns rapporterna om brända mobiliseringskontor och protesterande inkallade. Vad vi lätt glömmer är emellertid att de allra flesta gjorde det som förväntades av dem: de registrerade sig på mobiliseringskontoren, de accepterade sin inkallelseorder och inställde sig där de skulle vid angiven tidpunkt. De var redo att anpassa sig. Anpassning är i själva verket huvudfåran i den ryska befolkningens reaktion på kriget. Efter att ledningen i Kreml in i det längsta dragit sig för att fatta mobiliseringsbeslutet kunde de några månader senare dra en lättnadens suck. De protester som återstår rör förhållandena för de inkallade snarare än mobiliseringen och kriget i sig.

Vad innebär allt detta? Det är lätt att hemfalla till önsketänkande. Förhoppningen om att vi bara är dagar, veckor, månader från en förändring i Ryssland är lockande, och gör kriget lättare att bära för oss åskådare. Våra förhoppningar kan till och med sträcka sig till att tro att ett förändrat Ryssland självklart blir mer demokratiskt, mer öppet och fredligt. Tyvärr finns det inte mycket i dag som pekar i den riktningen. Dagens Ryssland präglas av att kriget och militärens behov alltmer blir det som styr. Förtrycket fortsätter att öka i takt med att uppoffringarna måste motiveras. Propagandan kan justeras, men dess grundpremisser sätter ändå ramar för vilka val regimen kan göra. Några trovärdiga utmanare av Putinsystemet finns inte i sikte.

En sak är klar: utan rysk förlust i kriget finns inga förutsättningar för en ljusare framtid för Ryssland. Ett Ryssland dit demokratiskt sinnade exilryssar återvänder, där Aleksandra Skotjilenko kan verka i frihet och där flygen till Bryssel, Oslo och Montreal åter finns på avgångstavlorna. Och inte minst – ett Ryssland som inte utgör ett hot mot sina grannländer.

Läget i dag ser mörkt ut. Men historien lär oss att det oväntade kan hända. Och när det händer kan det gå fort.