Så skapades Ukrainas motståndskraft

Rysslands krig mot Ukraina har som bekant inte gått som planerat. Den fullskaliga invasionen den 24 februari 2022 misslyckades med att åstadkomma en regimförändring i Kiev. Den viktigaste förklaringen är sannolikt bristerna i den egna krigföringen – underrättelsemissar, dålig ledning, korruption och dåligt motiverade soldater med undermålig materiel. Ett annat skäl är det oväntat mycket stora västerländska militära stödet till Ukraina.

En tredje förklaring, som är något understuderad i väst, är den framgångsrika motståndskraft som Ukraina uppvisat. Denna förmåga att trycka tillbaka den ryska angriparen är ingen slump, utan kan i hög grad tillskrivas medvetna reformer och förändringar de senaste åtta åren.

Motståndet 2022 växte ur förnedringen 2014. Vid den olagliga ryska annekteringen av Krim saknade Ukraina praktiskt taget militär förmåga. När Ryssland också angrep Donbas i öster fick Ukrainas försvar till stor del förlita sig på hjälp från improviserade frivilligförband för att begränsa intrånget. Den då nya politiska ledningen med en tillförordad president, talmannen Oleksandr Turtjynov, hade svag legitimitet.

Under de följande åtta åren lyckades dock Ukraina, trots det pågående lågnivåkriget i Donbas, väsentligt stärka sin motståndskraft. Den institutionella kapaciteten och legitimiteten förbättrades genom presidentvalen 2014 och 2019, där båda vinnarna – Petro Porosjenko respektive Volodymyr Zelenskyj – vann i första valomgången med över 50 procent. Lokalvalen i oktober 2020 förnyade och stärkte legitimiteten även hos de lokala församlingarna och borgmästarna. Den nyligen genomförda decentraliseringsreformen hade också gett de styrande förvaltningarna i regionerna större del av skatteintäkterna, vilket möjliggjorde ökad kvalitet och tillgänglighet för kommunala tjänster till befolkningen.  

Reformer gav stärkt försvar

En rad reformer som stärkte försvarsförmågan i Ukraina genomfördes också och anslagen till militären mer än fördubblades från 2014 till 2021. Dessutom skedde många stora organisatoriska förändringar. Försvarsmakten växte upp till 200 000 man med yrkesmilitärer och omedelbart tillgängliga värnpliktiga, och där åtminstone en tredjedel hade erfarenhet från striderna in Donbas. 2016 skapades specialoperationsförband som en separat militär gren. 2018 övergick antiterroristoperationen i Donbas, som hade utlysts 2014 och leddes av säkerhetstjänsten SBU, till en militär operation under ledning av försvarsmaktens förenade operativa stab. 2020 skapades en ny post som befälhavare, som utnämndes av presidenten (tillika överbefälhavaren), med kommando över alla delar av militären liksom de rättsvårdande myndigheterna. På detta sätt har man uppnått bättre koordinering av trupperna.

Därtill antogs 2021 en ny lag om nationellt motstånd som gjorde att det kunde upprättas ett hemvärn, de så kallade territorialförsvarsstyrkorna (teroborona), med totalt 10 000 man i fredstid, men med kapacitet upp till 130 000 man under mobilisering. Lagen trädde i kraft så sent som den 1 januari 2022 och de första förbanden hann precis upprättas och utbildas innan den ryska invasionen inleddes i slutet av februari. I maj 2022 ändrade parlamentet lagen, vilket möjliggjorde ett utökande av både styrkornas omfattning (från 25 till 32 brigader) och befogenheter.

Ukrainas militär hann förstärkas före den 24 februari 2022. Här besvarar ukrainskt artilleri rysk eldgivning vid en frontlinje i länet Charkiv i december 2022. Foto: Evgeniy Maloletka/AP/TT

Samarbetet med Nato

Under 2021 accelererade också anpassningen till Natostandard hos Ukrainas väpnade styrkor inom logistik, kommunikation samt användning och utbildning av trupper. Ukraina har använt sig av särskilda Natofonder som medlems- och partnerländer kan ansöka ur för specifika projekt i mottagarländerna. Bland annat kunde Ukraina etablera ett säkert kommunikationssystem, något man saknade 2014.

Samarbetet med Nato har också bland annat syftat till att reformera det hierarkiska förhållandet inom militären. Tidigare fanns framför allt två problem. Det första var bristen på bra ledare på mellannivån i officerskåren. Initiativkraft och ansvar hade inte uppmuntrats i Sovjetarmén, vilket innebar att trupperna väntade på direkta order från toppen. Detta var orsaken till de ukrainska truppernas svaga agerande på Krim. Det andra problemet var den chefstunga organisationen. För att motverka detta antog Ukraina i februari 2022 ett koncept för att utveckla yrkeskunnandet och de sociala förmågorna hos en sergeantkår inom försvarsmakten samt förbättra sin operativa samverkan med Nato.

2021 antog Ukraina också en nationell säkerhetsstrategi vars centrala mål var ett ”allomfattande och i förväg förberett försvar”, baserat på avskräckning, motståndskraft och samverkan. Motståndskraft blev ett centralt tema i samarbetet med Nato, däribland i den första gemensamma övningen i september 2021.

Ett annat område där Ukrainas motståndskraft har ökat väsentligt är cyber. Genom att sedan 2015 kontinuerligt ha utsatts för cyberangrepp, som bland annat hade som syfte att slå ut delar av elförsörjningen, har Ukraina med hjälp av inhemska och utländska partner väsentligen byggt upp sin cyberförsvarsförmåga.

Stärkt nationsbyggande

Den kanske största förändringen sedan 2014 vad gäller Ukrainas motståndskraft handlar dock inte om försvarsförmåga i sig utan om stärkandet av nationsbyggandet. Den regionala klyftan mellan de övervägande provästliga västra och centrala regionerna och de övervägande proryska sydöstra regionerna minskade efter presidentvalet i samband med den orangea revolutionen 2004, för att i och med Euromajdan-revolutionen 2013–2014 i praktiken upphöra. Naturligtvis underlättades denna konsolidering av att de mest proryska regionerna ockuperades 2014 och inte kunde delta i valen därefter. Men stärkandet av den ukrainska identiteten och den ökande användningen av det egna språket på bekostnad av det ryska skedde över lag över hela landet.

Vädjan på ett torg i Kiev om hjälp från omvärlden. Foto: Nariman El-Mofty/AP/TT

Enligt opinionsundersökningar ökade också medborgarnas vilja att försvara sitt land fram till och över den ryska invasionen i februari 2022. Denna motståndsvilja kom också att omfatta den underjordiska motståndsrörelsen i de ockuperade regionerna. Även om den inte är kraftfull nog att göra slut på ockupationen i sig, gör den regionerna svårare att styra för Ryssland och underminerar Moskvas påstående att ockupanterna välkomnades av den ukrainska lokalbefolkningen.        

Rysslands krig mot Ukraina har visat hur båda samhällena har utvecklats i diametralt motsatta riktningar. Medan de ryska problemen till stor del beror på det diktatoriska politiska systemet och den auktoritära samhällsmodellen kan den ukrainska motståndskraften hänföras till individuella initiativ, pluralismen, decentraliserat beslutsfattande och agerande, känslan av att man vet vad man slåss för. Att i dag föra samman Ryssland och Ukraina i någon sorts gemensam postsovjetisk förklaringsmodell leder därför obönhörligen fel. 

Ukraina har fortfarande mycket kvar att lära vad gäller motståndskraft. Landet behöver fortsatt västligt stöd, under överskådlig tid, både ekonomiskt och militärt, för att befria de territorier som Ryssland ockuperat och motverka framtida rysk aggression. 

Men Ukrainas förvandling från 2014 till 2022 visar också att det finns åtskilliga lärdomar från Ukraina för väst, som att det med målmedvetna steg går att stärka ett samhälles motståndskraft, även mitt under pågående krig. Det lönar sig att bjuda motstånd och inga insatser är för små. Frivilligorganisationer och samhällets motståndskraft fanns visserligen på plats redan 2014, men fick nya impulser och förstärktes 2022. Frivilliga från civilsamhället spelar en avgörande roll genom alltifrån storskaliga insamlingar till individuella initiativ, inom allt från införskaffande av vapen, uniformer, mat och skottsäkra västar till insatser från soldaterna vid frontlinjen.   

Rysslands fullskaliga invasion den 24 februari 2022 blev ett ”krocktest” för ukrainsk motståndskraft. Även om inte allt har fungerat perfekt har det i allt väsentligt fungerat betydligt bättre än 2014, inte minst beroende på befolkningens stora engagemang och uppoffringar.