Nej, Natoprocessen är inte död
Dags för Kristersson att ändra strategi? Foto: Burhan Ozbilici/AP/TT

Nej, Natoprocessen är inte död

Analys. När Turkiet säger tvärnej till Sveriges Natoansökan efter koranbränningen i Stockholm kan man lätt tro att läget är nattsvart för ett blågult medlemskap i försvarsalliansen. Men pausen i Natoprocessen ger möjlighet att ompröva den svenska strategin. Turkisk utrikespolitik är dessutom känd för att inte vara huggen i sten. Landet har många intressen att ta hänsyn till som gör att man snabbt kan ändra sig, skriver Aras Lindh, analytiker vid Utrikespolitiska institutet. 

Publicerad: 2023-01-30

Efter koranbränningen den 21 januari utanför Turkiets ambassad i Stockholm dundrade president Recep Tayyip Erdoğan att Sverige inte längre kan räkna med landets stöd i Natoprocessen. Om viftandet med den kurdiska terrorstämplade gerillan PKK:s flaggor har orsakat en del irritation i Ankara förefaller koranbränningen ha passerat en skarp turkisk gräns, och i den muslimska världen rasar protester mot Sverige. Här handlar debatten i sin tur om yttrandefrihetens gränser och vilket ansvar för händelsen som finns hos regeringens stödparti Sverigedemokraterna, samtidigt som det spekuleras om ifall koranbränningen rentav var en rysk påverkansoperation.

Turkiets utrikesminister Mevlüt Çavuşoğlu säger att det är meningslöst att återuppta förhandlingarna. Sveriges chefsförhandlare Oscar Stenström konstaterar att nya samtal riskerar att trissa upp stämningen ytterligare just nu, och utrikesminister Tobias Billström (M) har gjort klart att även om processen fått sig en törn är siktet inställt på Natotoppmötet i Vilnius i juli. Även om den svenska regeringen fortfarande har ambitionen att lyckas få med Sverige i försvarsalliansen finns det en växande allmän uppfattning om att processen har nått vägs ände.

Det vore dock att missa skogen för alla träd.

Vid det här laget är det välkänt att det turkiska president- och parlamentsvalet, vars första omgång ser ut att äga rum den 14 maj, spelar en central roll i sammanhanget. Att den svenska Natoprocessen i samband med valrörelsen kunde komma att bli betydligt mer ansträngd har det flaggats för. Det är därför viktigt att påminna sig om att det är mitt i detta tillstånd vi nu befinner oss i, där vägen mot ett Natomedlemskap framstår som en återvändsgränd. Att något genombrott sker före valet är knappast troligt. Om det fanns en liten möjlighet till det på förhand så gick den troligen upp i rök i samband med högerextremisten Rasmus Paludans koranbränning. Att förhandlingarna nu satts på paus ger Sverige en möjlighet att kalibrera sin strategi, som med facit i hand hittills inte fallit väl ut.

nato turkiet sverige finland madrid.jpgEn ny turkisk ledning skulle ha mindre i bagaget än den som ingick avtal med Sverige och Finland. Bild från Natos toppmöte i juni 2022. Foto: Bernat Armangue/AP/TT

Tre scenarier

Nu gäller det i stället för Sverige att ha is i magen och avvakta utfallet av framför allt det turkiska presidentvalet. Det finns i huvudsak tre tänkbara scenarier som vart och ett på sitt sätt kan påverka Sveriges och Finlands möjligheter att bli Natomedlemmar.

Det första scenariot är att Erdoğan vinner valet i första eller, kanske mer troligt, andra omgången den 28 maj med stöd från det högernationalistiska partiet MHP. I sådana fall kan vi räkna med en fortsättning på den nuvarande politiska inriktningen i Turkiet, men där Natofrågan har tappat lite i laddning eftersom valet redan är vunnet, även om det inte betyder att vägen framåt är fri från utmaningar.

Det andra scenariot är att den nationella alliansens motkandidat vinner (i denna ingår sex oppositionspartier, dock ej det prokurdiska HDP). Vem denna kandidat blir återstår att se, och om hen vinner sker det sannolikt med hjälp av vågmästarröster från HDP-väljare. Förhållandena inom alliansen och i relation till HDP beror till stor del på vem som får uppdraget att leda den. Det är sannolikt att vi får se en återgång till förhandlingarna inom ramen för trepartsmemorandumet mellan Turkiet, Sverige och Finland från Natos toppmöte i Madrid i juni 2022. Men en avgörande skillnad är att oppositionsalliansen inte har med sig samma bagage från geopolitiska dragkamper med både USA och Ryssland, vilket sannolikt bäddar för en något smidigare process.

Det tredje scenariot är att valresultatet, oavsett utfall, ifrågasätts av endera kandidat, vilket riskerar att kasta in Turkiet i en djup legitimitetskris. Det kan inte uteslutas att en djupare kris skulle öppna för en helt ny situation inom Nato vad gäller Sveriges och Finlands anslutningsprocess, med stärkta krav på att avsluta eller åtminstone frysa Turkiets Natomedlemskap i den mån en sådan åtgärd vore möjlig.

image1ifba.pngProtest vid svenska konsulatet i Istanbul den 22 januari 2023 efter bränningen av koranen i Stockholm. Foto: Francisco Seco/AP/TT

Under alla omständigheter bör det poängteras att Natofrågan sannolikt inte kommer att ha någon avgörande betydelse för utfallet i valet. Det är ett verktyg för att flytta fokus och förstärka bilden av ett starkt internationellt ledarskap, men det är inte en fråga som dominerar det politiska samtalet, även om koranbränningen gav den en skjuts upp på dagordningen. Mer sannolika faktorer som kan påverka utfallet är att 90 procent av alla medier står under regeringens kontroll, eller att det prokurdiska HDP, som med sina uppskattningsvis 10 procent kan bli vågmästare, riskerar att förbjudas inom kort. Ytterligare en faktor är fängelsedomen, som också inbegriper ett förbud att verka politiskt, mot Istanbuls borgmästare Ekrem İmamoğlu. Han var en potentiell presidentkandidat för den nationella alliansen, men är nu dömd för att ha förolämpat valmyndigheten. Huruvida han skulle kunna kandidera är i skrivande stund inte avgjort.

Parallella processer

I vilket fall som helst kan de svenska och finländska regeringarna i detta skede bara låta tiden ha sin gång. Parallellt pågår förhandlingar mellan USA och Turkiet om turkiska köp av nya F16-plan. Vita huset flaggade i början av januari för en önskan om att gå framåt med en sådan process. Men för att affären ska gå i lås krävs kongressens godkännande, och av allt att döma vill den blockera affären tills man fått garantier från Ankara om att Sveriges och Finlands ansökningar ratificeras, och eventuellt att turkiska planer på en ny markinvasion av nordöstra Syrien blåses av.

Till följd av turbulensen som orsakades av koranbränningen i Stockholm nyligen skapade den finländske utrikesministern Pekka Haavisto viss förvåning när han öppnade för att Helsingfors kan komma att behöva gå vidare med Natoprocessen på egen hand. Han backade senare från uttalandet och bedyrade att ansatsen att ansluta tillsammans med Sverige ligger fast.

imageiq6yd.pngFinlands utrikesminister Pekka Haavisto vädrade funderingen om hans land kan gå med i Nato utan Sverige. Foto: Henrik Montgomery/TT

Oavsett hur det blir med den saken bottnar hans försiktiga öppning i föreställningen att det framför allt är Sverige som Turkiet har invändningar mot. Det är sant att Sverige har blivit huvudsaklig projektionsyta för den turkiska kritiken. Turkiet har till och med signalerat att Finland skulle kunna släppas in före Sverige. Men det innebär inte nödvändigtvis att Finlands väg mot ett medlemskap ligger öppen. Den ryskturkiska relationen har en alldeles egen dynamik. Den präglas av pragmatiska avvägningar och ett ofta cyniskt maktspel mellan de båda forna stormakterna, vilket syns i konflikthärdar som Syrien, Libyen, Nagorno-Karabach och inte minst Ukraina.

Hittills har det räckt att kritisera Sverige för att hålla också Finland utanför Nato, och därmed i praktiken förhindra att den västliga försvarsalliansens gräns mot Ryssland dubbleras. Men om Finland gör allvar av att försöka ansluta sig före Sverige är det en faktor som Turkiet har att förhålla sig till också i komplicerade förhandlingar med Ryssland, med ett givande och tagande i frågor som till exempel rör Syrien och Ukraina.

Nyckfull turkisk politik

Den som studerar Turkiet lär sig snabbt att inte tolka allt bokstavligt. Politiska utspel, även sådana av det hårdare och mer definitiva slaget, kan plötsligt bli irrelevanta när förutsättningar och intressen ändras.

Till exempel hade Turkiet länge inga eller mycket ansträngda relationer till en rad länder i Mellanöstern, till följd av en med facit i hand misslyckad utrikespolitik. Förenade arabemiraten har anklagats för att ha haft ett finger med i kuppförsöket i Turkiet 2016, Egyptens president Abd al-Fattah al-Sisi har beskrivits som en illegitim tyrann och den saudiske kronprinsen Mohammed bin Salman var länge en bitter rival till den turkiske presidenten. Alla dessa relationer har dock mer eller mindre normaliserats till följd av diverse pragmatiska avvägningar i Ankara.

Till och med relationen till Syrien är på väg att omprövas (även om det finns svåra knutar att lösa.). Detta fastän Erdoğan har kallat president Bashar al-Assad för terrorist och frågat sig retoriskt hur någon kan välkomna att den syriske ledaren fortsätter sitta vid makten när denne bär ansvar för nära en miljon människors död.

imagelyy6c.pngTurkiets president Erdoğan (t h) har kallat sin egyptiske motsvarighet Abd al-Fattah al-Sisi (t v) för illegitim tyrann. Ändå har relationen normaliserats. Vid invigningen av fotbolls-VM i Qatar den 20 november 2022 skakade de båda ledarna hand. Foto: Turkiets presidentkansli via AP/TT

I ljuset av detta framstår den turkiska kritiken mot Sverige som en västanfläkt. Det innebär på inga vis att den kan eller bör negligeras, men vittnar om den nyckfullhet som präglar turkisk politik. Erdoğan är en skicklig taktiker som vet hur man styr den politiska dagordningen. Upplevda svagheter utnyttjas för att maximera utfallet för egna intressen, och med facit i hand tycks den turkiska kritiken ha underskattats i det underlag som låg till grund för den svenska Natoansökan.

Somliga anser att de trilaterala förhandlingarna nu bör läggas åt sidan och att man ska låta Nato lösa knutarna. Turkiet har givetvis rätt att redogöra för sina invändningar, men frågan är hur länge det tillåts ske till priset av organisationens strategiska nordliga utvidgning. Oavsett hur det blir med den saken kommer det att börja låta annorlunda i Ankara den dag det finns mer att förlora än att vinna på att hålla Sverige (och Finland) utanför.

Det är förstås svårt att säga vilken väg som frågan tar härifrån. Om den hittillsvarande svenska strategin har varit inställsamhet i överkant ger uppehållet en möjlighet att skapa ny dynamik i samtalen. En kalibrerad strategi behöver troligtvis präglas av något mindre välvillighet och en starkare förankring i principer som ligger till grund för svensk lagstiftning. Ett inträde kan fortfarande bli av i samband med Natos toppmöte i Vilnius i sommar, men en svensk strategi bör ta höjd för att det kan dröja längre än så.


Aras Lindh
Analytiker vid Utrikespolitiska institutets Mellanöstern- och Nordafrikaprogram.