Tunisien: från jasminrevolution till demokratiskt förfall

Tunisien höll parlamentsval den 17 december 2022, i vilket enbart 11 procent av befolkningen deltog. Detta var inte bara det första valet sedan Kaïs Saïed stärkte sin makt med kuppartade metoder i juli 2021. Det var också på dagen tolv år efter det att gatuförsäljaren Mohammed al-Bouazizi tände eld på sig själv i protest mot att polisen konfiskerade hans varor – vilket blev gnistan som tände den tunisiska jasminrevolutionen liksom den bredare arabiska våren 2010/2011.

Det rekordlåga valdeltagandet – det näst lägsta som registrerats sedan 1945 – vittnar om en närmast avgrundsdjup spricka i relationerna mellan stat och samhälle. Dagens Tunisien befinner sig därmed långt ifrån landet som tidigare lovordades som den arabiska vårens framgångssaga. Efter det att slagorden ”Folket vill att regimen faller” hade ekat på de tunisiska gatorna och svept som en vind över arabvärlden blev Tunisien det enda landet i regionen som utvecklades till en demokrati. Till följd därav blev landet en stor inspiration för människor i hela arabvärlden. Den 25 juli 2021 skrevs emellertid ett nytt kapitel i Tunisiens historia, då president Saïed stoppade arbetet i parlamentet, avskedade premiärministern och började styra landet via presidentdekret.

Den starke ledaren tar över

Saïeds kupp skedde i ljuset av omfattande protester mot en verklighetsfrånvänd politisk elit, en raserad ekonomi och en krisande sjukvård mitt under rasande pandemi. Eftersom det politiska etablissemanget uppfattades som oförmöget att förverkliga den arabiska vårens löften om höjd levnadsstandard, social rättvisa och värdighet framfördes krav på upplösning av parlamentet och regeringens avgång. Det islamistiska partiet Ennahda, som hade dominerat tunisisk politik sedan diktaturens fall, utgjorde i synnerhet en nagel i ögat på en stor del av befolkningen. Utöver att uppfattas som korrupt och delaktigt i politiskt våld, så ingick partiet tillsammans med sekulära krafter i den samlingsregering som styrde 2015–2019. För att inte spricka undvek den spretiga regeringen att hantera svåra frågor som den vacklande ekonomin, reform av säkerhetssektorn och upprättelse för de kränkningar av mänskliga rättigheter som skedde under diktaturen.

Gatuförsäljaren Mohammed al-Bouazizi, som tände eld på sig själv 2010 och utlöste den arabiska våren, porträtterad på en fasad i sin hemstad Sidi Bouzid. Foto: Riadh Dridi/AP/TT

Eftersom de flesta av Tunisiens partier satt i samma regering under denna period ansåg många att en verklig opposition saknades. Följaktligen störtdök förtroendet för politiska partier och institutioner. Mot denna kuliss vann politiska outsiders med populistiska tendenser – som den oberoende kandidaten Saïed – president- och parlamentsvalen hösten 2019.

Saïed, som tidigare var universitetslektor i författningsrätt, hyste sedan länge kritiska åsikter om parlamentarism och politiska partier. Dessa åsikter kom att förstärkas av den politiska kris som följde på Saïeds tillträde som president. Fyra månader passerade innan en regering var inrättad, tre premiärministrar avlöste varandra på cirka 1,5 år, och maktkamper utspelades mellan statens mäktigaste män – presidenten Saïed, ledaren för Ennahda (och dåvarande talmannen) Rachid al-Ghannouchi, samt den dåvarande premiärministern Hichem Mechichi.

Ur Saïeds perspektiv fanns det därmed åtskilliga anledningar att ta över rodret sommaren 2021. Kuppen var vid tidpunkten uppskattad av en betydande del av befolkningen som i denna kristid efterfrågade en stark, handlingskraftig ledare. Samtidigt ströps snaran kring de politiska rättigheterna åt. Ett antal parlamentsledamöter greps eller fick reseförbud, flera TV- och radiokanaler tvingades sluta sända och självcensur i det offentliga rummet blev ett vanligare inslag bland befolkningen.

Saïed försöker knyta ihop säcken

”Jag är staten...jag är presidenten...jag är regeringen...jag är parlamentet...jag är rättvisan.”

Citatet ovan publicerades på president Saïeds officiella Facebooksida i december 2021. Det visar att Saïed jämställer staten med sig själv, i likhet med Tunisiens första president Habib Bourguiba som 1960 yppade orden ”jag är systemet”. Saïeds dominanta retorik samt hans utökade kontroll över staten tyder på att landet förs i alltmer auktoritär riktning. För att uppnå legitimitet i sin självutnämnda roll som landsfader, samt fullborda det politiska projekt som inleddes 25 juli 2021, valde presidenten att göra två saker: 1) genomföra en folkomröstning om en ny konstitution exakt ett år efter kuppen; och 2) utlysa parlamentsval.

President Kaïs Saïed hörde till de futtiga 11 procent av väljarkåren som röstade i parlamentsvalets första omgång den 17 december 2022. Foto: Slim Abid/AP/TT

Den konstitutionella processen 2022 var en snabb och sluten affär. Partier och många intresseorganisationer uteslöts från konsultering, förslaget diskuterades aldrig öppet i kampanjer eller debatter, och den slutgiltiga texten blev inte offentlig förrän den 30 juni, tre veckor före folkomröstningen. Ledamöter i den kommission som hade sammanställt dokumentet tog avstånd från utkastet, som de hävdade skilde sig avsevärt från vad de hade skrivit och innebar allvarliga risker för demokratin.

Den 25 juli 2022 ägde folkomröstningen om konstitutionen rum, och 94 procent röstade för ett politiskt system som ger presidenten betydligt utökad makt. Valdeltagandet landade dock på enbart 30 procent. Folkomröstningen bojkottades av Nationella frälsningsfronten som samlar landets största partier i protest mot Saïeds kupp. Trots detta gick konstitutionen igenom, och ett system med mycket stark presidentmakt och få kontrollmekanismer inrättades (se faktaruta härintill). Frågan är om någon konstitution har antagits efter en folkomröstning med så lågt deltagande, med undantag för Algeriets motsvarande folkomröstning 2020 (24 procent).

Resultatet från folkomröstningen var ett tydligt första underbetyg från folket på Saïeds politiska projekt, och parlamentsvalet i december 2022 blev ett andra sådant. Den nya vallagen förbjöd politiska partier från valprocessen, och lät i stället tunisierna välja individuella kandidater i varje distrikt. Flera distrikt hade enbart en kandidat, och sju av tio valkretsar som representerar diasporan saknade kandidater. Detta var således ett effektivt sätt att förhindra storskalig politisk organisering. Valsedlarna saknade partisymboler, vilket resulterade i att väljarna sällan hade någon aning om kandidatens ideologiska sympatier. Vallagen innebar även slopade kvoter för kvinnliga kandidater samt för kandidater under 35 år.  

En tunisisk kvinna har röstat och visar upp sitt bläckfärgade finger som bevis. Foto: Hassene Dridi/AP/TT

Den 19 december tillkännagav valkommissionen segrarna för 23 av parlamentets 161 platser. Resten ska avgöras i omval den 29 januari 2023. Det historiskt låga valdeltagandet (11 procent) var ett kvitto på såväl oppositionens bojkott som befolkningens tvivel på Saïeds förmåga att lösa landets ekonomiska olyckor – som en arbetslöshet på nära 20 procent, en inflation på 10 procent, och skyhöga mat- och energipriser i spåren av kriget i Ukraina. Ett efterlängtat avtal med Internationella valutafonden (IMF) har lidit bakslag, delvis som ett resultat av motstånd från den mäktiga fackföreningen UGTT. Efter valet har krav på Saïeds avgång framförts av såväl Nationella frälsningsfronten som demonstranter. 

Global demokratisk tillbakagång

President Saïeds strävan att radikalt förändra Tunisiens politiska kurs efter jasminrevolutionen följer en global trend med demokratisk tillbakagång. Enligt den demokratigranskande organisationen Freedom House har den globala friheten varit på nedgång de senaste 16 åren. Denna utveckling är tydlig i såväl demokratier som i auktoritära stater, liksom i länder som sviktar mellan dessa politiska system. Efterfrågan på starka ledare som kan leverera enkla lösningar på svåra problem har ökat – vilket president Kaïs Saïed i Tunisien, premiärminister Viktor Orbán i Ungern och före detta presidenten Donald Trump i USA utgör levande bevis på.

Matbrist och inflation hör till de stora ekonomiska problem som tunisierna drabbats av och politikerna haft få svar på att lösa. Foto: Hassene Dridi/AP/TT

I Tunisien har således revolutionära slagord ersatts av demokratiskt förfall. Genom folkomröstningen och parlamentsvalet 2022 har Saïed konsoliderat enmansstyret som inleddes 2021. Läget för den tunisiska demokratin är därmed mörkt just nu. Demokratisering är emellertid inte en linjär utveckling, utan snarare en process som kan gå både framåt och bakåt – det har vi sett flera tydliga tecken på i exempelvis USA, Ungern och Brasilien de senaste åren. President Saïeds legitimitet har eroderats, och om valdeltagandet i omvalen den 29 januari också blir lågt kan storskaliga protester mot hans politiska projekt inte uteslutas.