Extremhögern kan avgöra Spaniens nyval

Spanien går till val bara några veckor efter det att landet tar över ordförandeskapet i EU efter Sverige. Varför sker detta och vilka konsekvenser kan valet få för spansk politik? Tidigare var det planerat att parlamentsvalet skulle ha hållits i december men Pedro Sánchez, premiärminister och ledare för socialdemokratiska PSOE, utlyste nyval sedan hans parti gjort ett mycket dåligt resultat i lokal- och regionalvalen i maj.

– Det bästa i det här läget är att alla spanjorer utan dröjsmål ges möjligheten att säga sitt om i vilken politisk riktning landet ska gå framöver, sade Sánchez.

Den traditionella högern – Folkpartiet (PP) som leds av Alberto Núñez Feijóo – rönte stora framgångar, inte minst i Madrid och Valencia, men även i Asturien och Extremadura där PSOE brukar få starkare väljarstöd. Extremhögerpartiet Vox gick också framåt i bland annat Andalusien i söder som traditionellt sett är ett starkt fäste för PSOE. Att högern gjorde så pass bra lokal- och regionalval var med största sannolikhet avgörande för beslutet att tidigarelägga parlamentsvalet, eftersom det inte framstår som fördelaktigt för Sánchez att ha dåliga valresultat hängande över sig hela hösten. I stället återtog han initiativet genom att utlysa nyval.

Resultat av kriser

Men det var inte enbart PSOE som gick dåligt i lokal- och regionalvalen. Vänsterpartiet Unidas Podemos har tappat kraft och riktning samt lider av intern splittring efter flera år som junior regeringspartner i koalitionsregeringen med PSOE. Partiet Ciudadanos ambition att växa till en liberal kungamakare i mitten av det politiska fältet har i sin tur kollapsat. Efter misslyckade val i maj aviserade partiet att det inte ens ställer upp i parlamentsvalet.

Lokal- och regionvalen, där extremhögern Vox gick framåt, hölls i maj. Här i Pamplona gick det dock dåligt för partiet, som också avskräcker många. Foto: Alvaro Barrientos/AP/TT

Läget inför sommarens val kan ses som ett resultat av den politiska utvecklingen i Spanien sedan eurokrisen (se bakgrundsartikel härintill) som drabbade landet hårt för något mer än tio år sedan. Unidas Podemos föddes ur den ekonomiska krisens armod, de etablerade partiernas oförmåga till samarbete och otaliga korruptionsskandaler. I Katalonien gav krisen skjuts åt självständighetsrörelsen, vilken i sin tur gav skjuts åt Ciudadanos som till en början profilerade sig som en motpol till den katalanska nationalismen. Den katalanska processen kulminerade i en icke-konstitutionell folkomröstning hösten 2017 samt att den dåvarande PP-regeringen tillfälligtvis upphävde regionens självstyre. Utvecklingen i Katalonien gav också näring åt framväxten av extremhögerpartiet Vox, vars företrädare och väljare ville se ännu hårdare tag mot regionen.

Den nuvarande regeringen tillträdde efter valet 2019. PSOE och Unidas Podemos bildade då den första koalitionsregeringen sedan inbördeskriget (1936–1939). Det var ett klart brott mot den dittillsvarande konventionen att de två statsbärande partierna (PSOE eller PP) regerade ensamt, antingen med egen parlamentarisk majoritet eller som minoritetsregering.

Premiärminister Pedro Sánchez från socialdemokratiska PSOE satsar allt på ett kort med nyvalet. Foto: Manu Fernandez/AP/TT

"Landsförräderi"

I och med koalitionen med Unidas Podemos lyckades Sánchez neutralisera PSOE:s största rival på vänsterkanten. Samtidigt var han tvungen att söka stöd hos självständighetspartier som Kataloniens republikanska vänster (ERC) och baskiska EH Bildu (med rötter i Batasuna som tidigare var den väpnade separatiströrelsen ETA:s politiska gren). 2021 benådade Sánchez nio katalanska politiker som hade dömts till långa fängelsestraff i samband med den illegala självständighetsomröstningen. Många inom högern ser detta mer eller mindre som likställt med landsförräderi och det är ur denna mylla som Vox har kunnat fortsätta växa.

Det hör också till saken att sedan en tid fungerar koalitionsregeringen illa och samarbetet inom regeringen är på bottennivå. Därtill framställs Sánchez av oppositionen och medier som en alltmer maktfullkomlig hycklare, som snarare än att ha Spaniens bästa för ögonen ägnar sig åt att ständigt improvisera för att behålla makten för maktens skull utan egentlig politisk kärna eller vilja. De politiska motståndarna på högerkanten kallar detta för Sanchismo medan andra snarare kanske skulle peka på att det är en konsekvens av att regeringen tvingas hantera ett svårt parlamentariskt läge. Samtidigt ligger arbetslösheten i Spanien på lägre nivåer i dag än tidigare, inflationen är inte lika hög som i övriga Europa och landet har stärkt sin position i EU.

Folkpartiets Alberto Núñez Feijóo (längst t h) kan bli näste premiärminister. Här möter han Jordaniens drottning Rania och kung Abdullah i juni 2023. På bilden även Spaniens kung Felipe. Foto: Paul White/AP/TT

Men kan således säga att Sánchez försöker göra det bästa av en dålig situation även om det så klart inte är säkert att PSOE kommer att göra ett bra val. De flesta opinionsundersökningar tyder snarare på att PP går om PSOE och blir största parti, men att det antagligen inte kommer att kunna regera ensamt utan måste söka stöd från Vox.

Liknar Francos slagord

Detta är också antagligen det främsta skälet till att Sánchez satsar allt på ett kort. Vox är trots allt inte vilket parti som helst i Spanien. Det bildades så sent som 2013 och leds av Santiago Abascal. Han har gjort sig känd för sin högernationalistiska retorik som målar upp en bild av Spanien som påminner om de slagord som hördes under Francisco Francos diktatur (1939–1977) – España; una, grande y libre (ungefär Spanien; förenat, stort och fritt).

I likhet med andra extremhögerpartier i Europa, såsom regeringspartiet Italiens bröder, säger sig Vox försvara traditionella värderingar och bekämpa den liberala samhällsmodell som har vuxit fram de senaste årtiondena. Vox framställer sig också som den sanna försvararen av Spaniens territoriella integritet och i förlängningen dess nationella stolthet.

– Det är nu eller aldrig. Fyra år till av Sanchismo skulle innebära ett stort drama för Spanien, har Abascal sagt inför nyvalet.

Uppenbarligen är det förhållandevis många spanjorer som attraheras av Vox budskap trots minnena från diktaturen, men enligt forskning om ämnet är det samtidigt många mittenväljare i Spanien som inte gör det. I ett läge då det framstår som att PP och dess ledare Núñez Feijóo måste söka stöd högerut för att kunna regera, kan PSOE och Sánchez framställa sig som garant för det moderna Spanien som har vuxit fram sedan demokratin återinfördes i slutet av 1970-talet. PP förhandlar nu med Vox om makten i flera regioner, vilket ger PSOE en chans att påminna väljarna om vad som står på spel i valet i juli.

Val under EU-ordförandeskap

Spaniens EU-ordförandeskap under den andra hälften av 2023 var nog från början tänkt att utnyttjas till att stärka PSOE:s chanser i valet som var planerat till december, det vill säga i slutet av ordförandeskapet. Regeringen skulle ha fått en chans att sola sig i den europeiska glansen och rikta fokus på internationella frågor som EU:s stöd till Ukrainas försvar mot Rysslands invasionskrig och unionens gemensamma klimat- och energipolitik där Spanien har en del att bidra med, särskilt i form av vind- och solkraft.

Än i dag hittas kvarlevor efter Francoregimens många offer, som här i en by i Pyrenéerna. Foto: Alvaro Barrientos/AP/TT

Men nu kan ordförandeskapet användas på ett annat sätt i valrörelsen. En högerregering under ledning av PP med stöd av Vox skulle med stor sannolikhet vilja lägga om stora delar av Spaniens politik på en rad områden, som jämställdhet, klimat och miljö. Troligen skulle den också öka konfliktnivån mellan centralregeringen i Madrid och den katalanska regionregeringen i Barcelona på ett sätt som åter skulle kunna kasta in den spanska demokratin i kris, likt den som följde på eurokrisen och försöket att bryta loss Katalonien. Är det något väljarna är beredda att riskera när resten av Europas blickar är riktade mot landet?

Kanske får detta tillräckligt många mittenväljare att tveka inför att lägga sin röst på PP och förhindra att PP och Vox gemensamt får majoriteten av platserna i parlamentet och erövrar regeringsmakten. För vänstern gäller också att mobilisera sina väljare på bred front (högt valdeltagande brukar gynna vänstersidan i spansk politik). I dagsläget tyder dock det mesta på att Sánchez har spelat för högt. Sannolikt går Spanien mot en högermajoritet i sommar som inkluderar en stark extremhöger (Vox ser ut att kunna bli tredje största parti med uppåt 14 procent av rösterna).

Separatismen i Katalonien och hur den ska hanteras präglar mycket av spansk politik. Bild: Shutterstock/TT

PP:s ledare Núñez Feijóo är känd som en måttfull, lågmäld mittenpolitiker i motsats till den ideologiskt högoktanige Voxledaren Abascal. Vad detta samarbete ska leda till för politik har ännu inte klargjorts, och det är osäkert hur Spaniens prioriteringar som EU-ordförande kommer att påverkas. Núñez Feijóo hoppas att PSOE lägger ner sina röster för att låta PP regera ensamt, annars säger han sig inte se något annat val än att förhandla med Vox. Det verkar således troligt att Spanien kommer att få den mest högerinriktade regeringen sedan Francodiktaturens fall. Det kan komma att bli ännu ett svårt prov för den redan hårt prövade, men trots allt förhållandevis motståndskraftiga, spanska demokratin.