Inte så givmilda som vi tror

”Det är i precis sådana här stunder som både enskilda länder och FN-systemet måste svara på de ökande behoven av humanitärt stöd och utvecklingshjälp genom att bidra med extra resurser för att infria vad som utlovats, och därmed investera i mänsklighetens motståndskraft och förhindra att den nuvarande krisen utlöser en mängd andra.”

Uttalandet gjordes av FN:s generalsekreterare António Guterres i maj 2022. Han uttryckte sin oro över de neddragningar i både långsiktigt bistånd och humanitärt stöd (nödhjälp) till fattiga länder som då hade föreslagits i samband med de stora flyktingströmmar som orsakats av kriget i Ukraina, och som av förståeliga skäl tog stora resurser i anspråk. Han betonade att kriget drabbar människor långt utanför landets gränser, inte minst i de fattigaste länderna, och att neddragningar av utvecklingsbiståndet skulle innebära minskat stöd när behoven är större än någonsin.

Ett år senare tycks hans farhågor ha besannats.

När FN i våras bad om hjälp för den humanitära krisen i Kongo-Kinshasa uppfylldes appellen bara till en femtedel, en rejäl minskning från förra året. Och landet är bara ett i raden där förfrågningar om hjälp inte har matchats. FN beskrev vid årsskiftet behoven inför 2023 som chockerande stora. Hotet om svält ökar och omkring 220 miljoner människor i mer än 50 länder kan stå inför akut osäker tillgång till mat i slutet av året. Men förväntningarna om att få in de pengar som efterfrågas är låga. Förra årets appell finansierades bara till knappt hälften, betydligt mindre än tidigare.

Fler fattiga – som får mindre

För första gången på tre årtionden har trenden med minskande fattigdom brutits och sedan 2020 ökar den extrema fattigdomen i världen. I slutet av förra året rörde det sig om nära 700 miljoner människor enligt Världsbanken. Med nuvarande takt kommer det globala målet om att få slut på den extrema fattigdomen till år 2030 vara väldigt långt ifrån att uppnås. Enligt FN:s Global Humanitarian Overview väntas över 270 miljoner människor behöva humanitärt stöd i år, den högsta siffran på flera årtionden.

Flyktingar i och från det krigsdrabbade Centralafrikanska republiken hör till dem som är i stort behov av hjälp. Foto: Adrienne Surprenant/AP/TT

FN-appellerna handlar om snabb humanitär hjälp till länder i nöd. När det gäller utvecklingsbiståndet i stort handlar rubrikerna för närvarande i stället om hur OECD-länderna, som är de största biståndsgivarna, har slagit nya rekord. Det officiella statliga utvecklingsbiståndet (se fakta härintill) ökade förra året till 204 miljarder dollar – omkring 2 000 miljarder kronor – den högsta nivån hittills. Ökningen är också en av de kraftigaste någonsin, från 186 miljarder dollar året före, och det är enligt OECD fjärde året i rad som en ny rekordnivå uppnås. Majoriteten av medlemsländerna i organisationens biståndskommitté DAC rapporterade ökande siffror, trots att en minskning hade förutspåtts efter covid.

Men rekordsiffrorna ger långt ifrån hela bilden.

För samtidigt visar det sig att de allra fattigaste länderna fick mindre pengar förra året. Det bilaterala biståndet (direkt från en stat till en annan stat eller region) till de minst utvecklade länderna sjönk enligt preliminära siffror med 0,7 procent. Mest märkbar och oroväckande är minskningen i Afrika söder om Sahara där biståndet föll med nära 8 procent enligt det brittiska forskningsinstitutet Overseas Development Institute, ODI.

Ukrainafaktorn

Andelen bistånd som går till låginkomstländer har också fallit jämfört med andra grupper av stater. Så medan det talas om rekord har stödet till de allra fattigaste – som samtidigt drabbats hårt av såväl pandemi som ökade matpriser och klimatkatastrofer – i själva verket minskat. Många av länderna kämpar också med skuldkriser, samtidigt som även stödet till skuldlättnader var minimalt förra året.

Mycket bistånd går nu, av förklarliga skäl, till Ukraina, som här i Cherson. Foto: Efrem Lukatsky/AP/TT

De nya rekorden har två viktiga orsaker. Den ena är stödet till Ukraina som av lätt insedda skäl har vuxit kraftigt, från drygt 900 miljoner dollar till 16 miljarder på ett år. Men förändringen förklaras framför allt med kraftigt ökade medel som – naturligtvis också det – har behövt avsättas till flyktingmottagande i givarländerna själva. Den andelen steg till hela 14 procent av biståndet. Det faktum att många givarländer har valt att räkna in kostnaderna för flyktingmottagande i biståndssiffrorna är en bokföringsteknisk detalj som gör att biståndet ser större ut medan pengarna i själva verket stannar kvar hemma.

Om man räknar bort dessa kostnader är den omtalade rekordökningen på 14 procent i själva verket bara knappt 5 procent.

Om man för ett ögonblick också bortser från stödet till Ukraina framgår det att biståndet till andra ändamål och länder i själva verket föll med 4 procent jämfört med året före. Endast fyra av de länder som är med i DAC redovisar minskat bistånd för förra året, men om man inte räknar med pengarna till flyktingmottagande är det i stället tolv givarländer, bland dem Sverige, som har dragit ner på sitt bistånd, enligt institutet ODI.

Omdebatterad avräkning

Utvecklingen är problematisk. Det är viktigt att fortsätta fokusera på de långsiktiga utvecklingsmålen, särskilt i de fattigaste länderna, samtidigt som man tar hand om akuta utmaningar och kriser. När de senaste siffrorna släpptes kommenterade OECD:s generalsekreterare Mathias Cormann: ”Covid-19-pandemin och Rysslands anfallskrig mot Ukraina har förvärrat den globala instabiliteten, svälten och den extrema fattigdomen och fördärvat årtionden av framgångar i utvecklingsländerna, framför allt bland de fattigaste och mest sårbara.”

Även ordföranden för OECD:s biståndskommitté, Carsten Staur, påpekade vikten av att hålla fast vid åtagandena om att hjälpa de fattigaste länderna, många av dem i Afrika, när trycket ökar på de knappa resurserna för utveckling: ”Rysslands angrepp mot Ukraina har resulterat i märkbart ökad finansiering av flyktingmottagande i givarländerna. En del givare har tillhandahållit hela eller delar av de extraordinära utgifterna utöver de redan planerade utvecklingsprogrammen under 2022, vilket är berömvärt.”

Sverige hör till de länder som gör stora avdrag från biståndet för att ta emot  flyktingar i hemlandet. Här tas ukrainska asylsökande emot i Nynäshamn. Foto: Claudio Bresciani/TT

Vissa stora givare som Tyskland och Frankrike har gjort just så – höjt biståndet för att kompensera flyktingmottagandet, medan till exempel Storbritannien inte har ökat biståndet särskilt mycket samtidigt som nästan 30 procent har använts för flyktingmottagande på hemmaplan.

Att redovisa vissa kostnader för flyktingmottagande i det egna landet som bistånd kallas för avräkningar och är tillåtet i viss utsträckning enligt DAC:s regler. Men det är omdiskuterat. I Sverige har avräkningarna ökat genom åren och det har varit ett hett ämne i biståndsbranschen. OECD:s siffror visar att knappt 4 miljarder kronor (7 procent) från den svenska biståndsbudgeten förra året gick till flyktingkostnader. Inte heller här har avräkningen kompenserats. I själva verket budgeterades det för ett ännu större belopp än det som gick åt, men bara delar av de oanvända pengarna har förts tillbaka, något som upprört många enskilda organisationer.

Högerradikala partier

Det amerikanska magasinet Foreign Policy gjorde i vintras en analys med rubriken ”Ukraina tränger ut världens bistånd”. Där beskrevs hur Europas största biståndsgivare lägger om mycket av de pengar som man brukade skicka utomlands till flyktingmottagande i det egna landet, som förstås ökat kraftigt av ett storkrig i närområdet. I artikeln förklaras det med hur framväxten av högerradikala partier har påverkat politiken. ”Många regeringar har svarat på det nya politiska trycket med att skära i biståndet och öka utgifterna på hemmaplan. Bland dem traditionella givare som Danmark, Sverige och Storbritannien”, skriver Foreign Policy. Även brittiska ODI nämner de tre länderna i en kommentar om att trenden att omfördela bistånd till satsningar i givarländerna synts redan tidigare.

FN har svårt att få in pengar till sina appeller, men här meddelar Linda Thomas-Greenfield, USA:s ambassadör till världsorgansationen, att hennes land skjuter till över 500 miljoner dollar i nödhjälp till Afrikas horn, som är svårt drabbat av följderna av torka. Foto: John Minchillo/AP/TT

Att världen anses ha svarat snabbt för att minska effekterna först av pandemin och sedan av kriget i Ukraina är ett gott tecken. Samtidigt framhålls nu i debatten det problematiska i om det sker på bekostnad av de fattigaste länderna, den rådande utvecklingsagendan och de långsiktiga behoven. I höst är det halvtid för de globala hållbarhetsmålen (Sustainable Development Goals), som ska uppnås till år 2030. Inför avstämningen i september talar FN:s generalsekreterare António Guterres nu om behovet av en räddningsplan: ”Halvvägs till mållinjen för Agenda 2030 lämnar vi mer än halva världen utanför. Vi har avstannat eller börjat backa på mer än 30 procent av de hållbara utvecklingsmålen. Om vi inte agerar nu blir Agenda 2030 en gravskrift över en värld som inte blev verklighet.”