En spoiler skulle kunna avgöra nästa USA-val

Demokraterna och Republikanerna har dominerat USA-politiken ända sedan 1860-talet. Tredjepartier har haft mycket svårt att göra sig gällande nationellt. Det beror främst på valsystemet winner-take-all, som innebär att den kandidat som får flest röster vinner alla elektorsrösterna i en delstat. Förloraren får ingenting. Den mest framgångsrike utmanaren till de två stora partierna det senaste århundradet är affärsmannen Ross Perot, som ställde upp som oberoende kandidat 1992 och fick nära 19 procent av rösterna. Men han vann ingen delstat och därmed inga elektorsröster. Däremot lyckades han göra sin paradfråga, det nationella budgetunderskottet, till ett dominerande debattämne i det val som till slut vanns av Bill Clinton. Andra så kallade spoilers har haft en än större inverkan på resultaten.

En spoiler i politiken är en kandidat som har ytterst små utsikter att vinna ett val, men som ändå ställer upp och därigenom berövar en annan kandidat segern. Vanligen rör det sig om en person med stort självförtroende, en som tror sig förstå samtiden bättre än alla andra och vet precis vad som behöver göras. De etablerade konkurrenterna avfärdas som bleka varianter av Bill och Bull, de sägs efterapa varandra och erbjuda skenlösningar. Spoilerns unika röst är följaktligen omistlig. Hur dennes kandidatur inverkar på valet i stort är en bisak. Det viktiga är att ta tillfället i akt och påverka agendan.

Den oberoende kandidaten och Texasmiljardären Ross Perot hade kikarsiktet inställt på Vita huset 1992 och fick hela 19 procent av rösterna, men vann inte i någon delstat. Foto: AP/TT

Mest kände spoiler i modern tid är Ralph Nader, advokaten och miljö- och konsumentkämpen som kandiderade i presidentvalet år 2000 för Gröna partiet. Huvudkandidater i det valet var den demokratiske vicepresidenten Al Gore och Texasguvernören George W Bush. Många minns säkert den långdragna valdramatiken i Florida, där omräkningen stoppades av Högsta domstolen vilket medförde att republikanen Bush till slut segrade i delstaten med futtiga 537 rösters marginal.

Plågad Nader?

Nader fick nära tre miljoner röster totalt, men inte heller det räckte för att vinna en enda delstat. Trots det kan man säga att hans kandidatur avgjorde valutgången. Han fick nämligen knappt 100 000 röster i Florida och över 22 000 i New Hampshire, som Bush vann med cirka 7 000 röster. Eftervalsundersökningar visade att om Naders namn inte funnits med på valsedlarna skulle Gore ha vunnit båda delstaterna och därmed presidentvalet. Den som vill grotta ner sig i olika kontrafaktiska ”vad skulle ha hänt”-scenarier om klimatfrågan, Irakinvasionen och kriget mot terrorismen har ett rikhaltigt material att utgå från i USA-valet 2000.

"Spoilern" Ralph Nader från Gröna partiet i valrörelsen år 2000. Foto: Rick Bowmer/AP/TT

Jag träffade Ralph Nader på Bokmässan i Göteborg 2010, och ställde förstås frågor till honom om hans roll i det omstridda valet. Han förnekade bestämt att han haft någon inverkan på utgången och att hans kandidatur skulle ha gynnat Bush och Republikanerna. Demokraterna fick skylla sig själva om de inte lyckades övertyga väljarna att rösta på dem, menade han. Mitt intryck var att den gamle miljökämpen Nader, som gjort mycket för att främja drägligare levnadsförhållanden i sitt hemland, plågades av tanken att ha medverkat till att USA genom hans förskyllan fick se Bush den yngre och inte den klimatmedvetne Al Gore avgå med segern.

Spoiler kan inte uteslutas

Inför presidentvalet 2024 finns ingen Nader inom synhåll, men om någon skulle dyka upp kan en upprepning av 2000 inte uteslutas. Det mesta tyder i nuläget på att det återigen blir en duell mellan Joe Biden och Donald Trump eller, om den senare av något skäl skulle bli omöjlig, en klonad Trumprepublikan. En klar majoritet av väljarna gillar inte det. Enligt en aprilmätning vill 70 procent av de tillfrågade inte se Biden som kandidat medan 60 procent säger nej till Trump. Föga förvånande om man betänker att den ene huvudkandidaten om han omväljs kommer att vara 86 år i slutet av sin andra mandatperiod, och att den andre är en nybliven 77-åring som just har åtalats för flera brott och redan fällts i domstol för förtal och sexuellt övergrepp.

George W Bush, tillträdande president, och Al Gore, avgående vicepresident, i december 2000 efter republikanens valseger. Foto: J. Scott Applewhite/AP/TT

Några som försöker profitera på missnöjet är aktivisterna bakom No Labels (Inga etiketter), en tvärpolitisk mittengrupp som är trött på polariseringen och vill lansera kandidater som kan arbeta tillsammans för landets bästa. I likhet med Ralph Nader skyr de partipolitiken, men till skillnad från denne har de hittills inte framlagt några konkreta förslag inom olika politikområden. Vilka som finansierar deras verksamhet är också oklart.

No Labels-gruppens ledare siktar på att nominera egna kandidater i alla 50 delstater, såvida inte de etablerade partierna utser några som faller dem i smaken. Initiativet är dödsdömt på nationell nivå eftersom valsystemet gynnar de två stora partierna. Men på delstatsnivå skulle det kunna ha inverkan på slutresultatet. Det har hänt förr att tredjepartier gjort inbrytningar som påverkat utgången av ett presidentval, förutom i fallet Nader även 1968 då guvernör George Wallace agerade spoiler och vann fem sydstater. Wallace tog då massor av röster från Demokraternas kandidat Hubert Humphrey och bidrog därmed verksamt till att Richard Nixon blev president.

Manchin på önskelistan

Bland Demokraterna märks nu en oro för att No Labels-gruppen ska lyckas få en attraktiv presidentkandidat på valsedeln i några av de jämna delstaterna och därigenom dra röster från duon Joe Biden–Kamala Harris. Aktuella namn som nämns är de moderata republikanerna Larry Hogan (före detta guvernör i Maryland) och guvernören i Virginia, Glenn Youngkin. Överst på önskelistan står emellertid Joe Manchin från West Virginia, senatens mest konservative demokrat som inte dolt sitt intresse för gruppens aktiviteter. Manchin trivs i rampljuset och har gått emot sitt parti i flera viktiga sakfrågor. Han ska upp till omval 2024, men har ännu inte bekantgjort sina planer.

Debatt inför valet 2020. Biden-Trump vore en repris som de allra flesta egentligen inte vill se 2024. Foto: Jim Bourg/AP/TT

Manchins varmaste förespråkare är Joe Lieberman, den förre demokratiske senatorn och tillika en av No Labels grundare. I intervjuer förnekar han bestämt att gruppen har en hemlig plan för att återvälja Donald Trump. Men det skulle alltså kunna bli resultatet om de lyckas samlas kring en ansedd kandidat och få med denne på valsedlarna i ett par nyckeldelstater.

Som Al Gores vicepresidentkandidat 2000 vet Joe Lieberman hur det känns att förlora ett val på grund av en oönskad spoiler. Frågan är om han har lärt sig något av det debaclet eller om frestelsen att agera motvallskärring blir honom övermäktig.