Turbulent när EU tar fram ny Kinastrategi

När Emmanuel Macron återvände hem från sin resa till Peking i april orsakade han uppståndelse runt om i världen på grund av vissa utläggningar som den franske presidenten gjorde till några medföljande journalister. Macron hävdade att europeiska och amerikanska intressen glider isär, särskilt avseende Asien. Han sade:
– Det värsta för Europa vore om vi, just när vi äntligen lyckats förtydliga vår strategiska position, blev indragna i en värld av kriser som inte är våra egna.

Det var inte svårt att inse att detta skulle orsaka tumult både i Europa och på andra sidan Atlanten. Flera europeiska ledare, särskilt i Östeuropa och Baltikum men även i Tyskland, uttryckte sitt missnöje över att den franske presidentens uttalanden uppfattades som EU:s uppfattning, och inte Macrons egen. Amerikanska kongressledamöter lyfte i sin tur ett varningens finger för eurocentriskt tänkande, inte minst mot bakgrund av USA:s avgörande insats och engagemang för Ukraina.

Trots det i mångas ögon diplomatiska klavertrampet och den olyckliga tidpunkten för infallet att tänka högt, väckte Macron viktiga frågor om framtiden för det europeiska utrikes-, försvars- och säkerhetssamarbetet. Vilken roll bör Europeiska unionen spela i en alltmer multipolär och osäker värld, där USA ensamt inte längre kan vara garanten för hela västvärldens säkerhet, och där EU blir en alltmer kapabel aktör inom dessa områden?

Frikoppling eller inte?

Relationen till Kina är ingen enkel fråga för EU att hantera, av olika skäl. För det första finns en fragmenterad syn inom unionen. Frihandelsvänliga länder och stater som traditionellt har betraktat Kina som en viktig ekonomisk partner, som Tyskland, ser ogärna en utveckling mot ekonomisk ”frikoppling” från Kina. Samtidigt är tongångarna mindre försiktiga bland de baltiska länderna och Polen. De anser att fullständig frikoppling från Kina inte kan uteslutas på sikt, mot bakgrund av den ökande rivaliteten mellan Washington och Peking och de ökande spänningarna kring Taiwan.

Kinastrategi knappast lika enkel som en promenad i parken. Xi och Macron i Kanton i april 2023. Foto: Jacques Witt via AP/TT

Situationen har komplicerats dels av USA:s snabbt förändrade säkerhetsstrategi gentemot Kina –inklusive den senaste tidens handelsåtgärder som exportkontroller på halvledare – dels av påtryckningar på enskilda EU-länder från både USA och Kina. Att USA:s stöd till Ukraina anses ha varit avgörande för både mottagarlandets och Europas säkerhet stärker den transatlantiska länken, men bidrar även till ökad press på EU att visa samma solidaritet i fråga om USA:s ekonomiska och säkerhetspolitiska intressen. Det ligger även i linje med den förnyade ambitionen om fördjupade relationer mellan USA och EU. Den hållningen är viktig inte minst efter den turbulenta tid för de amerikansk-europeiska relationerna som Donald Trumps presidentskap innebar, och som förstärks av osäkerheten inför nästa års presidentval som skulle kunna resultera i en ny mandatperiod för Trump eller någon liknande ledare.

EU har i sin i relation till Peking hittills främst intagit en försiktigt reaktiv position, och därmed delvis låtit USA hålla i taktpinnen i stället för att arbeta förutseende med en långsiktig Kinastrategi. Det kan förstås ses som en effekt av den inre splittringen inom unionen i synen på Kina, av att USA resolut har drivit på i mer offensiv riktning och av att EU fortfarande försöker att hitta en tydlig roll på den globala politiska arenan.

Amerikaner mer skeptiska

Mot bakgrund av detta anser Macron att Europa behöver tänka till ordentligt, öka sin handlingskraft i strategiska frågor i förhållande till Kina och arbeta fram en självständig strategi för hur relationen ska se ut. Det finns dessutom drivkrafter i unionen för ett nytt, proaktivt förhållningssätt till Peking. Det är dock viktigt att understryka att EU därmed, med största sannolikhet, skulle skilja sig från USA:s syn på situationen. Enligt en ny undersökning från tankesmedjan European Council on Foreign Relations (ECFR) anser i genomsnitt fler i Europa att Kina är en partner som man måste ha en relation med, än som ser den asiatiska stormakten som rival eller fiende. I USA har däremot nästan tre fjärdedelar av de tillfrågade en negativ bild av Kina och majoriteten av dem betraktar landet som världens främsta geopolitiska utmanare.

Sida vid sida, tillsammans hjälps de åt. Men sitter de i samma båt? Foto: Leon Neal via AP/TT

Det är tydligt att världen återigen har vandrat in i en tid av internationell stormaktskonflikt och att EU är i stort behov av att fundera över sin roll och sin verktygslåda. Coronapandemin och Rysslands krig mot Ukraina har varit smärtsamma läxor för EU om vilka sårbarheter som finns, bland annat avseende energiberoende av Ryssland och unionens försvarspolitiska begränsningar. Liknande riskfyllda beroenden av och komplikationer med Kina vill européerna i allra högsta grad undvika.

Ett krig om Taiwan skulle skicka chockvågor genom Europa, inte minst om särskilt viktiga värdekedjor i importen bröts. Nära hälften av världens containerfartyg passerar Taiwansundet och ön står i dag för mer än hälften av världens avancerade datorer och halvledare. Det skulle även vara ännu ett fall med en auktoritär stormakt som anfaller ett mindre land med demokratiskt styrelseskick – en ytterligare utmaning mot de generellt accepterade antiimperialistiska normer som rått i världspolitiken sedan andra världskrigets slut.

Kontakter utan godtrogenhet

Europas kompromiss tycks trots allt vara att fortsätta ha aktiva förbindelser med Kina, fast med pragmatism och utan godtrogenhet. Åtminstone tills vidare. Relationen behöver bli mer balanserad och ömsesidig, hävdas det, och fokus för Europa borde ligga på riskminimering, eller de-risking som det kallas i Bryssel. För även om Kina förblir någon sorts ekonomisk partner kvarstår ändå faktum att Peking också är EU:s kanske främsta rival. Denna dubbelsidighet behöver klargöras och hanteras.

Omvärlden är starkt beroende av halvledare från Taiwan. TSMC, Taiwan Semiconductor Manufacturing Company, är den största tillverkaren. Foto: Chiang Ying-ying/AP/TT

Vad denna nya EU-strategi exakt kommer att innehålla eller innebära återstår att se, men när unionens stats- och regeringschefer möts den 29–30 juni i Bryssel har de på bordet EU-kommissionens förslag till ny strategi för ekonomisk säkerhet, inklusive de-risking, och den syn på relationen till Kina som den bygger på.

Tidpunkten för Macrons uttalanden kan i alla fall ses som ett tecken på att det från hans sida finns en oro över hur samsynen i det transatlantiska samarbetet kring Ukraina ska spilla över till Kinapolitiken och den känsliga Taiwanfrågan. Det är dock inte otänkbart att Macrons oro kommer att stillas något av EU:s framtida Kinastrategi, då den lär skilja sig från USA:s nuvarande konfrontatoriska inriktning. Hur denna strategi i slutändan än lyder kommer den däremot inte att avgöra frågan definitivt. EU:s relation till Kina kommer fortsatt att vara ett hett debatterat ämne.