Dinosaurien som inte vill försvinna

Den honduransk-guatemalanska författaren Augusto Monterroso är de korta berättelsernas mästare. Den kortaste av alla består av en enda mening: ”När han vaknade stod dinosaurien kvar”. Det var nog så Chiles president Gabriel Boric kände sig när det blev klart att det högerextrema Republikanska partiet fått flest röster den 7 maj i valet till den konstituerande församling som ska skriva ett nytt förslag till författning.

Den stora ironin är att det enda parti som konsekvent har sagt att det inte vill ha någon ny konstitution under alla de 17(!) val som hållits i Chile sedan el estallido social (”den sociala explosionen”) bröt ut i oktober 2019, och då behovet av en ny konstitution aktualiserades, är just Republikanska partiet.

Och nu är det de, republikanerna, som har det avgörande inflytandet i processen att skriva den nya konstitutionen.

Har ingenting hänt? Har allt varit en dröm?

Gabriel Boric är inte den ende vänsterledare som kan drabbas av den omtumlande känslan av att dinosaurien fortfarande är där när han vaknar.

Lula da Silva i Brasilien känner det kanske också när han tvingas inse att Jair Bolsonaro, trots förlusten i presidentvalet hösten 2022, fortfarande dominerar i parlamentet och kan blockera alla hans reformförslag. Alberto Fernández i Argentina drabbas av liknande yrsel när han ser hur ”anarkokapitalisten” Javier Milei klättrar i opinionsmätningarna inför valet i oktober. Kanske kände sig också Gustavo Petro i Colombia så, när han i vredesmod nyligen upplöste sin breda regeringskoalition i frustration över att den inte enstämmigt stödjer hans reformförslag och därmed också undergrävde en säker seger i regionvalen i oktober.

Trumpgemenskap

Dinosaurien är högern som inte försvinner trots att vänstern segrar.

Den ser annorlunda ut och beter sig annorlunda i de olika länderna, men alla frodas i samma gemenskap där Donald Trump är hjälte, spanska partiet Vox inspiratör och Viktor Orbán vägvisare i praktisk politik.

En del hävdar att det helt enkelt är en historisk lag att pendeln svänger. Men det förklarar lika lite som det vanliga talet om de politiska vågorna: ömsom vänster, ömsom höger. Och med tanke på Nicaraguas, Venezuelas och Kubas auktoritära styren och entusiastiska stöd till Ryssland är många latinamerikaner osäkra på vad som längre alls ska räknas som vänster respektive höger.

Dinosaurie som dyker upp igen. En demonstrant i Chile i april håller ett plakat med bild på den forne militärdiktatorn Augusto Pinochet och orden "Vi vill ha ordning". Foto: Esteban Felix/AP/TT

De politiska rörelserna i Latinamerika påverkar naturligtvis varandra, men de har oftast olika ursprung och olika uttryck.

Den mest närliggande förklaringen till Republikanska partiets tsunamiliknande seger i Chile har att göra med att det i dag är andra frågor än konstitutionen som bekymrar chilenarna. Under el estallido social var det misstron mot politiken i alla avseenden som dominerade. I dag handlar det om effekterna av den massiva illegala invandringen, om våldet med ständiga attentat i söder, om ökad osäkerhet orsakad av växande kriminalitet knuten till knarkmaffior och, inte minst, om att allt blir dyrare – löner som inte håller jämna steg med inflationen.

Soffliggare gör sig hörda

Men det handlar också om följderna av ett nytt valsystem. Eftersom det numera är obligatoriskt att rösta, i ett försök att höja valdeltagandet, har tidigare soffliggare nu gjort sin röst hörd vid valurnorna – och då har både folkomröstningen om ny konstitution och det senaste valet den 7 maj resulterat i nederlag för vänstern och segrar för högern.

Mer än en pendelrörelse belyser resultaten en “tyst majoritet” som hela tiden funnits, men som på grund av valsystemet först nu synliggjorts. ”En tyst majoritet” som inte definierar sig i ideologiska termer, utan vars politiska ställningstaganden betingas av de mest närliggande problemen. Därför är det heller ingen överraskning att Republikanska partiet segrade där valdeltagandet tidigare varit lågt, ofta de fattigaste områdena, de som drabbats mest av kriminellt våld liksom av det våld som vissa grupper inom ursprungsbefolkningen mapuche använder i de södra delarna av landet.

Den stora olagliga migrationen bekymrar chilenarna, vilket gynnar högern. Här blockerar en grupp peruanska migranter vägen till Chile i maj sedan de nekats både inresa dit och återfärd till hemlandet. Foto: Agustin Mercado/AP/TT

Republikanska partiets framgångar har också till stor del att göra med dess ledare José Antonio Kast. Katolsk niobarnsfar och minst av allt någon outsider. Han deltog i bildandet av det Pinochettrogna partiet UDI, som han bröt sig ur för några år sen när han tyckte att det blivit för liberalt. Han grundade därefter Republikanska partiet. Kast har länge odlat nära band med både Trump och Bolsonaro. Men till skillnad från dem har han en dämpad och näst intill behagfull framtoning och är alltid välkammad.

Det är inte hans kollega i grannlandet Argentina. Ekonomen Javier Milei har ett vildsint utseende och en frisyr som han själv säger formas av ”marknadens osynliga hand” när han öppnar bilfönstret. Hans sätt att tala kan ge intryck av att han när som helst ska gå till fysiskt angrepp.

"Skatt är stöld"

Han beskriver sig själv som ”anarkokapitalist” och hävdar att staten är ”värre än maffian”. Skatter är, enligt Malei, detsamma som stöld, centralbanken borde sprängas i luften och dollar införas som Argentinas valuta. Hans tilltro till den fria marknaden går så långt att han vill privatisera trottoarerna, samt försvarar fri handel med människoorgan och till och med barn.

Javier Malei är, till skillnad mot Kast, en outsider som, via talkshower i TV dit han ofta inbjudits för att fylla rollen som provokatör, byggt upp sitt varumärke. Ofta genom aggressiva angrepp på makroekonomins fader John Maynard Keynes som ju förespråkar en aktiv stat och som Milei beskriver som de ”politiska tjuvarnas hjälte”. Han har nyligen startat ett parti, La Libertad Avanza, men har egentligen ingen partiorganisation. Allt är upphängt på honom och han kräver att de regionala ledare som i växande utsträckning sluter upp bakom honom ska avge något som närmast liknar ett trohetslöfte.

Den argentinske högerpopulisten Javier Milei vill tillåta handel med barn och privatisera trottoarer. Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT

Hans lite vanvördiga stil utövar en märklig lockelse på unga människor som slåss om att ta selfies med honom efter hans möten som liknar politiska ståuppframträdanden. En bidragande orsak till Mileis popularitet är också att han varje månad lottar ut sin lön som parlamentsledamot, vilket har fått miljoner att skriva in sig i hans register.

Men även om Javier Milei kan ge intryck av långt framskriden galenskap, så står han på stadig teoretisk grund. Han brukar själv berätta om att det var när han läste en artikel av den nordamerikanske ekonomen Murray Rothbard, aktiv i den libertarianska rörelsen, som hans ögon öppnades. Via honom kom han i kontakt med den österrikiska skolan med ultraliberalerna Ludwig von Mises och Friedrich Hayek i spetsen.

”Den idiotiska generationen”

I sin strävan att bygga en ”högerpopulistisk rörelse” i Rothbards anda baserar sig Milei också på en rad unga högerförfattare som tagit strid mot ”marxismens kulturella hegemoni”.

På bokmässan i Buenos Aires under april-maj lockade författare som den ännu inte 40-årige argentinaren Agustín Laje stor publik. Bland hans böcker finns titlar som ”Svartboken om den nya vänstern” (El libro negro de la nueva izquierda), ”70-talsmyter” (Los mitos setentistas) och hans senaste ”Den idiotiska generationen” (Generación idiota).

Många av Lajes och andra högerförfattares böcker är storsäljare inte bara i Argentina, utan även i Colombia, Chile, USA och Brasilien. I Brasilien har också sedan länge anhängarna till Jair Bolsonaro etablerat en dominerande position på sociala medier.

Den chilenske presidentkandidaten José Antonio Kast firar segern i valet den 7 maj till den församling som ska skriva ett förslag till ny författning. Kast lämnade ett Pinochettroget parti eftersom det var för liberalt. Foto: Esteban Felix/AP/TT

Det finns ett stänk av historisk ironi i att den italienske marxistiske tänkaren Antonio Gramscis uppmaning till vänstern, att ta kamp för kulturell hegemoni, i Latinamerika i dag förs mest intensivt av högern. Den argentinske marxistiske författaren Pablo Stefanoni har till och med skrivit en bok med den undrande titeln ”Är det högern som tagit över upproret?” (La rebeldía se volvió de derecha?).

Ingen undkommer dinosaurien

Men att högern är på frammarsch i Latinamerika innebär inte vänsterns död. Däremot en stor utmaning. Gabriel Boric beskrev valresultatet den 7 maj som ett ”demokratiskt nederlag”. Och han påpekade att han inte ”regerar för historien, utan för nuet”. Det var inte bara ett plikttroget konstaterande, utan också en självkritisk kommentar till vänsterns sätt att förhålla sig till den nya konstitutionen. Det första förslaget, som han själv stödde men som röstades ner av 62 procent av väljarna, var ett dokument för att grunda ett helt nytt samhälle. Långt, detaljerat, motsägelsefullt.

Boric har uppmanat högern att inte göra samma misstag som vänstern. Med tanke på att José Antonio Kast tänker ställa upp i presidentvalet om tre år vill han nog undvika att konstitutionen fortsätter att vara ett polariserande tema. Och kanske kan det ”demokratiska nederlaget” därför leda till att den nya konstituerande församlingen, trots Republikanska partiets dominans, författar ett mindre storvulet, men kanske mer praktiskt dokument. Mer med drag av spelregler och minsta gemensamma nämnare än av utopisk framtidsvision.

Fast det är klart...dinosaurien kommer man nog inte undan.