Mycket på spel i kriget i Sudan

På pappret skulle Sudans militärstyre ha öppnat dörren för civila ledare den 11 april. Det lilla hopp som fanns om ett mer demokratiskt Sudan grusades dock när tidsgränsen passerades och de tidigare kuppmakarna, överbefälhavaren Abdel Fattah al-Burhan och RSF-milisens ledare Mohamed Hamdan Dagalo (även kallad Hemeti) vände vapnen mot varandra.

Sedan dess har uppskattningsvis 1 000 människor dödats och hundratusentals tvingats lämna sina hem. De flesta har tagit sig till något av grannländerna eller till lugnare områden i Sudan.

Striderna har varit mest intensiva i huvudstaden Khartoum men har också flammat upp med kraft i den instabila regionen Darfur i väster. Lokala miliser har dragit nytta av det maktvakuum som uppstått och gått till angrepp mot civila. Enligt FN:s flyktingkommissariat har cirka 60 000 sudaneser flytt till grannlandet Tchad, där den sköra humanitära situationen förvärrats.

Sammandrabbningen mellan armén och RSF (Rapid Support Forces) hade föregåtts av en lång uppladdning, mitt framför ögonen på internationella organisationer och diplomater stationerade i Khartoum, skriver nyhetsportalen Africa Confidential. Men få hade kunnat förutse det snabba händelseförloppet och att det skulle bli ett fullskaligt krig i huvudstaden. Drygt en vecka efter det att första skottet avlossats hade de flesta diplomater och utlänningar evakuerats och lämnat det sudanesiska folket åt sitt öde.

Ännu ett brutet avtal

I december i fjol skrev den sudanesiska armén, RSF, och några av landets främsta demokratiorganisationer under ett avtal som stakade ut vägen mot övergången till civilt styre. Förhandlingarna bojkottades dock av flera viktiga demokratirörelser som vägrade att samtala med de två generalerna.

Skrivelsen hade dessutom utelämnat många detaljer och Burhan och Dagalo kunde inte enas om hur övergången skulle genomföras. Spänningarna mellan arméledningen och RSF växte. Och det var inte första gången som de två generalerna avvek från en överenskommelse.

ÖB Abdel Fattah al-Burhan i ett TV-tal den 21 april. Foto: Sudans försvarsmakt via AP/TT

Bara timmar före kuppen som störtade den civila övergångsregeringen 2021 hade Burhan och Dagalo försäkrat USA:s dåvarande sändebud till Afrikas horn Jeffrey Feltman att de var nöjda med hur utvecklingen förlöpte. Liknande försäkringar gavs till diplomater dagarna före kriget som bröt ut den 15 april.

”Vi i det internationella samfundet gjorde vad vi tyckte var det enda realistiska, nämligen att tala med de två krigsherrarna direkt. Vi ansåg att vi var pragmatiska, i efterhand kan man se att det snarare var önsketänkande,” kommenterar Jeffrey Feltman det faktum att medlarna litat på att Burhan och Dagalo skulle gå med på att lämna från sig makten till en civil ledning.  

Det är därför inte konstigt att de USA- och saudiskledda medlingssamtalen som inleddes i början av maj kritiserats av bland andra Amgad Fareid Eltayeb, en sudanesisk politiker som satt med i det civila styret 2021. Genom att bara bjuda in representanter från den sudanesiska armén och RSF legitimerar man deras roll som de enda politiska aktörerna av vikt i den pågående konflikten, anser han.

”Avsaknaden av civila organisationer vid förhandlingsbordet gör det här till ytterligare ett avtal som sluts bakom stängda dörrar mellan de två som startade kriget,” skriver Amgad Fareid Eltayeb i The Africa Report.

Medlarnas ”mjuka” hållning gentemot generalerna föder deras makthunger och deras illusion av legitimitet, anser han.

Krigsherrar premieras

Andra bedömare talar rent krasst om att ett fredsavtal som innebär att de stridande skulle överlämna makten till civila också drar undan mattan för den lukrativa affärsverksamhet som det innebär att kontrollera hela, eller delar av landet.

– Våldet är inte ett tecken på systemkollaps, det är en del av systemet, säger forskaren Clionadh Raleigh från Armed Conflict Location & Event Data Project till The Economist. Hennes forskning visar ett mönster som går igen över hela den afrikanska kontinenten: antalet miliser i bräckliga så kallade övergångsdemokratier ökar, och krigsherrar som erövrat makt genom våld ser sina erövringar formaliseras i fredsavtal.

Ryssland har band till båda sidor i konflikten. Utrikesminister Sergej Lavrov möter RSF-ledaren Mohamed Hamdan Dagalo i februari 2023, strax före krigsutbrottet. Foto: Rysslands utrikesdepartement via AP/TT

Oroligheterna i Sudan går tillbaka flera årtionden, om inte längre. Justin Willis, historieprofessor vid det brittiska Durham-universitetet, vill gå så lång tillbaka som 1820-talet då Egypten ockuperade norra Sudan, och vidare in i det brittiska styret som spelade ut landets många folkgrupper mot varandra. Ockupationsmakten införde ett hårdfört centralstyre och militariseringen gick i arv till de nya makthavarna, anser Willis.

Efter självständigheten från Storbritannien 1956 har Sudan genomlevt drygt 30 militärkupper och kuppförsök. Med undantag av några kortlivade civila regeringar har militären styrt landet. Två långdragna inbördeskrig (1955–1972 och 1983–2005) mellan det nordliga muslimskdominerade Sudan och den sydliga kristna landsändan dominerade länge politiken. Efter flera brutna fredsavtal kom till slut delningen 2011 och Sydsudan blev Afrikas yngsta nation.

Arvet efter diktatorn

Dagens krig är också ett arv av den söndra och härska-politik som förfinades under den enväldige presidenten Omar al-Bashir, som kom till makten i en militärkupp 1989. Under hans 30 år som president etablerades RSF och andra halvmilitära grupper som bidrog till militariseringen av landet i kampen mot olika rebellgrupper, främst i regionerna Darfur och Kurdufan där en myriad av stridande förband härjade.

En av de tydligaste förberedelserna inför dagens konflikt som båda sidor vidtog var, enligt Africa Confidential, rekryteringen av stridande milismän från just Darfur. Såväl Dagalo som Burhan har historiska förankringar där.

Det var i Darfur, under de mest intensiva åren av strider i början av 00-talet, som Burhans militära karriär tog fart och han utnämndes till chef för de reguljära styrkorna 2008.

Alltför vanlig syn i Darfur, där otaliga byar bränts genom åren, denna vid en attack 2020. Foto: Mustafa Younes via AP/TT

Det var också under striderna i Darfur som Bashir fick upp ögonen för Dagalo, en av ledarna för de ökända så kallade janjawid-miliserna. Styrkan utnyttjades av Bashir för att slå tillbaka mot befolkningen i området som gjorde uppror mot presidentens styre. För det är Bashir åtalad för folkmord vid Internationella brottmålsdomstolen (ICC), men Sudan har inte överlämnat exdiktatorn. Ur janjawid-miliserna bildades RSF år 2013 under ledning av Dagalo.

Omar al-Bashir såg RSF som en utmärkt motvikt till armén, och organisationen fick en allt viktigare roll i hans balansspel mellan landets olika säkerhetsorgan. Dagalo byggde under den här tiden upp ett eget affärsimperium där landets guldfyndigheter utgjorde ryggraden.

De nära banden till Bashir hindrade dock inte Dagalo från att ställa sig på militärens sida när diktatorn till slut störtades efter folkliga protester 2019.

Viktig geopolitisk position

Både ur en regional och internationell synvinkel utspelar sig kriget i ett geopolitiskt högintressant område. Sudan utgör den östra delen av det instabila Sahelområdet, med en strategiskt viktig gräns till Röda havet.

Ryssland trädde in på scenen 2017 då Bashir sökte efter nya allierade i ett desperat försök att klamra sig fast vid makten. Den Kreml-kopplade privatarmén Wagnergruppen har utbildat såväl RSF som armén, och har därmed goda band till båda parter. Till skillnad mot i exempelvis Centralafrikanska republiken är den ryska militära närvaron inte särskilt stor, men Ryssland har stora affärsintressen i Sudans guldindustri. I mars lade EU sanktioner mot Merowe Gold Mining Company som har kopplingar till  Wagnergruppen – och till Dagalos affärsimperium. Men Ryssland kan inte helt ställa sig på Dagalos sida. I februari bekräftade Sudans militärledning att den gett Ryssland klartecken att öppna en marinbas i staden Port Sudan så snart en civil regering är på plats. Det är en utveckling som USA och västvärlden inte gillar.

Diktatorn Omar al-Bashir störtades efter folkliga protester 2019, men har inte överlämnats till ICC. Foto: Mohamed Abuamrain/AP/TT

I den omedelbara närregionen har grannländerna inte officiellt gått in för att militärt stötta den ena eller andra sidan. Det förekommer visserligen flera, mer eller mindre bekräftade, uppgifter om att vapen har nått RSF via östra Libyen, men detta förnekas av regeringen där.

Egypten är tydligt med att kriget är en intern angelägenhet, men landet står nära general Burhan och sympatierna ligger främst där. Grannarna Etiopien och Eritrea har hållit låg profil, medan den nya flyktingvågen och oroligheterna i Darfur riskerar att destabilisera situationen i Tchad.

Än så länge har striderna hållit sig inom Sudans gränser, men inte desto mindre har oroligheterna redan bäddat för en ny humanitär kris i en redan utsatt del av kontinenten.