EU på väg mot gemensam migrationspolitik

Att EU stärks av varje kris är ett så vanligt påstående att det har blivit banalt. Inte desto mindre är det sant. Det krävdes en global finanskris 2007–2008 för att EU skulle ställa upp med krediter när alla andra lånemöjligheter är uttömda, det var nödvändigt med en pandemi för att EU-länderna solidariskt skulle låna till varandras investeringar, det ville till en energikris för att sluta se energi som en nationell fråga, och det krävdes ett krig i grannlandet Ukraina för att påbörja gemensam vapenproduktion.

Men det är en kris som bryter det mönstret – migrationsvågen vintern 2015–2016.

Under några korta månader hösten 2015 rådde refugees welcome över hela Europa. I välkomstyran beslutade EU-länderna rentav att fördela de inkommande hyggligt rättvist så att inte första ankomstland (Grekland) skulle stå med hela bördan.

Men flyktingarna fortsatte att komma och den välkomnande stämningen tvärvände. Österrike var först med att slå upp gränsbommar mot andra EU-länder. Tyskland följde efter, liksom Danmark och Sverige, och ingen brydde sig längre om att EU-reglerna bara tillåter gränskontroller högst tillfälligt.

Beslutet från september 2015 om att dela på de första 120 000 flyktingarna ignorerades. I stället påminde sig alla om de så kallade Dublinreglerna som gör det möjligt att sända tillbaka asylsökande till det första land de såvitt känt anlänt till. Länder grälade om vem som skulle ta vem och anklagade varandra för att inte ta sitt ansvar.

Främlingsfientliga framgångar

I varje större kris som nått Europa under 2000-talet har den nationella reflexen slagit till. Det har grälats, EU-kommissionen har försökt avvärja och medla och så har man, som vi såg i inledningen, landat i att stora kriser trots allt hanteras lättare gemensamt.

Men detta hände alltså inte med migrationen.

EU-kommissionen vädjade om att man måste finna en gemensam väg fram och snickrade ihop ett förslag till ”rättvis” lösning där länderna skulle dela på de ankommande utifrån EU-landets storlek, rikedom och hur många flyktingar man tagit emot tidigare. Men ingen lyssnade.

Så lät det då, i september 2015, innan gränsen stängdes. Foto: Foto: Anders Wiklund/TT

I Europa följdes flyktingvågen av att främlingsfientliga partier gjorde intåg på bred front. I Nederländerna gjorde Geert Wilders succé, i Frankrike nådde Nationell samlings Marine Le Pen till duellen om presidentposten. I Tyskland svepte Alternativ för Tyskland fram bland delstater och in i förbundsdagen. I Danmark blev Dansk folkeparti näst störst och bakband den liberale dåvarande statsministern Lars Løkke Rasmussen med krav om allt hårdare främlingspolitik.

De etablerade partierna anammade vad de uppfattade som folkopinionens nya vindar och motståndet mot invandring – övertygade om att de annars skulle förlora regeringsmakten.

EU-kommissionen har fortsatt leverera nya – nåja, lätt omstuvade – förslag, nu under unionens inrikeskommissionär Ylva Johansson, men utan framgång. Det faktum att EU-fördraget faktiskt anger att det ska finnas en gemensam asyl- och invandringspolitik gjorde inget intryck. Att i någon form välkomna flyktingar har setts som ett politiskt skott i foten.

Eniga om grunden

Ylva Johansson tappade inte modet. Hon paketerade en gemensam flyktinghantering i hårdare tag – allt tuffare granskning vid gränserna, allt fler gränspoliser, allt snabbare returer och piska på avsändarländer för att de skulle hålla sina medborgare hemma.

Fortfarande ingen respons.

Därför var det ingen som trodde kommissionär Johansson när hon hösten 2022 sade att det rörde på sig i EU-förhandlingarna om det allra senaste migrationspaketet. Men när Tjeckien lämnade över EU-ordförandeklubban till Sverige vid nyåret hade överraskande steg framåt tagits. EU:s inrikesministrar hade några veckor före jul enats om grunden för en migrationspolitik.

Tältande migranter i centrala Bryssel. Foto: Olivier Matthys/AP/TT

Inkommande EU-ordförande Sverige sammanfattade läget den 18 januari i ett utkast till lagtext där en av de första artiklarna lyder: ”Principen om solidaritet och rättvis ansvarsfördelning ska baseras på premissen att EU i sin helhet delar ansvaret att hantera migration, enligt gemensamma regler som ingår i det gemensamma europeiska asylsystemet.”

En snabb översättning av EU-jargongen här blir alltså att migration är ett delat ansvar för alla unionens länder och att den därför ska skötas solidariskt och enligt de regler för mottagande, asylprövning och så vidare som redan finns.

Ny verklighet

Någon gång under senare år har EU-länderna alltså gått från absolut vägran att tala om migration till att acceptera solidaritet och delat ansvar.

Orsaken till helomvändningen är att verkligheten har förändrats.

Fram till nu har bara länder i första ledet – Italien, Grekland och Spanien – frågat efter solidaritet, men eftersom ett delat ansvar innebär att andra länder måste ta fler migranter har diskussionen strandat.

På senare tid har dock länder som geografiskt legat ”i skydd” för migranter – till exempel Nederländerna, Belgien och Irland – fått asylsökande på samma nivåer som under vintern 2015–2016.

Misstanken har luftats att till exempel Italien släpper migranterna vidare utan att registrera dem först. Om de inte finns registrerade hjälper inte Dublinreglerna för ett land som vill skicka tillbaka människor söderut. Österrike, som också sett ankomstsiffror stiga drastiskt, skyller för sin del på Bulgarien och Rumänien som sägs släppa vidare migranter västerut.

I Nederländerna tvingas migranter söka vård från Läkare uan gränser. Foto: Peter Dejong/AP/TT

Inte bara dessa EU-länder ser med nytt intresse på idén om EU-hjälp med migrationstryck. Polen fick en chock när Belarus under kalla vintermånader 2021 bussade migranter till den polska gränsen, influgna på den belarusiska statens bekostnad från Irak. Belarus var ute efter att politiskt destabilisera EU och Polen genom att iscensätta en ny migrantvåg.

Finland och de baltiska staterna insåg att det är en tidsfråga innan Ryssland tar till samma taktik vid deras gränser.

I mixen tillkom så upp till 6 miljoner ukrainska flyktingar – mer välkomna, men de ska också tas om hand.

Rikast och störst tar flest

Länder i andra ledet behöver nu att länder i första ledet stramar åt. Länder i första ledet behöver avlastning. Och in kommer EU-förslaget om delat ansvar och solidaritet.

I botten ligger respekt för asylrätten kvar, den är länderna bundna till. Likaså ett värdigt mottagande medan den prövas.

Staket längs polska gränsen mot Belarus efter det att regimen i Minsk skickade migranter västerut 2021. Foto: Michal Dyjuk/AP/TT

Första ledets länder får ansvar för att sköta det, andra ledet får åta sig solidaritet ungefär som EU-kommissionen en gång föreslog: rikast och störst EU-land tar flest.

Men sållningen planeras ske mycket hårdare för att urskilja ekonomiska migranter och kunna sända hem dem så fort det går. Gränserna ska täppas till stenhårt.

Ramarna är satta och den politiska viljan på plats. EU-toppmötet i februari gav instruktion till inrikesministrarna att lösa saken. Det återstår dock många detaljer att finslipa vilket kan dra ut på tiden.

Det är möjligen tur för den svenska regeringen eftersom dess stödparti hemma, Sverigedemokraterna, kanske inte gillar att den hårdare invandringspolitik som man blivit lovad i Tidöavtalet, snart kommer att kunna kullkastas i Bryssel.

Och då kan även migrationskrisen sorteras in bland övriga europeiska kriser som har utmynnat i stärkt EU-samarbete.