Globalt maktskifte bakom iransk-saudisk avspänning

Konflikten mellan regeringarna i Teheran och Riyad har flera djupgående rötter. En viss konkurrens fanns redan mellan dem när båda var monarkier, men den har förvärrats sedan shahen i Iran störtades 1979. Iran blev en revolutionär stat med ambitionen att leda hela den muslimska världen och vände sig särskilt mot Saudiarabien som sågs som en korrupt monarki med nära band till huvudfienden USA (shahens viktigaste bundsförvant).

Den islamism som kännetecknade det nya shiamuslimska styret i Iran hade en ännu starkare sunnimuslimsk motsvarighet (majoritetsgrenen inom islam) som hotade de styrande i Riyad. Kungafamiljen Al Saud kom följaktligen att göra eftergifter gentemot denna fundamentalistiska riktning inrikespolitiskt samtidigt som man lierade sig än närmare med USA som skydd mot Iran.

Som flera andra arabstater vid Persiska viken kom Saudiarabien att underförstått stödja Saddam Husseins invasion av Iran 1980. Teheran försökte å sin sida att sprida revolutionen genom att understödja diverse grupper i regionen som försökte störta de autokratiska ledarna i grannländerna.

För Riyads del fyller Iran hela den norra horisonten och utgör i kraft av sin storlek en svårhanterad utrikespolitisk variabel. Teheran har å sin sida pendlat mellan ett arrogant avfärdande av Saudiarabien som regional maktfaktor och klumpiga försök att skapa en fungerande relation.

Kärnteknikavtal

När Iran och de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd samt Tyskland skrev under kärnteknikavtalet 2015 (för att förhindra att Teheran skaffade kärnvapen) var Saudiarabien, Förenade arabemiraten och Israel de tre regionala makter som motsatte sig överenskommelsen. För dem var det inte urananrikningen som reglerades i avtalet som var det egentliga problemet, utan att USA:s sanktioner och hot inte tvingat Iran till fler eftergifter, som att helt sluta anrika uran och stödja miliser i Jemen och Irak.

Uran i Iran. Centrifuger för anrikning vid kärnteknikanläggningen i Natanz. Foto: IRIB via AP/TT

För Israel och Saudiarabien var det också oroväckande att Iran och USA över huvud taget kom överens. Det skulle kunna vara första steget mot en normalisering av deras relation, en förändring av den regionala maktbalansen som Tel Aviv och Riyad anser endast kan ske på deras bekostnad.

De reformister som lett den iranska sidan i förhandlingarna trodde att USA:s allierade i regionen må klaga högljutt men att de skulle falla in i ledet när väl avtalet var på plats. Men med president Donald Trump (2017–2021) fick avtalsmotståndarna sin revansch. Washington lämnade avtalet, återinförde sanktionerna och en våldsspiral inleddes mellan USA och Iran.

Hårdfört och försvagat Iran

Denna militära konfrontation utspelade sig i regionen och Riyad blev varse om att Trump, sin krigiska retorik till trots, inte var villig att satsa allt för att trycka tillbaka Iran trots direkta iranska attacker mot Saudiarabien. Sanningen är den att det inte ens är säkert att alla i Riyad vill följa en sådan konfrontation till vägs ände, eftersom den iranska motreaktionen och de oförutsägbara konsekvenser av den obönhörligen kommer att drabba dem själva mer än USA.

Iran förser Ryssland med drönare som används i Ukraina, som här i Kiev i oktober 2022. Foto: Roman Hrytsyna/AP/TT

Den nya iranska regering som tillträdde i augusti 2021 består av personer från olika hårdföra konservativa grupperingar. De lovade högt och ljudligt en hårdare förhandlingslinje med USA. Washington har heller ännu inte återvänt till avtalet och Iran har gjort alltmer drastiska avsteg från sina åtaganden. Denna morskare förhandlingsattityd har hittills inte gett några som helst positiva resultat och under tiden har den iranska ekonomin hamnat i ett allt djupare hål.

Utrikespolitiskt har Iran samtidigt lierat sig allt tydligare med Ryssland i dess krig mot Ukraina vilket ytterligare minskat aptiten i västvärldens huvudstäder för att förhandla med Teheran om dess kärnteknikprogram. Även inrikespolitiskt har de styrande i landet försvagats avsevärt, dels på grund av den ekonomiska situationen, dels med anledning av det uppror som startade i september 2022 som en reaktion på en ung kvinnas död sedan hon gripits av moralpolisen. Upproret har understrukit det ständigt växande gapet mellan majoriteten i det iranska samhället och de styrande.

Globalt maktskifte och regionala följder

Samtidigt som denna regionala dynamik utspelat sig finns det ett globalt maktskifte som påverkar den här händelseutvecklingen. Världen har inte bara blivit multipolär, det finns också en tydlig utmanare till den amerikanska hegemonen: Kina. Det är inte skrivet i sten att detta skifte måste bli våldsamt, men alltsedan Trumps tid i Vita huset har konfrontationen mellan de två stormakterna bara skärpts och föreställningen om att den enas framgång bara kan ske på den andras bekostnad slagit rot.

Följderna av saudiskledd bombning i Sanaa i Jemen i mars 2022. Foto: Hani Mohammed/AP/TT

I Mellanöstern har förväntan och föreställningen om ett USA som alltmer blickar mot Östasien, och ett Kina vars ekonomiska intressen snart kommer att matchas av politiska ambitioner, stadigt växt sedan Barack Obamas presidentskap (2009–2017). Fram till relativt nyligen har det främst handlat om föreställningar och farhågor snarare än att detta skifte faktiskt genomförts. Men Trump visade att även med allierade kan amerikansk utrikespolitik vara en ren affärstransaktion och inte utgöra bevis på vare sig lojalitet eller vänskap. Hans valvinst var också en indikation på att den amerikanska väljarkåren inte är intresserad av att landet ger sig in i fler militära konflikter i Mellanöstern.

Kina har främst handlat med alla länder i regionen och försökt säkra sin energitillgång – och gärna låtit USA leka polis med allt vad det innebär i form av kostnader, politiska såväl som ekonomiska. Men nu har Peking hjälpt Teheran och Riyad att ta de första stegen mot normalisering av sina relationer. Ambassaderna ska åter öppnas, ett avtal om säkerhetssamarbete från 2001 ska återupptas. Riyad behöver bli kvitt kriget i Jemen, Teheran behöver färre fiender (fler vänner är att hoppas på för mycket), och båda ser en framtid i relationen till Kina. Riyad har heller inget emot att ge Bidenadministrationen ytterligare en knäpp på näsan. Den nuvarande iranska regeringens främsta kitt är just att smäda USA (till ett högt pris) och har inte lyckats med något annat hittills under sin ämbetsperiod.

Viktiga handelsrelationer

Rent ekonomiskt är Saudiarabien mycket viktigare för Kina än Iran. År 2020 exporterade Kina varor till Saudiarabien till ett värde av 260 miljarder kronor och importerade för 360 miljarder kronor. Motsvarande siffror för Iran var 60 miljarder kronor i export och 80 miljarder kronor i import. Så länger Pekings relation till USA fungerar är Riyad en mycket attraktivare handelspartner, landet har tillförlitlig köpkraft, moderna anläggningar för export av olja och dess banker följer internationell standard. Irans relevans är dess stora välutbildade befolkning, mer blandade ekonomi och geografiska läge.

Israel har närmat sig andra gulfstater mot Iran. Premiärminister Benjamin Netanyahu (t v) med USA:s dåvarande president Donald Trump, utrikesminister Khalid bin Ahmed Al Khalifa från Bahrain och dennes kollega Abdullah bin Zayid Al Nahyan från Förenade arabemiraten, i Vita huset 2020. Foto: Alex Brandon/AP/TT

Landet har potentialen att utgöra en viktig nod i handeln med bland annat Centralasien och som länk i Kinas enorma infrastrukturprojekt  Sidenvägsinitiativet (Belt and Road Initiative, BRI), som är lika mycket ett geopolitiskt som ekonomiskt projekt. Kinas relation till Iran har alltid varit avhängig av försöken och förmågan att upprätthålla en fungerande relation till Washington, och den faktiska konkreta effekten av alla dessa avtal och uttalanden kommer att öka i betydelse ju sämre relationen mellan Washington och Peking blir.

Minskad risk för fientligheter

Men det innebär inte att Peking vill ta ställning mot någon annan relevant aktör i regionen till Irans fördel, snarare gynnas Kina av en borgfred och än mer om man själv kunnat hjälpa till att bygga den. Just eftersom Peking inte tar ställning eller försätter sig i kvasi-permanenta fientliga relationer med någon av de många parterna i regionen kan man agera på den diplomatiska arenan med större frihet än rivalen USA.

I USA har kritiken mot överenskommelsen två skäl: att det är ett kinesiskt initiativ i en region som traditionellt varit Washingtons domän och att en avspänning med Iran lättar på trycket mot den islamiska republiken, den ständiga fienden i regionen. Liknande tankegångar hörs från den politiska eliten i Israel, där framför allt premiärminister Benjamin Netanyahu på senare år har försökt bilda gemensam front med olika gulfstater mot Iran.

Allt detta innebär inte att det kommer att gå Pekings väg, eller att Riyad och Teheran lyckas skapa något mer än ett iskallt vapenstillestånd. Men just nu ser det ut som om risken för ytterligare fientligheter initierade eller påhejade av Iran och Saudiarabien har minskat avsevärt.