90 år senare: I krigets skugga minns ukrainarna hungeråren

Hungern på 1930-talet är ett uppenbart exempel på att svältkatastrofer handlar mer om maktpolitik och vem som får möjlighet att äta, än om väderförhållanden och matbrist. I Ukraina och andra delar av dåvarande Sovjetunionen slogs jordbruket sönder när bönder tvingades överföra boskap, mark och ägodelar till staten och de som protesterade fängslades, deporterades eller dödades.

Ukrainas bördiga jord har historiskt både försörjt befolkningen med mat och gett ett överskott. Men under Stalins styre ålades bönder och lokalsamhällen att lämna ifrån sig stora delar av vad de producerade. Medan befolkningen på landsbygden svalt användes maten för att underlätta en massiv industrialiseringssatsning, genom att mätta arbetarna och bidra med exportinkomster. Hungrande och desperata människor förhindrades från att söka sig någon annanstans. Konsekvensen blev massdöd av barn, kvinnor och män.

Länge var det tyst om den stora svälten. Medan den pågick förnekade Sovjetunionen problemen och begränsade tillgången till information. Åren efter var landets minnespolitik inriktad på att hylla hjältar – framför allt de som kämpat i det stora fosterländska kriget, det vill säga andra världskriget. Liksom i många andra länder som genomlevt hungersnöd hedrades inte svältens offer med monument eller minnesdagar. Att uppmärksamma den delen av historien hade nämligen fått både det kommunistiska systemet och dess ledare att framstå i dålig dager. Många av människorna som överlevde hungeråren hade dessutom så svåra minnen från dem att de undvek att prata om det som hänt.

Vakt mot tyranni 

Att ukrainare runt om i världen nu tänder ljus och samlas för fackeltåg, gudstjänster, föreläsningar och minnesstunder i slutet av november visar på en stor omsvängning som blivit möjlig först på senare år. Efter Sovjetunionens upplösning och Ukrainas självständighet 1991 har svälten i stället för att tystas ner kommit att få en central roll i Ukrainas historieskrivning och blivit en viktig del av den nationella identiteten.

Minnesmärket i Edmonton som retade upp Sovjetunionen. Foto: Kaiser Matias/Wikimedia Commons

Under de tysta åren, när det var tabu att prata om svälten och förtrycket inne i Ukraina, spelade diasporan en viktig roll för att hålla minnet vid liv. Många ukrainare hade flytt eller av andra anledningar flyttat till Kanada och USA och där började några av dem nedteckna de överlevandes berättelser.

År 1983 uppfördes ett minnesmärke utanför stadshuset i Edmonton i Kanada. Skulpturen, som är av metall och består av en bruten cirkel med utsträckta händer, symboliserar de många liv som förstörts. En text uppmanar: ”Låt oss alla hålla vakt mot tyranni, våld och omänsklighet”. Detta, och andra monument, var inte bara ett sätt att minnas de många offren utan också en varning mot kommunismen, och på så sätt en del i det pågående kalla kriget som delade världen mellan öst och väst. Den sovjetiska ambassaden protesterade mot uppförandet av monumentet som möjliggjorts av lokala myndigheter.

I diasporan populariserades också begreppet holodomor, en sammansättning av orden holod, hunger, och mor, farsot, som kommit att syfta på att svälten var medvetet organiserad och ett sätt att förgöra det ukrainska folket. Ordet har viss likhet med holocaust, förintelsen av judar under andra världskriget, som har blivit en referenspunkt för hur världen minns och hanterar massövergrepp. Målet för ukrainska aktivister var att medvetenheten om och fördömandet av holodomor skulle bli lika kraftigt.

Tusentals monument

I Ukraina var det fortfarande riskfyllt att uppmärksamma svälten när ett av de första monumenten uppfördes där 1988. Lokala eldsjälar i byn Targan samlade in pengar och utformade en skulptur av en sörjande kvinna som håller ett kors. Den restes på en massgrav för svältoffer till minne av de 367 personer, inklusive spädbarn, som dött i byn. Initiativ till att hålla liv i minnet av holodomor i Ukraina kom både underifrån och från den politiska eliten. Anhöriga och engagerade bybor spelade en viktig roll. Men det var först när ledare för den nyss självständiga nationen engagerade sig som Stalins svält blev en del av den offentliga minnespolitiken.

Svältande på gatan i Charkiv under holodomor. Foto: Alexander Wienerberger/Wikimedia Commons

Att uppmärksamma holodomor var ett sätt att ta avstånd från det kommunistiska förflutna och att skapa en ukrainsk identitet kring erfarenheten av påtvingad svält och förtryck. Inte minst Viktor Jusjtjenko, Ukrainas president 2005–2010, vurmade för minnet av holodomor. Lokala myndigheter ålades att skapa minnesmärken i samband med 75-årsminnet av svälten, något som bidrog till att det i dag finns tusentals monument i landet.

Många av minnesmärkena är enkla kors av trä som rests på kyrkogårdar eller centralt i byar och städer. Änglar, tända ljus och strån av vete eller korn är också vanliga symboler. När människor avbildas är de nästan alltid kvinnor, ofta en mor med ett utmärglat, dött eller döende barn i famnen. Kvinnans ansikte och kroppshållning uttrycker sorg och omtanke, men ibland uppgivenhet eller styrka att kämpa vidare.

Den mest kända minnesskulpturen, ”Det smärtsamma barndomsminnet”, föreställer en ensam flicka (se bild ovan). Mager, barfota och med flätor ner på ryggen symboliserar hon alla de barn som dog i holodomor. I handen håller hon fem ax sädeskorn – en referens till den lag som Stalin införde i augusti 1932 som gav hårda straff till alla som tog något som tillhörde staten, till och med några strån vete som blivit kvar på åkern. Statyn finns utanför Ukrainas nationalmuseum för folkmordet holodomor i Kiev, men också på flera andra platser.

Andra också drabbade

En viktig del av den ukrainska minnespolitiken har också varit erkännandet av holodomor som ett folkmord på det ukrainska folket. År 2006 stiftades en lag i Ukraina som fastslog att svälten var just ett folkmord. Det är också olagligt att förneka det som hänt. Ett stort antal parlament och regeringar har också erkänt holodomor som folkmord (Sverige har inte tagit ställning).

Spannmål på en ukrainsk bondgård beslagtas av Röda armén under holodomor. Foto: AKG-Images/Pictures From History/TT

Samtidigt går tolkningarna isär både bland forskare och politiska företrädare. Många anser att Stalin medvetet använde sig av svält och repression för att slå ner ukrainarnas motstånd och försöka utplåna det ukrainska folket – avsikt att förinta ett folk är centralt för definitionen av folkmord. Andra betonar att utsvältning och förtryck förekom också mot andra folkgrupper i Sovjetunionen, inte minst ryssar och kazaker, som ett resultat av den kommunistiska klasskampen och den katastrofala satsningen på kollektivisering.  

Nationellt har minnet av holodomor spelat en viktig roll i att ena det ukrainska folket kring en identitet som offer och överlevare. Men att begreppet folkmord gjorts så centralt har samtidigt lett till ett fokus på etniska ukrainares erfarenheter vilket osynliggjort att också minoritetsgrupper som ryssar och judar i Ukraina drabbades.

Kriget leder till hunger

Att holodomor betonats så starkt av nationella ledare har även lett till minneskonflikter. I Charkiv, Ukrainas näst största stad, stötte direktiven om att uppmärksamma minnet av holodomor på motstånd från lokala politiker. Många i staden var rysktalande och ansåg varken att svälten på 1930-talet var att betrakta som ett folkmord eller att den borde bli föremål för ett centralt placerat minnesmärke. När monumentet – en staty av en bondefamilj – till slut invigdes 2008 var det utanför staden och lokala myndigheter visade därefter begränsat intresse av att underhålla det. Vid inledningen av Rysslands fullskaliga invasion i februari 2022 drabbades Charkiv, med sin närhet till Ryssland, hårt av bombräder.

Samtidigt som ljusen tänds till minne av svältens offer går Ukraina en ny svår vinter till mötes. Kriget fortsätter utan ett tydligt slut i sikte och med svåra umbäranden för befolkningen. Den pågående invasionen och ukrainarnas kamp för att befria sitt land både överskuggar och aktualiserar svälten på 1930-talet. Återigen tvingas människor kämpa för att överleva och återigen sörjer många förlusten av nära och kära. Många drar paralleller mellan det som pågår nu och holodomor. De jämför Stalins förtryck med Putins försök att införliva ukrainskt territorium i Ryssland och utplåna ukrainarna som folk. ”Ryssland försöker genomföra samma folkmord i dag”, anser Olja Soroka, som leder ett globalt nätverk för holodomor-överlevares ättlingar. Hennes grupp arbetar för att också nya generationer ukrainare ska lära sig om och minnas holodomor.

Ukrainas nationalmuseum för folkmordet holodomor i Kiev. Foto: Bernat Armangue/AP/TT

Det stöd som Ukraina har åtnjutit från västvärlden sedan invasionen syns inte bara i ukrainska flaggor och vapenleveranser. Vi har också sett en våg av erkännanden av holodomor som folkmord i olika valda församlingar – en viktig markering mot Ryssland. Samtidigt är Rysslands officiella ståndpunkt att svälten inte var ett folkmord. På flera håll hyllas i stället Stalin för sin roll i andra världskriget och i att göra Sovjetunionen till en stormakt. Det finns också grupper som, stick i stäv med omfattande historisk forskning, hävdar att svälten inte alls ägde rum eller enbart berodde på väderförhållandena eller sabotage från ukrainarnas sida. Förnekandet av minnet av holodomor gavs konkret uttryck i oktober förra året när ett monument till svältens offer i den ukrainska kuststaden Mariupol fraktades bort och förstördes sedan Ryssland hade ockuperat området.

Det pågående kriget i Ukraina bidrar också till hunger i andra delar av världen. I dag lider omkring så många som 240 miljoner människor av akut matosäkerhet enligt FN:s Världslivsmedelsprogram (WFP). En av flera orsaker är minskad export av bland annat spannmål från Ukraina, vilken lett till matbrist och ökade priser. 90 år efter den fruktansvärda hungersnöden i Ukraina finns det alltså anledning att oroa sig för att nya svältkatastrofer ska skörda nya offer.