Risk för oreglerad kärnvapenupprustning

I februari 2023, nästan på dagen ett år efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, sade president Vladimir Putin i ett tal fullt av anklagelser mot väst att ”de vill tillfoga oss en strategisk förlust och ta över våra kärnvapenanläggningar”.

Med detta som ursäkt meddelade han att Ryssland pausar det sista kvarvarande avtal som reglerar antalet kärnvapen med USA, det så kallade Nya startavtalet. Härmed passerades en gräns som riskerar att öppna dammluckorna mot en ny våg av oreglerad kapprustning av kärnvapen i världen.

Från rysk sida sägs visserligen att man tänker respektera de överenskomna antalen kärnvapen med mera i det pausade avtalet och det stämmer att det fortsatt gäller fram till i februari 2026. Problemet är bara att det nu inte längre finns möjlighet att kontrollera efterlevnaden och att det normalt sett tar år av förhandlingar att enas om nya sådana avtal.

I ett ytterligare steg som bekräftar denna negativa trend beslutade Putin i början av november att riva upp ratificeringen av CTBT, ett avtal som förbjuder alla kärnvapentester. Även om USA visserligen aldrig har ratificerat detta avtal är detta ryska beslut, i kombination med uppgifter om att Ryssland renoverar sina kärnvapentestanläggningar, något som ytterligare försvagar internationell stabilitet och ökar misstron mellan kärnvapenstaterna.

Kina utanför

För formens skull ska också sägas att det fortfarande finns ett avtal som respekteras mellan USA och Ryssland som går ut på att informera varandra när interkontinentala robotar skjuts upp. Med tanke på relationerna mellan Washington och Moskva just nu lär dock även det hänga på en skör tråd. Dessutom anser USA att Kina också måste bli en del av framtida avtal som reglerar antal och användning av kärnvapen. Det har dock regeringen i Peking inte gett några indikationer på att hålla med om.

Läget är alltså dystert – vilket gör det desto mer angeläget att söka lösningar.

Ryskt hot. Organisationen Läkare mot kärnvapen protesterar utanför den ryska ambassaden i Berlin i juni 2023. Foto: Odd Andersen/AFP/TT

I omkring 50 år har det funnits överenskommelser mellan USA och Ryssland om att successivt minska antalet kärnvapen. Dessa avtal har också gett möjlighet att inspektera varandras arsenaler för att hålla koll på att avtalen verkligen följs. Eller som USA:s president Ronald Reagan (1981–1989) formulerade det, i fri översättning, ”lita på men kontrollera också” – ett gammalt ryskt uttryck som han uppskattade.

Om det nu över huvud taget går att använda ordet tillit i detta sammanhang så var det i alla fall minskad misstro, mer insyn och öppenhet, samt ett slags avskräckningsbalans som dessa avtal uppnådde. Logiken är att om man har någorlunda koll på vad den andre gör så tar inte oron för att vara i underläge över. Det gör att man undviker att låta sig dras in i onda tankecirklar som leder till dyrbara satsningar på allt fler kärnvapen.

Så var det nämligen i världen fram till Kubakrisen 1962 då i princip helt oreglerad upprustning av kärnvapen pågick och inga kontrollmekanismer fanns. Och trots de avtal som började ingås efter Kubakrisen om att minska riskerna för att kärnvapen skulle avfyras av misstag fortsatte tillväxten av antalet kärnvapen till i slutet av 1970-talet. När det var som värst omkring 1980 fanns det cirka 70 000 kärnvapen i världen (se grafik).

Källa: Federation of American Scientists. Grafik: Peter Lundvik/Fasonera

Detta påverkade atmosfären i alla länder. I svenska skolor fick till exempel barn på 1970-talet lära sig var närmaste skyddsrum fanns och hur man skulle bete sig om en atombomb hade sprängts. Samhällsdebatten präglades av begrepp som ömsesidig utplåning, terrorbalans och nukleär vinter.

30 gyllene år

Men något hände under 1980-talet och framför allt efter det kalla krigets slut. 1986 uttryckte Ronald Reagan och Sovjetunionens siste ledare Michail Gorbatjov i Reykjavik de berömda orden att ”ett kärnvapenkrig kan inte vinnas och ska därför aldrig utkämpas”.

Omkring 30 gyllene år följde med förhandlingar och avtal som ledde till avspänning och minskade arsenaler. USA och Sovjetunionen/Ryssland enades bland annat i det så kallade INF-avtalet 1987 om att förbjuda medeldistansrobotar med kärnvapen. 1996 kom det allomfattande provstoppsavtalet gällande kärnvapentester, CTBT, som nämndes tidigare. Man kom också överens om, i de successiva så kallade Salt- och Startavtalen, det senaste från 2010, att minska antalet av de största så kallade interkontinentala kärnvapenbärande robotarna och dess ”bärare”, det vill säga ubåtar, flygplan och uppskjutningssilor. Det har gjort att antalet kärnvapen i världen har kunnat reduceras till omkring 12 500, varav USA och Ryssland står för 90 procent. Dessutom enades man om olika mekanismer för ömsesidiga inspektioner och insyn.

Men dessa inspektionsmöjligheter har nu alltså stoppats av Ryssland samtidigt som man öppnar för kärnvapentester igen. Och INF-avtalet sades upp av USA redan 2019 med hänvisning till att Ryssland bröt mot det genom att utveckla och placera ut medeldistansrobotar i hemlighet. Dessutom ansåg USA att avtalet var obalanserat eftersom Kina inte var inkluderat.

Kina rustar upp sin kärnvapenarsenal. Ballistiska robotar på parad i Peking 2019 på 70-årsdagen av Folkrepubliken Kinas grundande. Foto: Ng Han Guan/AP/TT

I världen fanns, och finns, också andra kärnvapenstater men de har i jämförelse med USA och Sovjetunionen/Ryssland hållit sina arsenaler på låga nivåer. Till dessa stater räknas de ”lagliga” som fått sin status som kärnvapenmakt inskriven i icke-spridningsfördraget (NPT) från 1968, det vill säga Kina, Storbritannien och Frankrike. Dessutom finns några länder som skaffat sig kärnvapen ”olagligt” i strid med NPT trots omvärldens protester: Indien, Pakistan, Nordkorea och med all sannolikhet Israel.

Det är när man studerar dessa andra kärnvapenstater närmare som problemen med att Ryssland har pausat Nya startavtalet börjar hopa sig. USA insisterar alltså på att Kina ska ingå i framtida överenskommelser. Att Peking vägrar, i kombination med det vi vet om Rysslands inställning, gör att svårigheterna med att kunna enas om ett nytt avtal har ökat avsevärt. Det större problemet med denna situation är dock att ett avtalslöst tillstånd skulle sända signalen till alla kärnvapenstater att det är fritt fram för upprustning från 2026 för första gången på 50 år.

Tyvärr finns det mycket som talar för att det blir så.

Anledningen till att USA insisterar på att Kina ska ingå i framtida avtal är att det finns allt fler indikationer på att Peking har övergett sin hittillsvarande politik, som gick ut på att inneha ett minimum av kärnvapen i defensivt syfte.

Peking rustar

Enligt amerikanska rapporter vill Kina numera på sikt ha lika många kärnvapen som USA och Ryssland, i kraft av sin ambition att bli en supermakt. Det skulle innebära att Kina går från dagens uppskattade cirka 400–500 kärnvapen till 1 000 eller ännu fler framåt år 2030. Om detta förverkligas vänds alltså de senaste årtiondena trend mot allt färre kärnvapen i världen.

Medan kinesiska företrädare intensivt dementerar dessa nukleära expansionsplaner väcker sådana framtidsscenarier nya frågor på amerikansk sida om vilken typ av avskräckning som behövs för att kunna hålla två likvärdiga fientligt inställda motståndare – Ryssland och Kina – i schack. Det har väckt en diskussion i USA om behovet att åter öka antalet kärnvapen över dagens överenskomna begränsningar. Det sker i tillägg till de stora moderniseringsprogram som USA, liksom i princip alla övriga kärnvapenstater, redan har påbörjat av äldre kärnvapen och deras bärare, vilka i sig ökar slagkraften hos vapnen.   

Fotnot: Vissa arsenaler är mycket svårbedömda, såsom de i Nordkorea på grund av landets slutenhet, samt i Israel som varken bekräftar eller dementerar något kärnvapeninnehav men som anses ha vapnen. Grafik: Peter Lundvik/Fasonera

Ett annat problem är att Indien ser Kina som ett stort hot vilket gör att man noga bevakar landets militära förmågor. Om Kina bygger fler kärnvapen är risken stor att Indien också gör det. Det riskerar i sin tur leda till att Pakistan gör samma sak, eftersom man ser Indien som sin främsta fiende. Därifrån är det inte långt till Mellanöstern där Iran har en hel del att förklara om varför man anrikar uran till nivåer långt över vad som behövs för fredlig användning av kärnkraft samtidigt som det avtal som reglerade landets kärnteknikprogram är uppsagt av USA.

Det finns även andra länder där anskaffande av kärnvapen har diskuterats, inklusive Sydkorea och Japan som båda känner sig hotade av Nordkoreas olagliga och aggressiva nukleära program. Även Saudiarabien nämns som potentiell kärnvapenstat – det är knappast en hemlighet att landet noga övervakar utvecklingen för rivalen Irans kärnenergiprogram.

Ett politiskt vapen

Till dessa dystra framtidsutsikter ska läggas hur den tekniska utvecklingens snabba framsteg inom AI, kvantberäkningar och nanoteknik förändrar förutsättningarna ytterligare. Det handlar om sådant som de extremt snabba så kallade hypersoniska robotarnas hastigheter och därmed kortare tid för en motståndare att reagera, vapnens pricksäkerhet som ökar och allt bättre rekognosceringsmöjligheter för att hitta motståndarens kärnvapenanläggningar. Denna utveckling ökar kärnvapnens dödlighet ytterligare, ställer nya krav på så kallad andraslagsförmåga, och gör att risken för misstag och oavsiktlig användning kan bli större. Samtidigt tror en del att dessa nya tekniker också kan förbättra möjligheter till verifikation och öka säkerheten i hanteringen av kärnvapnen.

Sydkoreanska och amerikanska robotar på Koreakrigsmuseet i Seoul. Nordkoreas kärnvapen väcker frågan om Sydkorea och Japan ska rusta upp. Foto: Ahn Young-joon/AP/TT

Ett annat problem är att det så kallade tabut mot att använda kärnvapen börjar försvagas. Rysslands och Nordkoreas vårdslösa och oansvariga återkommande hot om användning av sådana vapen riskerar att normalisera idén om att det är möjligt att använda dem i begränsade militära syften. Att Ryssland, som medlem av FN:s säkerhetsråd och en av garanterna av FN-stadgan, upprepade gånger har hotat utomstående stater med kärnvapenangrepp om de blandar sig i angreppet på Ukraina är nya lågvattenmärken. Tyvärr ökar inte detta, liksom Moskvas alla andra löftes- och avtalsbrott, aptiten för att förhandla fram nya avtal med den ryska regeringen.

Samtidigt är det tydligt att dessa hot hittills inte har omsatts i verklig användning av kärnvapen. Det gör att många bedömare anser att kärnvapen trots allt har ett ganska begränsat militärt värde. Enligt detta tänkande utgör de främst ett politiskt vapen vars största värde är att användas för avskräckning och som påtryckningsmedel. När man ser nyktert på vad som skulle hända om ett land verkligen lät spränga ett kärnvapen är det svårt att se vad som skulle vinnas på detta. Tvärtom skulle detta land antagligen totalt förskjutas av ett enigt världssamfund samtidigt som det inte alls är säkert att några militära vinster skulle uppnås. Vissa anser att det är just kärnvapenavskräckningen, och kärnvapenbalansen, som har gjort att världen har förskonats från globala konflikter mellan världens stormakter efter det andra världskriget.

Alla skulle förlora

Det handlar alltså om svåra avvägningar mellan intresset att skrämma motståndaren till återhållsamhet och att minska riskerna för reell användning av kärnvapen. Med detta sagt är dock alla sansade bedömare också överens om att verklig användning av kärnvapen riskerar att få katastrofala följder.

Atombombens fader Robert Oppenheimer står staty i Los Alamos, New Mexico, där USA utvecklade vapnet. Foto: Susan Montoya Bryan/AP/TT

Det gör att det finns mycket som talar för att kärnvapenstaternas beslutsfattare måste göra vad som krävs för att motverka risken för en utveckling som leder mot allt fler, och allt dödligare, kärnvapen och den osäkrare värld det skulle leda till. Här kommer den svåra frågan in om det är möjligt att komma överens med opålitliga motståndare i dessa för världen existentiella frågor, och hur dessa avtal i så fall ska upprätthållas och verifieras, samtidigt som man är oense om i princip allt annat.

Atombombens fader, den bioaktuelle Robert Oppenheimer, sade i ett berömt citat efter den första provsprängningen 1945 att ”jag har blivit döden, världarnas förstörare”. Efter sina insatser med att uppfinna atombomben ägnade han mycket tid åt att plädera för kontroll av och öppenhet kring de kärnvapen som då fanns.

Givet de djupa geopolitiska motsättningar som världen präglas av i dag, och risken för en förnyad global nukleär upprustning och spridning, känns tanken på en värld fri från kärnvapen väldigt avlägsen. Fokus här, nu, och under överskådlig tid lär därför behöva vara på att balansera avskräckning med att minska riskerna för kärnvapenanvändning och att åter söka överenskommelser som reglerar dessa domedagsvapen, som trots allt riskerar att drabba alla – även dem som skulle använda vapnen.