Biden prövas i Mellanöstern
Analys. Joe Biden behöver all sin politiska erfarenhet när han tar sig an en av världens mest svårlösta och explosiva konflikter – och försöker förhindra att den skenar bortom all kontroll. Presidentens öde sammanflätas nu med den hårt kritiserade premiärministern Benjamin Netanyahus och de riskabla vägar som den judiska staten har att gå. På hemmaplan måste Biden få igenom resurser både till sin gamla och nära allierade Israel och till Ukraina, skriver den USA-baserade journalisten Karin Henriksson.
Publicerad: 2023-10-19
Budskapet från president Joe Biden efter den 7 oktober kunde inte vara enklare: Don’t! Utvidga inte kriget. Adressaterna är många: alla terrorgrupper i regionen, mullorna i Teheran, beslutsfattare i grannländer som kan eggas av protesterande folkmassor, men även Israel som manas att minimera det civila lidandet. Biden backar upp sitt ord med en uppvisning av amerikansk militär makt i form av örlogsfartyg och flyg till området. Om nu det kan hjälpa.
Oljetillgångarna i länderna runt Persiska viken, säkerheten för USA:s allierade Israel och ständigt uppblossande terroristhot har gjort att alla amerikanska presidenter tvingats att engagera sig mer eller mindre direkt i Mellanöstern. Några ägnade mycket möda åt att agera medlare i den israelisk-palestinska konflikten, främst Jimmy Carter och Bill Clinton, med milstolpar på vad som var tänkt som vägen till fred.
Efter Hamas attacker in i Israel, som krävde fler judars liv än någon gång sedan Förintelsen, är det dags för Joe Biden. Han berömmer sig av att kunna navigera i den globala politiken efter mer än 20 år i senatens utrikesutskott och åtta år som vicepresident. Personliga iakttagelser och möten är viktiga, påpekar han, vilket förklarar att han gjort två resor till länder i krig i år. Först till Ukraina i februari, per tåg i största hemlighet; och nu senast till Israel med kort varsel men helt öppet.
Amerikanska presidenter måste förr eller senare engagera sig i Mellanöstern. Bill Clinton, Israels premiärminister Yitzhak Rabin och palestiniernas ledare Yasir Arafat i samband med Osloavtalet 1993. Foto: Ron Edmonds/AP/TT
Riskfyllt uppdrag
Ett enda ord ekade i de flesta förhandskommentarerna – riskfyllt. Både fysiskt och politiskt. Presidentplanet Air Force One stod startklart på plattan när nyheten kom om att en explosion i al-Ahli-sjukhuset i Gaza stad hade krävt ett stort antal palestinska liv. Av allt att döma förekom interna diskussioner om att ställa in resan men Biden ville åka, även sedan de egyptiska och palestinska presidenterna Abd al-Fattah al-Sisi och Mahmud Abbas meddelat att de inte skulle infinna sig till ett planerat möte hos kung Abdullah i Jordanien.
Biden fick alltså snöpligt nog ingen möjlighet att testa sin övertalningsförmåga på dessa tre nyckelspelare i krisen, akut rörande humanitär hjälp till palestinierna och en eventuell fristad någonstans efter evakueringen från norra Gaza som Israel krävt. I stället blev det endast samtal med premiärminister Benjamin Netanyahu och hans krigsministär. Biden upprepade sitt och USA:s helhjärtade stöd för Israel och det berättigade i att krossa Hamas. Det är ingen överdrift att kalla det ”slakt” på över 1 300 människor, däribland 31 amerikaner, sade Biden som även träffade blåljuspersonal och anhöriga till dödsoffer och till gisslan.
Trio som inte mötte Biden: palestiniernas president Mahmud Abbas, Jordaniens kung Abdullah och Egyptens president Abd al-Fattah al-Sisi. Foto: Amr Nabil/AP/TT
Den amerikanske presidenten underströk återigen att inte alla palestinier sympatiserar med Hamas och att de måste få ”mat, vatten, mediciner och skydd”. En överenskommelse om transporter av humanitär hjälp genom en gränspassage mellan Egypten och Gaza slöts. Men faktum kvarstod att tusentals palestinier inte kan lämna Gaza stad eller inte vågar för att de inte litar på att de någonsin får flytta tillbaka.
11 september-varningar
Den närmaste tiden kan bli avgörande. Få på den så kallade arabiska gatan tror på uppgifter om att en raket som avfyrades av gruppen Islamiska jihad låg bakom explosionen på sjukhuset. Det jäser i flera länder, med upplopp runt de israeliska och amerikanska ambassaderna. Två amerikanska hangarfartyg med tillhörande flottor posteras i regionen och order har utgått om ännu en förstärkning av amerikanska soldater.
Hizbollah-anhängare i Libanon protesterar i solidaritet med palestinier i Gaza, men nådde inte in på USA:s ambassad. Foto: Bilal Hussein/AP/TT
Biden känner Netanyahu sedan årtionden tillbaka och manade honom att inte drivas för långt av vrede och hämndbegär. Det skedde i USA efter 11 september-attentaten 2001 med åtskilliga ”misstag”, medgav Biden. Den varningen hörs även från många amerikanska kommentatorer, till exempel veteranen Thomas Friedman, krönikör i The New York Times, som skriver att de fyra orden ”en gång för alla” är de farligaste i Mellanöstern. Alla de islamistiska grupperingarna kan slås ned, isoleras eller krympas – men försvinner gör de inte, fortsätter Friedman, eftersom det finns en outtömlig reserv av unga män som kan mobiliseras.
Bland andra som har en del att säga i sammanhanget märks högt uppsatta amerikanska militärer, till exempel general David Petraeus, som pekar på egna dyrköpta erfarenheter av krigföring i tättbebyggda urbana miljöer. Gaza är farligare än somaliska Mogadishu eller irakiska al-Falluja. Området har stor befolkning och enligt uppgift underjordiska tunnlar på totalt 50 mil som uppenbarligen använts för att bygga en arsenal i största hemlighet inför de samordnade överraskningsanfallen i gryningen den 7 oktober.
Kritiska republikaner
I konservativa kretsar – från Fox News till de republikanska presidentkandidaterna – skylls kriget i Gaza på Joe Biden. Hans eftergiftspolitik mot Teheran gjorde att dess marionetter i Hamas vågade gå till attack, hävdar de. Mot det invänds att föregångaren Donald Trumps politik ingår i bakgrunden. Hans första utlandsresa gick till Saudiarabien och ett av hans första beslut var att lämna kärnavtalet med Iran. Den symboliska gesten att flytta den amerikanska ambassaden till Jerusalem uppfattades som ett svek mot idén att såväl israeler som palestinier kunde räkna staden som sin. I Trumps och svärsonen Jared Kushners så kallade Abrahamavtal – med banbrytande normalisering mellan Israel å ena sidan och Bahrain, Förenade arabemiraten, Marocko och Sudan å den andra – togs inga hänsyn till palestinierna och ett antal amerikanska miljoner dollar drogs in.
Offer för explosionen vid al-Ahli-sjukhuset. Foto: Abed Khaled/AP/TT
Oavsett det urholkade förtroendet för Benjamin Netanyahu, efter underrättelsetjänsternas fiasko när de inte förutsåg Hamas attack, är Bidens och hans öden sammanflätade framöver. Men det blir mot Biden som världens ögon riktas, eftersom han så tydligt gjort gemensam sak med Israel. Något som även visades i utrikesminister Antony Blinkens ordval, när han bland annat sade att ”vi” delar Israels uppfattning om Hamas och att ”vi” kommer att garantera att hjälpsändningar går till rätta ändamål.
Det blir Biden som måste hantera de nya spänningar i och utanför Mellanöstern som uppstått i och med kriget och visa om USA kan lösa upp några knutar, med vapenmakt eller inte. Någon typ av konfrontation med Iran kan inte uteslutas. De nyss så goda förhoppningarna om ett närmande Israel-Saudiarabien ter sig avlägsna. Och inom en inte alltför snar framtid måste han och hans rådgivare försöka påverka Netanyahu och hans rådgivare om vad nästa steg ska bli – vapenvila, ockupation, annektering? Få, om någon, lär tro att fred är möjligt. Kanske en avspänning, men i så fall med vem och vilka och när och hur? Och, vid vilket förhandlingsbord skulle tanken på två separata stater återupplivas?
Irans högste ledare ayatolla Ali Khamenei varnar för följderna av Israels militära framfart. Foto: Irans högste ledares kansli/AP/TT
Israel före Ukraina?
Det blir också Biden som måste se till att det finns budgetmedel till både Israel och Ukraina. I kongressen finns det gott om republikaner som anser att USA inte har råd utan måste välja och i så fall Israel. Bedyranden från Biden och andra om att ”vi kan, vi är supermakten” viftar de bort. Detsamma gäller i många läger i utlandet där man snarare tittar på det dysfunktionella i det amerikanska systemet och osäkerheten inför valet 2024.
Den för tillfället sannolike republikanske presidentkandidaten Donald Trump har, dock, förpassats ut i marginalen. Han har inte lyckats ta avstånd från att han sagt att den andra stora Iranstödda terrorgruppen Hizbollah är ”mycket smart”. Och hans medgivanden om att han inte talat med sin tidigare så gode vän Netanyahu för att denne gratulerade Biden till valsegern 2020 ter sig bara barnsliga. Men hans löften om att han ska utvisa alla terrorister när han vinner kanske lockar en del väljare.