Vill spränga centralbanken – vann valet

Hur är det möjligt att någon som Javier Milei kan bli Argentinas president? 

Argentinska intellektuella sliter sig i håret och suckar uppgivet att de inte längre förstår sitt land. Argentina har i och för sig aldrig varit särskilt lätt att förstå. Den så kallade peronismen, som rymmer allt från Mussolini-inspirerad fascism till Che Guevara-inspirerad marxism, har i olika inkarnationer dominerat landet sedan mitten av 1940-talet och gjort den politiska spelplanen mer tilltrasslad än på de flesta andra håll. Men även med det i beaktande är fenomenet Milei något extra. Att han dyker upp efter det att hans ideologiska förebilder Donald Trump och dennes brasilianske lärjunge Jair Bolsonaro lidit nederlag gör det ännu mer svårbegripligt. 

Milei kom tvåa i presidentvalets första omgång men vann klart mot den peronistiske ekonomiministern Sergio Massa i den andra.

Legalisera barnhandel

Javier Milei är ekonom, kallar sig anarkokapitalist och anser att staten är värre än maffian. Han har lovat att spränga centralbanken i luften, införa amerikanska dollar som valuta, samt har till och med, “i frihetens namn”, antytt att han nog kan tänka sig att legalisera handeln inte bara med mänskliga organ, utan med barn. Alla parasiter i de statliga institutionerna ska sågas bort, ropade han på sina valmöten och höll upp en motorsåg. Och som ett slags grädde på moset har han kallat den argentinske påven Franciskus för ondskans representant på jorden. 

Debatt inför första valomgången. I dena andra möttes peronisten Sergio Massa (tvåa fr v) och Javier Milei (längst t h). Foto: Tomas F Cuesta/AP/TT

Innan Milei inledde sin politiska karriär var han en ofta sedd gäst i olika pratshower, förmodligen just för att hans vildsinta, aggressiva och provocerande sätt gjorde sig bra i TV. Kanske är det också just det som är hemligheten med hans politiska framgång. Även om han inte kan lova något konkret till sin väljare, har han sagt att han ska hämnas på alla som gjort livet surt för dem. Den politiska eliten, som Milei kallar la casta/kasten, och dit hans motkandidater Bullrich och Massa hör, ska helt enkelt sparkas ut, tillintetgöras. Ett budskap som går hem i ett land där många känner sig illa behandlade och där ständiga korruptionsskandaler avslöjar maktelitens myglande.

Den senaste skandalen bröt ut när det publicerades bilder på Martín Insaurralde, lokal regeringschef i den peronistiskt styrda huvudstadsprovinsen Buenos Aires, ombord på en lustjakt i Marbella drickandes dyr champagne tillsammans med en skandalomsusad modell. Han fick visserligen omedelbart sparken, men har fortfarande kvar sitt inflytande i det regionala styret. Provinsen Buenos Aires har närmare 17 miljoner invånare och en regeringschef där har många trådar att rycka i. Omkring sig har Insaurralde, liksom alla smarta makthavare, byggt ett nätverk av operadores, ett slags mäklare som utgör bron mellan den formella och den informella makten. Där finns också los punteros, lokala starka män med stort inflytande i sitt geografiska område. Bägges inflytande garanteras av de pengar som systemet förser dem med.

Korruptionen inte ny

Hur det kan gå till illustreras av en annan nyligen avslöjad skandal. Det rör sig om en puntero, Julio Rigau, känd under namnet “Chocolate”, som arbetar för Insaurralde. Misstankarna mot honom väcktes när han tillbringade extremt lång tid vid en bankomat där han tog ut maximibeloppet på 48 betalkort som tillhörde 48 personer. Dessa 48 var formellt anställda av provinsen men utförde inget jobb. De fick betalt för att låna ut sina namn, men lönen som betalades in på deras betalkort togs om hand av “Chocolate” för vidare befordran uppåt i korruptionens hierarki. 

Systemet med operadores och punteros har fungerat länge i Argentina, oavsett vilket parti som suttit vid makten. Systemet finns också inom fackföreningsrörelsen och till och med inom de arbetslösas rörelse piqueteros. Där baseras det på att den lokale ledaren, el puntero, administrerar det ekonomiska stöd som staten delar ut. Tanken är att pengarna ska användas till allehanda projekt och till direkt stöd till behövande, men har samtidigt bidragit till att mellanhänderna, operadores och punteros, har blivit ordentligt rika. Trots att bidragstagarna bara får smulor av de statliga bidragen uppfyller de sin del i klientsystemet med tjänster och gentjänster genom att ställa upp på de mobiliseringar som el puntero manar till. Det gäller också den fackliga byråkratin som kontrollerar la obra social, det system av sjukhus, apotek och semesteranläggningar som facken driver ända sedan Juan Peróns dagar. Korruptionen är inget nytt för argentinarna. Alla vet. 

Juan Perón med frun Eva "Evita" Perón blickar ut från presidentkansliet Casa Rosada i Buenos Aires 1950. Juan Perón var president 1946–1955 och 1973–1974, och peronismen har präglat Argentina i årtionden. Foto: AP/TT

Förutom att Milei lovar att hämnas på alla parasiter som gjort livet surt för argentinarna, hävdar han att införandet av dollar som valuta snart ska förvandla landet till en ekonomisk stormakt på samma nivå som Spanien. Att ekonomiska experter, också sådana som är välvilligt inställda till Milei, förklarar att en sådan reform är omöjlig i dag spelar ingen roll. Och att de länder i Latinamerika där man har ersatt sin lokala valuta med dollar, Ecuador och El Salvador, inte har genomgått någonting som liknar det reningsbad som Milei utlovar, har heller ingen betydelse för presidentkandidaten.

Stor misstro

Argentinarna föredrar att nostalgiskt minnas de gyllene åren på 1990-talet då Carlos Menem var president och då en argentinsk peso, enligt lag, var lika mycket värd som en amerikansk dollar. Det var en lite hisnande känsla av att känna sig rik som spred sig i ett land som strax innan hade varit på väg att slitas sönder av hyperinflation och fått den förste demokratiskt valde presidenten efter diktaturen, socialdemokraten Raúl Alfonsín, att avgå i förtid. Under Menem började argentinarna resa som aldrig förr och fick rykte om sig att spendera frikostigt – frasen “ge mig två” sammanfattade de nyrika argentinska turisternas attityd.

Många av Mileis anhängare föreställer sig att hans “dollarisering” ska leda till en liknande situation och att deras lön på 1 500 pesos, som i dag motsvarar 15 dollar, över en natt ska förvandlas till 1 500 dollar. Samtidigt tycks många argentinare ha glömt att illusionen att en peso var lika mycket värd som en dollar slutade i en katastrof som ledde till att Argentina under ett par veckor hade fem olika presidenter, och att det av ren överlevnadsinstinkt skapades bytesmarknader därför att pengarna inte längre betydde någonting. Den samlande parollen under lång tid var Que se vayan todos/”Bort med varenda en!”. Misstron mot politiken, politikerna och institutionerna var då, kring millennieskiftet, kanske ännu större än nu.

Argentinas ekonomi är, som så ofta, i djup kris och peson i fritt fall. Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT

Den som red ut krisen då var Néstor Kirchner, “en feodalherre från Patagonien”, som någon beskrivit honom. Och efter honom kom hans hustru Cristina Fernández de Kirchner. Néstor Kirchner lyckades få ordning på ekonomin, men inte så mycket beroende på sin ekonomiska politik, utan för att världsmarknadspriserna på soja och andra argentinska jordbruksprodukter lyfte till aldrig tidigare skådade nivåer tack vare Kinas efterfrågan. Men på så sätt lyckades Néstor Kirchner också knyta an till det kollektiva minnet av Juan Perón, generalen som grundade “peronismen” när han kom till makten 1945 innan han drevs ut i exil tio år senare. “Kirchnerismen” blev den nya tidens peronism. 

Paradoxernas land

Under Peróns första tid skedde ett verkligt lyft för de mest eftersatta. Många talar till och med om en argentinsk välfärdsstat. Det skapades också en social väv som gav identitet och gemenskap och som påminde lite om det svenska föreningsväsendet, men som slitits sönder under åren. Kirchner försökte lappa, Milei lovar att på nytt slita sönder. Men med sina aggressiva attacker mot la casta lyckas antiperonisten Milei ändå slå an en sträng som på något sätt sammanfaller med den känsla av “vi härnere” mot ”dem däruppe” och som var central i peronismens ursprungliga identitet.

Néstor Kirchner och hans hustru och efterträdare Cristina Fernández de Kirchner, här avbildade 2010,  stod för den nya tidens perionism under sina respektive presidentskap 2003–2007 och 2007–2015. Foto: Telam/AP/TT

Även om Argentinas historia, alltsedan demokratins återkomst 1983, kan likna en festival av krossade illusioner och ständigt hotande sammanbrott, fungerar de offentliga institutionerna överraskande bra. De klarade sig till och med oskadda undan det sammanbrott vid millennieskiftet som beskrevs tidigare. Och även om den offentliga vården och utbildningen kritiseras och har förlorat i kvalitet, söker sig fortfarande många människor från andra delar av Latinamerika till Argentina för sjukvård och universitetsutbildning. Framför allt därför att det fortfarande är gratis, men också för att kvaliteten fortfarande är bättre än i deras hemländer.

En argentinsk paradox. En av många. Det är inte för inte som tangon föddes i Argentina.

Fotnot: Texten är lätt uppdaterad 2023-11-20.