Kamp om Sydamerikas litium i klimatkrisens spår
Kampen om strategiska råvaror som behövs för den gröna omställningen hårdnar världen över. I ett triangelformat område i gränslandet mellan Chile, Argentina och Bolivia finns världens största reserver av litium. Utländska intressen tävlar nu om att säkra tillgång till det ”vita guldet”, som är en nyckelkomponent i batterier. Kontroll över utvinningen handlar inte bara om ekonomi utan även om miljö, mänskliga rättigheter och geopolitik, skriver Ylva Lindahl, redaktör vid Utrikespolitiska institutet.
Publicerad: 2023-09-20
På det andinska höglandet i Bolivia ligger Salar de Uyuni, en vattenmättad saltöken som är nästan lika stor som Skåne. Det säregna landskapet lockar många turister men Salar de Uyuni är också världens enskilt största litiumreserv och den vidsträckta slätten utgör därmed potentiellt en ekonomisk guldgruva. Sammanlagt beräknas Bolivia ha en fjärdedel av världens reserver av grundämnet och i hela den så kallade litiumtriangeln, som sträcker sig in i Chile och Argentina, finns mer än hälften av de kända tillgångarna. Det gör området högintressant för multinationella gruvbolag och ekonomiska stormakter.
Många olika mineral behövs i förnybar energiteknik. Just litium spelar en central roll i elektrifieringen – mineralet används främst i litiumjonbatterier till elfordon men även till storskalig batterilagring. Vår till synes omättliga lust att köpa nya mobiltelefoner, bärbara datorer och andra elektroniska enheter bidrar till att efterfrågan växer exponentiellt: på fem år fram till 2022 växte litiummarknaden tre gånger om, och den spås kunna växa ytterligare fyrfalt till 2030. Som en följd av den stora efterfrågan ökade investeringarna globalt i litiumsektorn med 50 procent bara i fjol. Det vita guldet – litium är silvervitt – kallas även 21:a århundradets olja.
Kina satsar
Den aktuella bilden över tillgångar och ledande producenter skiftar snabbt. För 30 år sedan var USA störst på litium och stod för en tredjedel av produktionen i världen. Sedan kom en boom i Chile, som i sin tur passerades som största producent av Australien 2020. Australien står nu för nästan hälften av utvinningen men det är Kina som dominerar förädlingen. Mer än hälften av all raffinering av litium sker i Kina. Dominansen är inte lika stor som i fråga om sällsynta jordartsmetaller – där står Kina för cirka 85 procent – men litiumförädlingen bidrar till ett strategiskt försprång inom teknik för grön omställning.
En kinesisk elbil visas upp på en mässa i Shanghai. Även biltillverkare deltar nu i kampen om det ”vita guldet”. Foto: Ng Han Guan/AP/TT
Kina satsar även stort både på ökad litiumutvinning på hemmaplan – landet står i dag för knappt 15 procent av världsproduktionen – och på att köpa in sig i litiumtillgångar i utlandet. Det senaste året har kinesiska bolag skrivit avtal med Bolivia om utveckling av litiumsektorn som är i sin linda i landet (det har också det statliga ryska kärnenergibolaget Rosatom). Kinesiska gruvföretag har även säkrat tillgång till en stor del av Argentinas litium, i utbyte mot både ekonomiskt och politiskt stöd i landet som befinner sig i en djup ekonomisk kris. Vidare har ett kinesiskt bolag köpt in sig i det ena av de två bolag som är verksamma inom litiumutvinning i Chile, det chilenskägda SQM.
Strategiska partner
I USA har regeringsföreträdare fått upp ögonen för att man är på väg att förlora initiativet i en världsdel som Washington historiskt har sett som sin domän. Den amerikanska generalen Laura Richardson varnade i ett kongressförhör i mars i år för Kinas ”aggressiva” expansion i regionen, och talade om ett brett angrepp som enligt henne utgör ett direkt hot mot USA. Hon betonade att det inte rör sig om ett framtida hot utan något som redan sker. ”Kina har utökat sin kapacitet att utvinna naturresurser, inrätta hamnar och manipulera regeringar genom sina giriga investeringar”, sade Richardson som är befälhavare för US Southern Command med ansvar för hela Latinamerika och Karibien.
Litium var i fokus när hon månaden därpå besökte Argentina och Chile för att på plats ”förstärka samarbete och säkerhet” – och påminna om att USA ser de sydamerikanska länderna som strategiska partner.
Flygbild över bassänger med saltvattenlösning som litium utvinns ur, i Atacamaöknen i Chile. Foto: Rodrigo Abd/AP/TT
Också EU är sent på bollen. Men i somras utlovades 45 miljarder euro i investeringar som i huvudsak inriktas på den gröna om ställningen, inklusive litium, i Latinamerika och Karibien. Det skedde vid ett toppmöte mellan EU och den regionala organisationen Celac, som omfattar alla länder på västra halvklotet utom USA och Kanada. Investeringssatsningen görs inom ramen för Global Gateway – EU:s svar på Kinas världsomspännande infrastrukturprojekt Sidenvägsinitiativet (Belt and Road Initiative, BRI). EU:s säljargument är att man värnar hållbar tillväxt, sociala aspekter och transparens i utvecklingsländer. Global Gateway är ”Europas sätt att göra affärer”, sade EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. I sitt öppningsanförande framförde hon att processer för bearbetning bör etableras lokalt. När Tysklands förbundskansler Olaf Scholz besökte Argentina och Chile i slutet av 2022 framhöll även han att det vore bra om råvaror som utvinns i Sydamerika också förädlas där och ”inte skeppas till Kina”.
Miljöprotester
Fler länder i Europa har gjort ansatser att återuppta gruvdrift för minska beroendet av Kina av flera mineral, inklusive litium. Men protester från lokalsamhällen och miljögrupper sätter ofta stopp för sådana planer, eller bidrar i alla fall till mycket långa tillståndsprocesser. Det gäller även i Sverige, där Europas största kända reserver av sällsynta jordartsmetaller har upptäckts i trakten kring Kiruna.
”Vatten är liv, nej till litium” var budskapet under en protest utanför justitiedepartementet i Buenos Aires i augusti 2023. Foto: Victor R Caivano/AP/TT
Det finns egentligen gott om litium i jordskorpan liksom i vatten, men det är utspritt på ett sätt som ofta gör det svåråtkomligt. I dag framställs litium i huvudsak ur saltvatten eller ur hårda bergarter, även om forskning pågår för att göra det kommersiellt gångbart att bryta litium också från lera och som sidoprodukt vid oljeutvinning. I Australien bryts litium ur bergarter i dagbrott. I litiumtriangeln finns tillgångarna däremot i reservoarer som ligger under markytan, i öknar som Salar de Uyuni. För att komma åt mineralet borrar man hål och pumpar upp en trögflytande saltlösning till ytan. Genom avdunstning framställer man sedan med solens hjälp vita kristaller av litiumkarbonat, en process som tar upp till två år.
Utvinning ur saltlösning är billigare och anses mindre skadligt för miljön än utvinning ur berg. Men miljöpåverkan är ändå stor, med sjunkande grundvattennivåer och uttorkning samt förorening av både vatten och luft. Det innebär en särskilt stor utmaning i litiumtriangeln, med känsliga ekosystem i ett av världens torraste områden. Förutom saltslätterna som gömmer litiumreserverna finns även våtmarker, betesmarker och flamingosjöar.
Hotade livsvillkor
Miljöriskerna vid litiumutvinning leder ofta till lokala protester, precis som i Europa. I Argentina har ursprungsfolk under sommaren spärrat av vägar i provinsen Jujuy uppe i Anderna, i protest mot en författningsreform i provinsen som de ser som ett försök att lägga beslag på deras traditionella bosättningsområden. De befarar att deras livsmiljöer kommer att ödeläggas på grund av torka och vattenföroreningar. Också i Bolivia har det förekommit protester mot befarade konsekvenser för miljö och livsvillkor i stort. Tidigare i år blockerades en litiumfabrik i Llipi i departementet Potosí, med krav på att lokalsamhället i högre grad ska få del av intäkterna från litiumutvinningen.
Chefen för det statliga litiumbolaget YLB, Carlos Ramos, vid undertecknandet av ett litiumavtal med ett kinesisk och ett ryskt företag i juni 2023. På skylten står det ”Bolivianskt litium. Suveränt litium” Foto: Juan Karita/AP/TT
Protesterna i Argentina har blossat upp parallellt med att litiumindustrin fått ett uppsving i landet. Regeringen har på senare tid förenklat tillståndsprocesser, minskat byråkratiska hinder och erbjudit skattelättnader. Det är något oväntat i ett land som ekonomer ofta ser som ett hopplöst fall, där den ena krisen avlöser den andra och snåriga regler ofta lägger krokben för företagande. Dessutom väntar ett presidentval senare i höst vilket ökar osäkerheten, men trots det har utländska investerare snabbt lockats till litiumsektorn i Argentina.
Grannlandet Chile ses vanligen som betydligt mer stabilt och företagarvänligt men där har president Gabriel Boric har väckt oro hos investerare med planer på att stegvis öka statens kontroll över litiumet. Enligt Borics vision ska staten äga minst hälften av alla bolag i industrin, för att säkra övergången till en hållbar och utvecklad ekonomi. Högeroppositionen är kritisk och kallar det ett förstatligande, även om planen inte är att utestänga privata bolag från marknaden.
En chilensk medelväg
Andra ser Borics förslag som ett försök till medelväg mellan Argentinas inriktning, med huvudsakligen privata initiativ, och Bolivias linje som är statlig dominans med nationell suveränitet och ”anti-imperialism” som ledord.
Bolivias regering höll länge emot påtryckningar om exploatering från utländska investerare, av nationalistiska skäl men också av oro för miljön och ursprungsfolkens rättigheter. Det finns ett historiskt arv som spökar: eftertraktade råvaror – främst silver och tenn – har alltsedan spanjorernas ankomst på 1500-talet pumpats ut på världsmarknaden inte minst från Potosí. Trots de stora rikedomarna förblir Bolivia ett av de fattigaste länderna i Latinamerika.
Nu har vänsterregeringen i La Paz beslutat att satsa på litiumet och det statliga litiumbolaget YLB har skrivit miljardkontrakt med kinesiska gruvkoncerner. Det återstår att se om det är rätt sätt att slå vakt om miljö, mänskliga rättigheter och det nationella oberoendet.