Öst eller väst? Komplicerat vägval för Azerbajdzjan

I februari i år vann Azerbajdzjans sittande president Ilham Aliyev sin femte mandatperiod med 92 procent av rösterna i ett val som kritiserats hårt av internationella organisationer. Aliyev, som styrt landet med allt hårdare järngrepp sedan han tog över efter pappa Heydar 2003, konstaterade självsäkert i invigningstalet att ”alla löften som jag gav 2003 har nu uppfyllts”.

Aliyev har också all anledning att vara nöjd. I skuggan av kriget mot Ukraina, som gjort Ryssland svagare i regionen och distraherat, har Azerbajdzjan kraftigt stärkt sin geopolitiska position i Sydkaukasien i sydöstra Europa. I september 2023 återerövrade man den armeniskt befolkade regionen Nagorno-Karabach, belägen inne i Azerbajdzjan, och befäste därmed den tidigare segern mot grannlandet Armenien i det så kallade andra Karabach-kriget 2020. De senaste åren har Azerbajdzjan, uppbackat av sina allierade Turkiet och Israel, sett sin makt öka i förhållande till inte bara Armenien utan också till regionala makter som Ryssland och Iran samt till västvärlden.

Men precis som för Sydkaukasien och Östeuropa i sin helhet är framtiden oviss för Azerbajdzjan, som i sina relationer med både Armenien och andra aktörer möter stora utmaningar.

Fred eller upptrappning gentemot Armenien?

Azerbajdzjans konfliktfyllda relation med Armenien har sedan Sovjets fall kretsat kring frågan om regionen Nagorno-Karabach och dess armeniska befolknings status. I september 2023 avslutade regimen i Baku den dittills till synes olösliga territoriella konflikten med militära medel, vilket också ledde till påtvingade exilen för regionens fler än 100 000 armenier. Trots detta är den strategiska rivaliteten med Armenien långt ifrån över. Många svåra och avgörande frågor återstår på vägen mot fred och normalisering, som Karabach-armeniernas framtida öde och ländernas gränsdragning.

Några av de omkring 100 000 etniska armenier som tvingats fly Nagorno-Karabach anländer till Armenien i september 2023. Foto: Vasily Krestyaninov/AP/TT

Den kanske viktigaste frågan är huruvida Azerbajdzjan kommer att fortsätta med sin militära aggression, men nu mot faktiskt armeniskt territorium – något som Jerevan anser bara är en tidsfråga. Det som Bakus potentiella militära aggression sannolikt skulle gå ut på är att öppna en väg rakt genom den södra armeniska regionen Syunik (kallad Zangezur i Azerbajdzjan) för att nå den azerbajdzjanska exklaven Nachitjevan (se karta nedan). Denna så kallade Zangezur-korridor skulle dels ge Baku direktkontakt med Turkiet landvägen, utan att behöva gå via Iran, dels isolera Armenien från sin allierade Iran och internationella handelsvägar. Både Turkiet och Ryssland har intressen av en sådan handelsväg, medan Iran är skarpt emot.

Argumenten för att en attack skulle kunna ske bygger på Bakus väldigt starka militära övertag, aggressiva retorik, militära övningar nära Armeniens gräns, och redan uppvisade villighet att använda militära medel för att nå politiska mål. Lägg därtill att varken Ryssland eller västvärlden hjälpte Armenien eller straffade Azerbajdzjan 2020 och 2023. Å andra sidan var det särskilt angeläget för Baku att ”lösa” situationen kring Nagorno-Karabach – som spelar en unik roll för Azerbajdzjan – medan det varken är ekonomiskt eller politiskt avgörande för Baku att skapa en direkt handelsrutt till Nachitjevan. En storskalig militär invasion av Armenien skulle dessutom riskera såväl ett större regionalt krig gentemot Iran som allvarligt försämrade relationer med västvärlden (och potentiellt sanktioner).

Nyligen har både negativa och positiva tecken synts i normaliseringsprocessen. Förhandlingarna mellan Baku och Jerevan fortsätter i olika format, men här finns också många andra viktiga regionala aktörer med varierande ambitioner.

Armeniens premiärminister Nikol Pashinyan och Azerbajdzjans president Ilham Aliyev håller avstånd till varandra vid säkerhetskonferensen i München i februari. Mellan dem står Tysklands förbundskansler Olaf Scholz. Foto: Sven Hoppe/DPA via AP/TT

Farlig dans med rivaler och vänner

Bortom konflikten med Armenien befinner sig Azerbajdzjan i en komplex geopolitisk situation – omgiven av såväl fiender som allierade – vilket skapar både risker och möjligheter.

I norr ligger Ryssland – Azerbajdzjans näst bästa vän och näst värsta fiende. Länderna har en lång gemensam historia som forna sovjetstater och nära ekonomiska band – inte minst genom rysk vapenexport. Därtill har Putin och Aliyev förståelse för varandra som autokrater. Det ryska inflytandet i Azerbajdzjan har länge varit starkt, och eftersom Ryssland vill dominera och härska över sina forna kolonier använder man många instrument för att påverka och destabilisera. Baku och Moskva är därmed såväl rivaler som samarbetspartner, som på senaste tiden sett sina politiska mål sammanfalla när det gäller att isolera det alltmer västvänliga Armenien. Men allt eftersom Moskvas makt i regionen har minskat – pådrivet av kriget mot Ukraina – har Bakus ökat.

Till söder ligger fienden Iran, med vilken Azerbajdzjan har de kanske svåraste relationerna av många orsaker: Azerbajdzjans pro-turkiska hållning; Irans missnöje med Azerbajdzjans sekulära tendenser trots att landet precis som Iran är ett av få med en shiamuslimsk majoritet; och Azerbajdzjans nära försvars- och säkerhetssamarbete med Irans ärkerival Israel. Den centrala stötestenen är dock den stora azerbajdzjansk-etniska minoriteten i norra Iran med över 20 miljoner människor. I den gruppen finns underliggande separatistiska tendenser (till exempel idén om ett ”Södra Azerbajdzjan”) som periodvis underblåses av Baku. Det är en extremt känslig fråga för Iran, som är oroat över sin territoriella integritet och politiska stabilitet. Spänningarna fluktuerar, men en upptining har pågått sedan sommaren 2023 som sammanfaller med allt starkare samarbete kring transport och handel inom trion Ryssland-Azerbajdzjan-Iran.

Oljepump framför Bakus skyline. Azerbajdzjan är det olje- och gasrika landet som lyckas vara vän med de flesta. Foto: Dmitry Lovetsky/AP/TT

Men Azerbajdzjan har även starka vänner. Den överlägset viktigaste allierade är det turkisk-etniska broderlandet Turkiet. Länderna har nära politiska, militära och kulturella band och ser sig, som den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdoğan uttryckte saken i september 2023, som ”en nation, två stater”. Den turkiska regeringens militära stöd till Baku har varit avgörande i de senaste årens segrar mot Armenien. En annan viktig politiskt och militärt allierad är Israel, delvis enligt principen om ”min fiendes fiende är min vän”, där de båda staterna stärker varandras säkerhet och avskräckning gentemot regimen i Teheran. År 2015–2019 stod Israel för 60 procent av Azerbajdzjans vapenimport, medan Azerbajdzjan står för 40 procent av Israels oljeimporter.

En tredje partner är EU, där relationerna är mer komplicerade. Baku kritiseras och fördöms frekvent av väst för det hårda förtrycket i landet och för aggressionen mot Armenien. Samtidigt behöver EU en fungerande relation med Azerbajdzjan av geopolitiska och ekonomiska skäl: för att kunna trovärdigt medla och nå framsteg i fredsprocessen med Armenien, för energiimport och tillgång till handelsrutter österut, samt för att stärka sitt eget och motverka Rysslands regionala inflytande. Det hela blir inte lättare av EU:s interna splittring i förhållningssättet gentemot Baku – där vissa EU-institutioner och EU-medlemmar (främst Frankrike) är starkt pro-armeniska, påhejade av en högljudd armenisk diaspora – eller av att Azerbajdzjan ofta reagerar på allt annat än konstruktiva sätt. Balansgången är svår, och misslyckas ofta från båda håll.

Detta komplicerade nät av relationer ger upphov till både begränsningar och möjligheter för Azerbajdzjans utrikespolitiska manöverutrymme. Baku är i behov av samtliga dessa aktörer för att nå sina mål, men samtidigt behöver dessa regionala makter Baku alltmer för sina respektive intressen. Genom att därmed balansera och spela ut de olika makterna mot varandra har Azerbajdzjan de senaste åren stärkt sin position. Frågan är om man lyckas fortsätta med detta.

Vart är Azerbajdzjan på väg?

Azerbajdzjan står nu vid ett vägskäl. I nästan 30 års tid – sedan första Karabach-kriget – var Azerbajdzjans politik fokuserat på det enda målet att återta Nagorno-Karabach och därmed återställa både landets territoriella integritet och upplevda historisk rättvisa. Detta var grunden för Bakus geopolitiska strategier och nationella identitet, och här var regering och befolkning helt ense. Nu, när målet är uppnått, uppstår frågor kring hur Azerbajdzjans politik, nationalism och självaste identitet ska omformuleras. De militära segrarna har inte heller löst de många socio-ekonomiska problemen som landet brottas med, inklusive ojämlikhet, korruption, beroende av fossila bränslen, vattenbrist, socialt missnöje och omfattande förtryck. Återtagandet av Nagorno-Karabach var oerhört populärt, men dess funktion som distraktion och enande kraft riskerar att börja urholkas allteftersom tiden går.

Regimen anklagas för korruption i enorm skala. 2018 avslöjades att president Aliyevs förmögna döttrar ägde ett lyxhotell på den superexklusiva konstgjorda ön Palm Jumeirah i Dubai (se bilden). Några år tidigare framkom att hans då elvaårige son stod som ägare till nio bostäder på ön värda hundratals miljoner kronor. Foto: Henrik Montgomery/TT

Med vilka idéer och verklighetsbeskrivningar ska regimen mobilisera folkligt stöd och kunna uppfattas som rättfärdig på lång sikt? Den ena vägen är mot fortsatt konflikt och fientlighet, där Baku cementerar bilden av Armenien som evig fiende att bekämpa i ett evigt krig. Detta skulle leda till att Azerbajdzjan mer och mer bryter relationerna med västvärlden för att i stället liera sig med pariastater som Ryssland och Iran. Den andra vägen är mot fred och normalisering med Armenien, vilket skulle öppna för stärkta och ömsesidigt gynnsamma relationer med väst. Vilken av dessa två vägar Azerbajdzjan väljer återstår att se.