Ständigt hotande kollaps i Haiti

Det var det året som Haiti utropades som Latinamerikas första självständiga nation, ett resultat av världens enda segrande slavrevolution. Det var ingen seger som omvärlden välkomnade, tvärtom spred den rädsla framför allt hos kolonialmakterna. Att det självständiga Haiti dessutom gav avgörande stöd till Simón Bolívar och frihetskampen på den sydamerikanska kontinenten bara ökade rädslan för de nya haitiska makthavarna.

Med stöd av sina allierade, och under hot om militär invasion, genomdrev därför Frankrike 1825 att Haiti måste betala skadestånd på 150 miljoner franc för förstörelse och konfiskering av fransk egendom. Skadeståndet skulle betalas på fem år, men eftersom Haiti inte hade resurser var man tvungen att låna i franska banker vilket inledde en lånekarusell som tog slut först 122 år senare då skadeståndet slutligen skrevs av – och Haiti betalat mångfalt mer än det ursprungliga beloppet. 

Papa Doc och Baby Doc

I stället för att bygga vägar, skolor och sjukhus användes Haitis inkomster till att göra de franska slavägarnas barn rika. Och trots den heroiska befrielsen var Haiti fortfarande underordnat en utländsk makt. Och så skulle det fortsätta. Mellan 1915 och 1935 var Haiti ockuperat av USA. Trots politiskt kaos efter de amerikanska truppernas avresa uppfattas de dryga 20 åren mellan ockupationens slut 1935 och 1957 då François Duvalier, ”Papa Doc”, inledde en nästan 30 år lång familjedynasti, som “de goda åren” i Haiti. Turismen var livlig, hotell Oloffson i Port-au-Prince blev något av ett kulturellt och politiskt centrum för hela Karibien, dit också konstnärer från USA och Europa drogs. Port-au-Prince beskrevs som “Karibiens pärla”, den vackraste staden av alla. 

François "Papa Doc" Duvalier styrde Haiti 1957–1971 med hjälp av sin brutala halvmilitära styrka Tonton macoutes och lät utse sig till president på livstid. Förtrycket fortsatte under sonen Jean-Claude "Baby-Doc" Duvalier, även han president på livstid, som störtades 1986. Foto: AP/TT

Även under Duvalierdynastins skräckvälde fortsatte den ganska exklusiva turismen. Det är nu som Graham Greene besöker Haiti och skriver Komedianterna. Bill och Hillary Clinton firar sin smekmånad här och Mick och Bianca Jagger är återkommande besökare. 

När Papa Docs son Jean-Claude Duvalier (”Baby Doc”) drevs bort med hjälp av USA 1986 upplevdes det av många haitier som det efterlängtade slutet på en lång ockupation – först skadeståndet, sedan de amerikanska trupperna och slutligen Duvalierregimen. Många haitiska intellektuella som tvingats i exil av Duvalier återkom hem fyllda av vilja att vara med och bygga upp landet.

En av dem var sociologiprofessorn och ekonomen Gérard Pierre-Charles. Han skrev den omtalade essän Trots allt: Utopin, där han argumenterar för att drömmen om det goda samhället – som varit slavrevolutionens själva drivmedel och näring för haitiernas envisa optimism – ständigt blivit förrådd. Helt avgörande för att lyckas var, enligt Pierre-Charles, att bygga en stark stat och, framför allt, att respektera demokratin. Han stödde prästen Jean-Bertrand Aristide som blev Haitis första demokratiskt valda president 1991. Med Aristide vid makten fanns för första gången i Haitis historia möjligheter att förverkliga drömmen, hävdade Gérard Pierre-Charles. 

Extrem brutalitet

Alla visste att det inte skulle bli lätt. Och efter bara sju månader avsattes Aristide genom en militärkupp. Men tre år senare återinsattes han av amerikanska styrkor och 2001 valdes han på nytt till president. Det var en tid med omfattande social mobilisering och uppbyggnad av massorganisationer inom olika områden. Entusiasmen från 1991 kom tillbaka och den politiska aktiviteten var intensiv. Men det var också motståndet mot Aristide. Officerare från den armé som Aristide hade upplöst började på uppmaning av den lilla ekonomiska eliten att organisera paramilitära grupper.

Västra halvklotets fattigaste land. Några män letar efter användbara rester sedan en bilverkstad bränts av beväpnade gäng i Port-au-Prince. Foto: Odelyn Joseph/AP/TT

Men också väpnade grupper som Aristide organiserat, som les chimères, började agera med samma dynamik som de paramilitära grupperna. Det påminde om det gängkrig som pågår i dag, med samma slags brutala avrättningar. Pére Lebrun kallas en metod som går ut på att hänga ett bildäck över halsen på offret och tända på. Att Aristide i stället för att försöka få stopp på det, snarare uppmuntrade till den typen av avrättningar, bidrog starkt till att stödet för honom krackelerade. Många intellektuella, som Gérard Pierre-Charles, som stått bakom Aristide vände honom nu ryggen. 

Den extrema brutaliteten var ett arv från slavtiden. Fransmännen hade en manual för hur slavarna skulle torteras som är så bestialisk att det är svårt att föreställa sig att den skrivits av en människa. När slavarna gjorde uppror krävde de hämnd och använde ofta lika brutala metoder som de vita slavägarna. Brutal hämnd har gått som en röd tråd genom Haitis historia. När jag kom till Haiti första gången, strax efter Baby Docs flykt i början av 1986, lärde jag mig snabbt hur det luktar när människokroppar bränns på gatan. Det var fruktansvärt, men ändå på något sätt begripligt. Som ett slags fortsättning av slavarnas uppgörelse med sina förtryckare. 

När Jean-Bertrand Aristide i ett försök att vrida historien tillbaka, under sin andra presidentperiod, krävde att Frankrike skulle återbetala skadeståndet blev svaret tystnad. I stället drevs Aristide, för andra gången, bort från presidentposten, och kaoset tog, som så många gånger tidigare, på nytt över.  

En vattenkana erbjuder en välbehövlig paus från eländet i detta hem för människor som fördrivits av våldet i huvudstaden i mars 2024. Foto: Odelyn Joseph/AP/TT

Stor jordbävning

För att undvika en kollaps installerade FN en fredsbevarande styrka med deltagande av drygt 20 länder, framför allt från Latinamerika. 

Efter den katastrofala jordbävningen i landet 2010 ökade antalet FN-soldater än mer. Samtidigt växte också antalet enskilda organisationer och kyrkliga missioner, oftast karismatiska väckelsekyrkor, till över 10 000. Haiti kallades för the republic of NGOs och påminde om ett jättelikt pussel av ministater i en nation där FN-trupper ersatte statsapparaten. 

När merparten av FN-trupperna lämnade Haiti 2017 – läget ansågs då tillräckligt stabilt – uppstod ett tomrum som steg för steg kom att fyllas av de kriminella gängen. De presidenter som tog över efter jordbävningen – först sångaren Michel Martelly och därefter Jovenel Moïse som mördades 2021 – var impopulära och hade uselt röstunderlag, men framför allt ägnade sig de båda åt att montera ner den statsapparat som, trots allt, byggts upp med hjälp av FN.

Ingen av dem organiserade de val som de enligt konstitutionen var skyldiga att hålla. I stället ägnade de sig åt att bygga upp militära enheter av det slag som haitiska makthavare, allt från Papa Doc med sin fruktade säkerhetsstyrka Tonton macoutes till Jean-Bertrand Aristide med sina chimères, alltid har gjort. En stor del av de kriminella gängen som agerar i dag har sitt ursprung i initiativ från representanter från den lilla haitiska eliten som behövt deras tjänster. 

Det kollapsade presidentpalatset blev en stark symbol för jordbävningen 2010 som krävde 220 000–300 000 människoliv. Foto: Kanadas försvarsdepartement (övre bilden) och Matthew McGregor/AP/TT

Det är därför det i praktiken inte finns en enda förtroendevald i Haiti. Premiärministern Ariel Henry, som i praktiken redan har avgått, utsågs av Jovenel Moïse två dagar innan han mördades. Ariel kunde tillträda bara för att han fick stöd av den ”kärngrupp” som FN:s säkerhetsråd tillsatt och som består av USA, Kanada, Tyskland, Frankrike, Tyskland, EU och Brasilien samt företrädare för FN och den regionala organisationen OAS. Ett beslut som kärngruppen förmodligen ångrar i dag.

Gängledare kräver politisk makt

Det övergångsråd med representanter för olika partier och intressegrupper med uppgift att utse en provisorisk regering och inom två år organisera val, som de karibiska ländernas samarbetsorganisation Caricom beslutade att stödja i början av mars, hade kunnat börja sitt arbete redan för drygt två år sen. Och med betydligt bättre förutsättningar. Då fanns nämligen redan ett förslag utarbetat av haitiska organisationer som kallades Montana-fördraget. Förslaget var detaljerat och rymde till och med namn på förslag till provisorisk president och premiärminister. Men kärngruppen föredrog att stödja Ariel Henry, med dagens katastrof som resultat. Hade gruppen i stället satsat på Montana-fördraget skulle läget vara annorlunda.   

“Om inte om hade varit” är en röd tråd som drar genom Haitis historia. 

Expolisen och gängledaren Jimmy "Barbecue" Chérizier möter journalister i Port-au-Prince i mars 2024. Foto: Odelyn Joseph/AP/TT

Det nya övergångsrådet har haft en trög start. För någon vecka sedan gjorde det sitt första uttalande som bara bestod av ett löfte att snart utse en premiärminister med uppgift att bilda en nationell enhetsregering som ska återge Haiti dess demokratiska legitimitet. Men ingenting om någon mer konkret agenda. Och ingenting om några konkreta namn.

Däremot är det känt att några av de mest kända ledarna för de kriminella gängen kräver att få en plats i övergångsrådet. Det rör sig om bland andra de tidigare poliserna Jimmy Chérizier, allmänt kallad Barbecue, och Guy Phillipe, som ledde paramilitära grupper som drev bort Aristide 2004 och som nyligen kommit tillbaka till Haiti efter sex års fängelse i USA. Båda två har på senare tid också försökt politisera sina framträdanden och framställt sig som småfolkets försvarare mot den korrupta eliten.

Barbecue har också antytt att om han får en likvärdig plats i rådet kan han tänka sig att inleda en avväpningsprocess. Avgörande är dock, har han slagit fast, att det är haitier som ska utarbeta förslagen, inte, som alltid förr, utländska intressen.