Val i ”världens största autokrati”

I den indiska delstaten Västbengalen har man nästan alltid varit på kant med centralmakten. Även för hundratals år sedan – när regionen ännu hette Bengalen – var man mer upprorisk än i andra landsändar, oavsett om landet regerades av mogulkejsare eller av brittiska kolonialherrar. När Indien blev självständigt 1947 fortsatte bengalerna med sitt missnöje med de indiska ledare som nu styrde landet.

Sedan tio år tillbaka leds Indiens regering av det hindunationalistiska Indiska folkpartiet (Barathiya Janata Party, BJP) och ytterst premiärminister Narendra Modi. Medan många indiska medier i rädsla för att stöta sig med den alltmer auktoritära makten börjat tillämpa självcensur visar varken politikerna eller pressen i Västbengalen tecken på hovsamhet. Detsamma gäller i sydindiska Kerala och Tamil Nadu.

En söndag i mitten av mars – en månad före den första av sju valdagar mellan den 19 april och den 1 juni – hölls ett massmöte i Västbengalens huvudstad Kolkata (Calcutta). Hundratusentals bybor hade tagit sig in till stan på överfulla lastbilsflak och i bussar och tåg för att lyssna på Mamata Banarjee, chefsminister i Västbengalen och ledare för det regionalt starka partiet Trinamool Congress (Gräsrotskongressen). Folk jublade när Didi (Storasystern), som hon också kallas, utslungade sina slagord mot centralregeringen i New Delhi och kritiserade Modi. Samma dag hade delstatens styre helsidesannonser i Kolkatas dagstidningar där Modis regering liknades vid zamindarerna, de impopulära feodalherrarna som sög ut bönderna medan mogulkejsarna och brittiska Ostindiska kompaniet ännu styrde landet.

Opposition i motvind: Kongresspartiets Rahul Gandhi (i vit tröja) och hans syster Priyanka Gandhi Vadra. Foto: Rajanish Kakade/AP/TT

Trötta på familjen Gandhi

Ett par veckor senare samlades tusentals åhörare i New Delhi för att lyssna på Rahul Gandhi från Kongresspartiet, oppositionens kandidat till premiärministerposten. I talet anklagade han Modi för att ha gripit Arvind Kejriwal, ledare för den lokala regeringen i huvudstadsområdet och ordförande i Vanligt folks parti (AAP), som också är i opposition till BJP. Myndigheterna hävdade att han fängslats för att ha tagit emot mutor i utbyte mot att dela ut tillstånd att sälja alkohol, men såväl Kejriwal som Gandhi anser att anklagelserna är påhittade.

– Om Modi vinner detta val som är uppgjort på förhand kommer det att sätta landet i brand. Detta är inget vanligt val. Detta är ett val som handlar om att rädda landet och skydda vår konstitution, dundrade Rahul Gandhi från scenen, medan publiken svarade med att skandera ”Skam åt Modi!”

Men de som trotsar premiärministern har det inte lätt i dagens politiska klimat. När Indien för 17:e gången sedan självständigheten går till parlamentsval sitter Modi säkrare i sadeln än någonsin. Alla prognoser pekar mot att han för tredje valet i rad kommer att ro hem segern.

Dynasti. Indiens förste premiärminister Jawaharlal Nehru tillsammans med vad som skulle bli hans efterträdare, dottern Indira Gandhi, besöker presidentparet Kennedy i Vita huset 1961. Foto: AP/TT

Kongresspartiet har regerat landet under två tredjedelar av de snart 80 år som gått sedan självständigheten. Men sedan 2014, då partiet förlorade regeringsmakten, har sympatierna dalat. En majoritet av indierna säger sig i dag vara trötta på Rahul Gandhi, vars pappa Rajiv Gandhi, farmor Indira Gandhi och farmors pappa Jawaharlal Nehru länge styrde Indien.

Ingen "nepo baby"

Från att den högkastiga klanen Nehru-Gandhi setts som en garant för kompetent styre, har den ”arvsrätt” som verkar råda inom familjen alltmer börjat betraktas som en belastning. Modis popularitet bygger på att han står för motsatsen till klantänkandet. Han ses som sin egen lyckas smed och inte ännu en politisk nepo baby. Eftersom Modi, i dag 74 år, saknar en familj att gynna, anses han vara vaccinerad mot nepotism.

Som son till en lågkastig teförsäljare giftes Modi tidigt bort med en lämplig flicka. Men han vägrade acceptera äktenskapet och lämnade sin hemstad, övergav sin fru och sina föräldrar, skaffade aldrig egna barn, och valde att leva som singel.

Att han som ung vuxen reste land och rike runt som tiggarmunk och engagerade sig i RSS, en hindunationalistisk volontärorganisation på högerkanten, ser många väljare som ett tecken på att han tror på de politiska idéerna och inte, som andra politiker, bara är ute efter att berika sig.

Personkult. Bilder av Modi syns runtom i Indien, som här i jättestaden Mumbai (Bombay). Foto: Per J Andersson

Modi har sett till att bilder på honom själv pryder otaliga offentliga plakat landet runt – bilder som berättar om ambitioner att minska fattigdom, arbetslöshet och nedskräpning, satsa på elektrifiering, digitalisering och bekämpning av korruptionen. Kvinnors situation vill han förbättra via Swachh Bharat Abhiyan (Missionen om ett renare Indien), som framför allt handlar om utbyggnaden av toaletter i byarna. Den ska gynna fattiga landsbygdskvinnor som annars utsätter sig för fara när de i skydd av mörkret tvingas ut på fälten för att göra sina behov.

Hinduerna kliver fram

När man reser runt i Indien i dag slås man av personkulten. Vart man än kommer syns stora plakat med bilder på Modi i helfigur, ofta intill propaganda om hur lyckade hans reformer har varit. Inte nog med det, han har också synts i form av hologram så att hans 3D-jag har kunnat stå på scen på flera platser samtidigt och tala till folket.

Fokus på personen Modi verkar ha gått hem. Det amerikanska opinionsinstitutet Morning Consult, som undersökt hur omtyckta världens premiärministrar och presidenter är, konstaterar att populisten Modi sticker ut på flera sätt. Han är inte bara mer omtyckt än alla andra undersökta världsledare. Till skillnad från andra populister – som Donald Trump och Jair Bolsonaro – gillas han inte bara av lågutbildade och fattiga, utan också av landets bildade medel- och överklass. Modi-paradoxen, har den brittiska tidskriften The Economist kallat fenomenet.

Muslimer känner sig utsatta i Modis Indien. Bön i Mumbai vid högtiden id al-fitr i april 2024. Foto: Rajanish Kakade/AP/TT

För att motivera sin hindunationalistiska politik har regeringen lyft fram det faktum att Indien, före britternas ankomst, styrdes av muslimska kungar som lät riva tempel och straffbeskatta hinduer. Nu, säger Modi, är det rätt tid i historien för hinduerna att kliva fram och visa sig starka.

Som led i den strävan har det i huvudsak muslimska Jammu och Kashmir förlorat sitt självstyre. Beslutet motiverades med att den tidigare delstaten stiftat lagar som diskriminerar icke-muslimer och inskränker kvinnors rättigheter. Regeringen har också drivit igenom en medborgarlag som gör det möjligt för immigranter från grannländerna att få indiskt medborgarskap så länge de inte är muslimer. Det är första gången i indisk lagstiftning som religionstillhörighet använts som kriterium för medborgarskap.

Razzior mot medier

Regeringen såg också nyligen till att lösa en segdragen konflikt som handlade om rätten att bygga ett tempel tillägnat guden Rama på den plats i staden Ayodhya där det tidigare stod en moské. För drygt 30 år sedan revs moskén av hinduiska pilgrimer med våldsamma upplopp mellan hinduer och muslimer som följd. Men pilgrimernas plan att bygga upp det tempel som, hävdade man, en gång stod på platsen stoppades av olika domstolar med motiveringen att det skulle riskera att ännu en gång öka de religiösa motsättningarna. Men när Modi häromåret sade att hindutemplet ska byggas, ja då blev det också så. I januari invigdes det under stor pompa och ståt och massiv medierapportering.

Indien har de senaste tio åren backat i flera internationella pressfrihets- och demokratiindex. Freedom House anser att landet fortfarande ligger bra till när det gäller valprocessen och möjligheten till konkurrens mellan politiska alternativ. Däremot har läget försämrats, anser tankesmedjan, för den kritiskt granskande pressen och de oberoende organisationerna.

Invigning med pompa och ståt i januari 2024 av ett tempel i den nordindiska staden Ayodhya, som byggdes ovanpå ruinerna av den moské som hindunationalister rev för drygt 30 år sedan. Foto: Rajesh Kumar Singh/AP/TT

Exempel på det är de razzior mot medier som genomfördes 2023. Journalister greps såväl på BBC:s indiska redaktioner (sedan det brittiska medieföretaget sänt en kritisk dokumentär om Modi) som vid den indiska nyhetssajten News Click. Myndigheterna hävdade att de hade gjort sig skyldiga till ekonomiska brott. Men det indiska journalistfacket och pressfrihetsorganisationen Reportrar utan gränser ansåg att det snarare handlade om att tysta kritisk rapportering.

Forskningssamarbetet V-Dem, som omfattar 3 700 forskare från 180 länder och leds av statsvetenskapliga institutionen i Göteborg, anser att Indien inte längre är en demokrati, utan har halkat på skalan till så kallad valautokrati (electoral autocracy, se fakta härintill).

När datumen för vårens sju valdagar tillkännagavs i slutet av mars lovade ordföranden i valkommissionen att de en miljon vallokalerna bemannade av 15 miljoner valarbetare ska ”leverera nationella parlamentsval på ett sätt som gör att Indien förblir en fyr i mörkret för demokrati i resten av världen”.

Att själva röstförfarandet går rättvist till är det få som tvivlar på. Men alla 968 miljoner indier som i år får rösta – fler än vad som sammanlagt bor i USA, EU och Ryssland – är inte övertygade om att det står rätt till med allt det andra som hör en demokrati till.