Panisk improvisation när makten ska försvaras

“Somoza inviger en staty av Somoza framför Somoza-stadion.”

Så skrev en gång poeten Ernesto Cardenal från Nicaragua som en ironisk kommentar till den totala makt som landets diktator Anastasio Somoza hade på 1960- och 1970-talen. Något liknande skulle kunna skrivas om president Nicolás Maduro och de “fem samurajerna” som maktens kärna kallas i dagens Venezuela.

Under den månad som gått sedan presidentvalet i Venezuela har regeringen använt sin kontroll över valmyndigheten, rättsväsendet, polisen och militären till att försöka skapa ett slags rustning kring sig själv. 

Men trots – eller kanske just därför – att de venezuelanska ledarnas makt är så total har deras agerande efter valet den 28 juli gett intryck av närmast panisk improvisation. De var så säkra på att Nicolás Maduro skulle segra att de inte brydde sig om någon plan B. Men att stämpla oppositionen som fascistisk – som man konsekvent har gjort det senaste året – och att sätta upp sådana hinder att de politiska motståndarna bara nätt och jämnt kunde registrera någon kandidat och alls genomföra någon valkampanj hjälpte inte. Inte ens Nicolás Maduros varning för ett blodigt inbördeskrig om han inte segrade hade någon effekt. 

Hindrade vittnen

Den totala makten gjorde att regimen förlorade kontakten med hur den verklighet venezuelanerna lever i har förändrats. Och när den under själva valdagen började inse att valet var på väg mot ett katastrofalt nederlag visste landets ledare först inte vad de skulle göra. Hur skulle valresultatet kunna döljas? Röstmaskinerna är ju helt automatiska och skriver ut resultatet när valet är klart, oavsett om valfunktionären vill det eller inte. Och enligt lagen ska alla vittnen i vallokalerna få ett exemplar av röstprotokollet med QR-kod och underskrifter.

Oppositionspolitikern Inacio Dacosta ifrågasätter på valdagen varför han och många andra vittnen förhindras att granska rösträkningen i en vallokal. Foto: Cristian Hernandez/AP/TT

För att ta kontroll över situationen fick de soldater som bevakade vallokalerna abrupt order att hindra oppositionens vittnen från att få tillgång till röstprotokollen. På en del håll föstes oppositionens vittnen helt enkelt ut ur vallokalerna och förbjöds komma tillbaka in. På andra håll låstes de in på toaletten. På åter andra uppstod ett intensivt munhuggande. Men på de allra flesta håll skedde just ingenting. I stället för att sabotera hjälpte både soldaterna och vittnen till från andra partier, inklusive det regerande socialistpartiet PSUV, så att oppositionens vittnen fick de kopior på röstprotokollen som lagen föreskriver. Ett intuitivt försvar av det valsystem som regimen brukar beskriva som världens bästa. 

Valmyndigheten CNE:s ordförande Elvis Amoroso sade strax efter midnatt att Maduro hade segrat. Siffran fastställdes senare till 52 procent av rösterna och CNE hävdade också att röstprocessen utsatts för en cyberattack med ursprung i Nordmakedonien. Eftersom Amoroso påstod att Maduros seger baserades på 80 procent av rösterna måste röstprotokollen ändå ha nått CNE:s centrala kontor. Trots det användes den påstådda cyberattacken som argument för att inte offentliggöra de detaljerade resultaten på myndighetens webbsida som den är skyldig att göra.

Dubbelt så många röster

I stället publicerade oppositionen resultaten på sin webbsida. Med hjälp av de tiotusentals vittnen som fanns i vallokalerna kunde man samla ihop och publicera över 80 procent av röstprotokollen som visade rakt motsatt resultat till det som Elvis Amoroso hade offentliggjort – nämligen att oppositionens kandidat, diplomaten Edmundo González Urrutia, fått mer än dubbelt så många röster som Nicolás Maduro.

Röstmaskinerna blev ett tveeggat svärd för regimen som gjorde valresultatet svårare att förvanska. Foto: Cristian Hernandez/AP/TT

Regimen hävdar att de protokoll som oppositionen publicerat är falska. Frågan är när och hur de skulle ha kunnat förfalskas. Det rör sig om 30 025 valmaskiner och lika många röstprotokoll med totalt 180 150 namnunderskrifter. 

Välkända experter med stor trovärdighet från olika universitet – som studerat materialet på begäran av FN, den regionala samarbetsorganisationen OAS, Carter-centret och flera stora tidningar som The New York Times och El País – säger att allt tyder på att oppositionens röstprotokoll är äkta. Venezuelas riksåklagare, däremot, definierar publiceringen som en “konspiration”.

De enda länder i Latinamerika som erkänner Nicolás Maduros seger är Kuba, Nicaragua, Honduras och Bolivia. Kina, Ryssland och Iran gör det också. Men just inga andra. Till och med historiskt allierade som Colombias Gustavo Petro, Brasiliens Lula da Silva och Mexikos Andrés Manuel López Obrador kräver att valmyndigheten CNE offentliggör röstprotokollen som en förutsättning för att erkänna något resultat.

Anonyma experter

Men i stället för att begära av CNE att publicera röstprotokollen, vilket är dess plikt och vilket inte vore svårt att göra, vände sig Nicolás Maduro till Högsta domstolen, som han kontrollerar helt, och bad den avgöra resultatet. Trots att det är en uppgift som ligger utanför domstolens befogenheter anlitade den egna experter och utländska observatörer för att gå igenom protokollen. Experterna och de utländska observatörer är dock fortfarande okända och namnlösa. Bilder som publicerats av dem visar män och kvinnor med munskydd, skärmmössor och silikonhandskar som mer ser ut som anonyma konspiratörer än experter på väg att klarlägga sanningen.

Regimen har bland annat satt in polis för att slå ner protester mot valresultatet, som här den 29 juli, dagen efter presidentvalet. Foto: Matias Delacroix/AP/TT 

När Högsta domstolens ordförande offentliggjorde beslutet att bekräfta CNE:s proklamation från valnatten – ett beslut som, betonades det, inte kan överklagas – beskrev Nicolás Maduro det som “en historisk dom som öppnar en väg mot dialog och nationell enighet”.

I stället tycks det bli tvärtom.

Regimens försök att dölja vad som ser ut som det kanske mest omfattande valfusket i Latinamerikas historia fungerar inte. Att kalla sina politiska motståndare för fascistiska kuppmakare styrda av satanistiska sekter i USA, skylla på cyberattacker från när och fjärran, beskriva de omkring 2 000 som fängslats sedan valet som betalda terrorister, samt anklaga oppositionen för att ligga bakom de drygt 25 dödsfall som hittills har rapporterats från protesterna – det liknar den typen av argumentation där offren blir de skyldiga, och som militärdiktaturerna som styrde i södra Latinamerika på 1970-talet tillämpade.

Allierade ställer krav

Venezuela har blivit ett obehagligt problem för den latinamerikanska vänstern. Vad som gör det svårt för många är att de står i tacksamhetsskuld på grund av generösa ekonomiska bidrag under de gyllene åren då oljepriserna var på topp (Venezuela har världens största kända oljereserver). Nu tycks dock den gemensamma historien, med få undantag, vara på väg att krackelera.

Satanistfascister? Oppositionsledarna María Corina Machado och Edmundo González Utturia, de båda i mitten, duckar för ledningar när de förs fram på lastbil vid en gatuprotest i Caracas mot valfusket. Foto: Cristian Hernandez/AP/TT

Att det venezuelanska Kommunistpartiet, liksom flera andra av landets vänsterpartier och fackföreningar, också kräver att röstprotokollen ska offentliggöras har starkt bidragit till att slå hål på argumenten om fascism och USA-inspirerad kupp. Bland dem som ställer samma krav på offentliggörande finns även den så kallade Pueblagruppen, där den etablerade latinamerikanska vänstern samlas, Kommunistpartiet i Chile och Arbetarpartiet i Brasilien (två stora vänsterpartier som alltid stött Nicolás Maduro, och som först gratulerade honom till segern men sedan ändrades sig), samt de tidigare vänsterpresidenterna Cristina Kirchner i Argentina och José ”Pepe” Mujica i Uruguay.

Lula hoppas medla

Men Maduros regim visar inga tecken på öppning, snarare kommer signaler om än hårdare förtryck. Oppositionen har sagt att den inte kommer att vika sig, men de senaste demonstrationerna visar ändå att rädslan börjar ta ut sin rätt. Flera ledande politiska motståndare har gripits de senaste dagarna och hålls på okänd ort. Riksåklagaren har även hotat med att sätta även Edmundo González och oppositionens främsta ledare María Corina Machado i fängelse, så de har sedan valet hållit sig gömda för det mesta [González flydde landet efter denna publicering, reds anm}. Regimen har också beslutat att ingen som inte erkänner Högsta domstolens beslut om valet ska ha rätt att över huvud taget delta i politiken, och än mindre i några val.

Den enda vänsterpresident som redan tidigare intog en konsekvent kritisk hållning gentemot utvecklingen i Venezuela är Chiles Gabriel Boric, som den venezuelanska regimen brukar avvisa som “fegis” eller “falsk vänster”. Efter Högsta domstolens beslut kallade Boric för första gången Nicolás Maduro för diktator. Något Lula de Silva och Gustavo Petro fortfarande drar sig för att göra, troligen mest för att de fortfarande hoppas på att kunna medla. De försök som de hittills gjort har avvisats. Atmosfären mellan de tidigare allierade har i stället fyllts av misstro och det uppges vara länge sedan Lula och Petro ens talade i telefon med Maduro. 

"Rättvisa och frihet", "Frihet åt alla", "De är inte terrorister" står det på plakaten som hålls upp av anhöriga till personer som gripits för att de protesterat mot valresultatet. Foto: Jacinto Oliveros/AP/TT 

Men där bakom finns också en annan slags oro.  

De senaste tio åren har över sju miljoner venezuelaner, en fjärdedel av befolkningen, emigrerat. Enligt opinionsmätningar kommer ytterligare några miljoner att göra det om Maduro sitter kvar vid makten. Bland de länder som kommer att känna av det mest är grannarna Colombia och Brasilien. Men också USA, där trycket mot den södra gränsen redan är en het fråga i valrörelsen.

Nicolás Maduros nuvarande mandatperiod tar slut först i början av januari nästa år. Fram tills dess kan mycket hända. Under den tiden tillträder Claudia Sheinbaum som president i Mexiko och i USA kommer Kamala Harris eller Donald Trump att väljas. Situationer som kommer att påverka hela Latinamerika och inte minst Venezuela.

Gustavo Petro och Lula da Silva kommer att fortsätta sina försök att medla. Så länge de orkar. Nyligen lät det på Lula som om han hade tröttnat. Den brasilianske presidenten konstaterade att Venezuelas regim har blivit riktigt obehaglig och gav samtidigt uttryck för vad många, inte bara inom vänstern, tänker: 

– Nicolás Maduro är skyldig världen en förklaring.

Frågan är om det finns någon förklaring som inte samtidigt innebär politisk harakiri.