Världens värsta katastrof

I juli konstaterade IPC Famine Review Committee, som kartlägger och slår larm om hungersnöd, att det nu råder svält i flyktinglägret Zamzam i Norra Darfur. Flera andra flyktingläger i det stora och vidsträckta Sudan står på randen till samma scenario. Svält är den värsta formen av hungersnöd. Svält proklameras när en tredjedel av invånarna lider av akut undernäring och barn och vuxna dör av brist på mat. Varje dag. Uppskattningar pekar på en utveckling som liknar den stora svältkatastrofen i Etiopien på 1980-talet då över en miljon människor dog och bland andra världens popstjärnor stod bakom uppmärksammade insamlingar. Enligt den nederländska tankesmedjan Clingendael kan dödstalet denna gång bli det dubbla.

Sedan april 2023, då kriget inleddes, har drygt tio miljoner människor tvingats lämna sina hem på grund av striderna. De allra flesta av dem, cirka åtta miljoner, befinner sig inne i landet. Av grannländerna är det Tchad, som gränsar till regionen Darfur, och Egypten som har tagit emot flest flyktingar. Läget i Sudan klassas just nu som världens största flyktingkatastrof.

Ungefär halva befolkningen, omkring 25 miljoner människor, är i behov av nödhjälp, vilket är drygt en fördubbling jämfört med situationen före kriget.

"Skamfläck"

”Det enda meningsfulla sättet att ta itu med den humanitära katastrofen är att få slut på striderna, öka och utvidga hjälpinsatserna rejält och därefter inleda den långsamma processen att bygga upp landet. Hittills har alla diplomatiska ansträngningar misslyckats och konflikten har fortsatt att trappas upp och sprida sig över ett större område,” skriver hjälporganisationen International Rescue Committee (IRC) i sin senaste rapport.

Sudanesiska barn som lyckats korsa gränsen till Tchad behandlas här mot undernäring av Läkare utan gränser. Foto: Patricia Simon/AP/TT

För att stoppa en utbredd svältkatastrof i Sudan krävs politisk vilja och ledarskap, manar FN. Och mer pengar. I dag finns finansiering för ungefär en tredjedel av de verkliga behoven. När den akuta hungersituationen övergår till svält är det för sent.
– Då har vi som internationellt samfund misslyckats. Detta är en kris som har orsakats av människor och en skamfläck på vårt kollektiva samvete, sade Edem Wosornu, ansvarig för FN:s samordning av nödhjälp, i början av augusti.

Problemet är inte enbart att det är brist på finansiering och brist på mat. Båda parterna i kriget – armén och den halvmilitära styrkan RSF (Rapid Support Forces) – anklagas för att hindra nödhjälpen att komma fram.

USA:s särskilda sändebud Tom Perriello och FN:s expertgrupp har i hårda ordalag kritiserat armén och RSF för att systematiskt bryta mot internationell humanitär rätt genom att använda svält som vapen.
”Båda sidor måste omedelbart upphöra med att blockera, plundra och exploatera den humanitära hjälpen”, sade FN:s expertgrupp i ett uttalande i juni.

Krigsherrar

Men redan före kriget präglades situationen i landet av oro och spänningar. Två kupper hade ägt rum, den första 2019 då envåldshärskaren Omar al-Bashir störtades efter 30 år vid makten, den andra 2021 då den sittande övergångsregeringen tvingades bort. Landets ekonomi hade länge varit på fallrepet och det civila samhället samlades i stora protesttåg mot maktmissbruk, höga levnadskostnader och brist på demokratisering.

En av krigets huvudpersoner, regeringsarméns överbefälhavare Abdel Fattah al-Burhan, besöker soldater i huvudstaden Khartoum. Foto: Sudans armé/AP/TT

Dagens två krigsherrar, RSF-ledaren Mohamed Hamdan Dagalo (även kallad Hemeti) och arméns överbefälhavare Abdel Fattah al-Burhan, stod till en början på samma sida. Men snart vässades maktkampen mellan dem och i april 2023 kulminerade motsättningarna. De tidigare sammansvurna generalerna vände vapnen mot varandra.

”Visserligen är det två väpnade fraktioner som ligger bakom striderna, men detta är inte riktigt ett inbördeskrig, utan snarare ett krig som två generaler och deras anhängare för mot det sudanesiska folket och dess önskan om en demokratisk och fri framtid”, sade Tom Perriello i ett uttalande i maj.

Darfur – igen

Enligt Armed Conflict Location and Event Data Project (ACLED), en organisation som kartlägger våldsamma konflikter, har 17 000 människor dött som en följd av kriget. Från att tidigare ha varit koncentrerat i och kring huvudstaden Khartoum den angränsande delstaten El-Gezira, samt i regionerna Kordufan och Darfur västerut, har striderna spridit sig till sydöst. Detta är ett strategiskt viktigt område eftersom det gränsar till Sydsudan och Etiopien och omfattar viktiga transportleder in och ut ur landet.

Visserligen verkar RSF ha det militära övertaget just nu men ingen sida ser ut att kunna gå segrande ur striderna och det enda som är helt säkert är civilbefolkningens fortsatta utsatthet. Även situationen i Norra Darfur, i och runt delstatshuvudstaden El-Fasher, har den senaste tiden varit särskilt utsatt med dagliga bombningar där civila är i skottlinjen. En resolution som FN:s säkerhetsråd antog i juni tog särskilt upp läget i El-Fasher med krav på att belägringen av staden måste upphöra och civilbefolkningen skyddas. Före kriget bodde 1,5 miljoner människor i El-Fasher, lägg därtill 800 000 internflyktingar.

Trots den mycket svåra situationen var det länge sedan Sudan försvann från världens nyhetsflöde. Efter de inledande veckornas strider har katastrofen fortgått närmast i skymundan, överskuggad av visserligen nog så allvarliga frågor som kriget i Ukraina och konflikten mellan Hamas och Israel.

Krigsbrott

Samtal har förts mellan de två parterna, men någon varaktig vapenvila eller fri lejd för hjälpsändningar har inte åstadkommits. I stället har civila bombats, våldtagits och plundrats. RSF anklagas för etnisk rensning av den svarta befolkningen i Darfur. Båda sidor tros ha begått så grova övergrepp att de klassas som krigsförbrytelser som kan vara åtalbara vid Internationella brottmålsdomstolen (ICC). Domstolen utreder redan i dag misstankar om krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord i Darfur på 00-talet.

Demonstranter utanför FN:s europeiska huvudkontor i Genève i samband med att samtalen om Sudan inleddes. Foto: Salvatore Di Nolfi/Keystone via AP/TT

Kriget utspelar sig i ett känsligt område. Sudan gränsar i öster till Röda havet och i söder och väster till de redan instabila länderna Sydsudan, Tchad och Centralafrikanska republiken. Samtliga har egna interna problem som kan förvärras av det tryck som uppstår då stora flyktingströmmar kommer från Sudan. Risken att kriget spiller över gränserna är överhängande och enligt FN har både den sudanesiska armén och RSF gjort räder in i Centralafrikanska republiken.

Den 14 augusti inleddes nya samtal med målet att få till en vapenvila och fri lejd för hjälpinsatserna till samtliga delar av landet. Militären, det vill säga regeringssidan, har valt att bojkotta samtalen. Orsakerna är flera. Dels motsätter man sig att Förenade arabemiraten sitter med som observatör (landet anklagas för att förse RSF med vapen), dels kräver man att tidigare avtal om att tillåta hjälptransporter ska infrias. Lägg därtill arméns krav på att RSF drar tillbaka sina styrkor från samtliga byar och städer som ”plundrats och ockuperats”.

Press krävs

Trots bojkotten inleddes samtalen som planerat och det amerikanska sändebudet Tom Perriello säger att den sudanesiska regeringssidan nås genom mellanhänder.

Dagen efter meddelade armén överraskande att den tänker öppna gränsen mot grannlandet Tchad som har varit stängd i sex månader. Fram till nu har regeringssidan hävdat att vapen smugglats in till RSF via gränsövergången och därför har man behövt hålla gränsen stängd. Nu säger armén att gränsen ska hållas öppen i tre månader, vilket gör stor skillnad för FN och andra organisationer när de ska få in nödhjälp till civilbefolkningen.

Kriget förs mot folket, säger USA:s sändebud Tom Perriello. Foto: Salvatore Di Nolfi/Keystone via AP/AP/TT

Beslutet kan vara resultatet av att internationella påtryckningar trots allt har en inverkan på landets militär. Det kan också vara ett försök från arméns sida att ta bort fokus från det faktum att de inte har satt sig vid förhandlingsbordet i Schweiz. Även RSF har under samtalen sagt att man ska samarbeta för att få in humanitär hjälp till landet.

Att man skulle komma fram till en hållbar vapenvila under de tio dagar som den första vändan med samtal är planerade till är knappast troligt. Särskilt inte då bara en av parterna hittills valt att komma till mötet. Inte desto mindre är det viktigt att fortsätta samtalen. Om de ska lyckas krävs press från flera håll – förutom Förenade arabemiraten är den tidigare medlaren Saudiarabien, arméns allierade Egypten, Afrikanska unionen och FN inbjudna.

En ytterligare förutsättning är världens uppmärksamhet.