Algeriets befrielsekrig varnande exempel för Israel

Det har nu gått över ett år sedan den 7 oktober 2023 då Hamas genomförde ett enormt terroranfall mot Israel och på en dag dödade omkring 1 200 människor. Som svar initierade Israel ett massivt krig som fortfarande pågår och som fullständigt förött Gaza med omkring 45 000 döda, huvudparten civila.

Konflikten mellan Israel och Palestina har pågått i många årtionden. Ibland tar de som skriver om den sin tillflykt till ett berättelseperspektiv: israeler och palestinier har vitt skilda berättelser om hur de har hamnat i den nuvarande situationen (välj valfritt årtionde och kris) och däri ligger en stor del av problemet. Men konflikten har även legala och tydliga politiska dimensioner som inte kan reduceras till en narrativ dramaturgi.

Israel som idé är sprungen ur tanken att världens judar behöver ett eget hemland i det historiska Palestina där judendomen har sitt ursprung. Idén fick särskild betydelse när nationalstatstanken växte fram i Europa under 1800-talet, med sin mix av medborgerliga rättigheter och intolerans mot grupper som utdefinierades som minoriteter. Den europeiska antisemitismen med sin långa blodiga historia var i sig ett skäl att vilja ha en stat som har judar som sin majoritetsbefolkning. Denna idé, sionismen, hade många olika varianter – kvar är den nationalistiska europeiska varianten som innebär att ett folk har majoritetstatus inom gränserna för ett land.

Förintelsen klargjorde behovet av en egen stat för världens judar. Bild från koncentrationslägret Buchenwalds befrielse 1945. Sjua från vänster i andra raden författaren Elie Wiesel. Foto: H Miller, soldat i USA:s armé/Wikimedia Commons.

Om idén om en egen majoritetstat framstod som politiskt långsökt vid 1900-talets början kom Förintelsen, seklets mest långtgående folkmord, att tydligt klargöra behovet av en egen stat för världens judar. Förintelsen var ett tydligt exempel på hur en stat (Tyskland) genom propaganda, samt pervertering av lagar och förordningar, kan tillskriva medborgare en kollektiv identitet och marginalisera dem i en sådan utsträckning att staten sedan systematiskt kan försöka utrota gruppen.

Men medan sionismen uppstod och formades i ett europeiskt politiskt och ideologiskt sammanhang förverkligades den i ett nytt samhälle i en redan existerande social och politisk kontext i det historiska Palestina. Detta var inte en tom yta där ett nytt europeiskt projekt enkelt kunde iscensättas. Området var en del av det (från dagens Turkiet styrda) osmanska imperiet med en multikulturell (inklusive judisk) befolkning runt hela östra Medelhavet. Majoritetsbefolkningen var arabiska palestinier vars kollektiva medvetande utvecklades i en specifik riktning som en reaktion på den växande närvaron, under 1900-talets första hälft, av inflyttande europeiska judar som ville bygga ett eget land i Palestina.

Så den ena historiska erfarenheten är europeisk antisemitism, Förintelsen, och viljan till ett eget judiskt land. Den FN-resolution (181) från 1947 som var tänkt att skapa två stater sågs som orättvis av många arabstater och palestinierna. Den andra erfarenheten är därför lika formativ för palestinierna: katastrofen (nakba) 1948 då ett europeiskt uppbackat koloniseringsprojekt resulterade i att palestinier flydde och fördrevs och en judisk majoritetsstat skapades. Sedan dess har Israel expanderat (kriget 1967) och rört sig långt bortom den geografi som hade definierats som det nya Israel. Genom en accelererande bosättningspolitik har Israel ätit upp mycket av det som var tänkt att bli en palestinsk stat. 

För palestinierna är fördrivningen i samband med "katastrofen" (nakba) 1948 formativ. Foto: Jim Pringle/AP/TT

Så båda har berättelser med verkliga oförrätter, och båda sitter fast tillsammans i en dödsspiral. Men detta är ingalunda en jämbördig kamp. De smärtsamma kompromisser som behöver göras kommer att kräva mycket av båda parter, men Israel är den starkare av de båda, den som successivt tagit över landet och tycks se sig själv som ensam ägare. Följaktligen kommer en varaktig och någorlunda rättvis fred kräva mer av Israel än palestinierna. 

Koloniala förlagor 

Israels utveckling som kolonialt projekt har vissa tydliga paralleller till den franska erfarenheten i Algeriet. Att vända blicken dit kan därför hjälpa oss att förstå varför Israel befinner sig i den nuvarande situationen och den väg man tagit – oavsett den fruktansvärda 7 oktober-massakern. Bakgrunden var visserligen annorlunda – Frankrike var en mäktig europeisk kolonialmakt när man erövrade Algeriet medan det israeliska projektet blev realiserbart i kölvattnet av den europeiska koloniala eran när det brittiska mandatet Palestina upplöstes.

Men så småningom blev Algerietkrigets centrala arena den politiska, på hemmaplan och i världsopinionen. Där besegrades Frankrike i slutändan, då priset, ekonomiskt och politiskt, för att fortsätta blev för högt. I den ekvationen var övervåldet och Frankrikes sargade rykte, hemmavid och internationellt, viktiga faktorer (se sidoartikel om kriget i Algeriet).

Varje gång som tragedi, aldrig som fars 

Parallellerna mellan Frankrike då och Israel i dag är många. En är oförmågan att se den strukturella orättvisan och vad ockupationen av en befolkning som man vägrar ge några rättigheter innebär. Detta definierar Internationella domstolen, ICJ, i Haag som den israeliska ockupationens brott mot konventionen mot rasdiskriminering.

En annan parallell till Frankrike och Algeriet är bosättarbefolkningen, som byggt samhällen på palestinsk mark i strid med internationell rätt. Den har växt till en politisk kraft som kräver allt större politiska och ekonomiska resurser för att kunna behålla sin priviligierade ställning. Bosättarnas radikaliserade ideologiska ståndpunkt ledde dem till en punkt där det för en del blev acceptabelt med ett politiskt mord på landets premiärminister (Yitzhak Rabin 1996) och våld mot andra israeler (och palestinier) som opponerar sig.

Palestiniernas president Yasir Arafat, Israels utrikesminister Shimon Peres och premiärminister Yitzhak Rabin fick Nobels fredspris 1994. Rabin fick plikta med sitt liv året därpå. Foto: Lise Åserud/NTB/TT

Ockupationen som grundläggande politiskt problem kom att omtolkas till något som kan hanteras militärt, en arena som Israel behärskar väl. På det viset kan man fortsätta markera sin styrka och undvika att göra politiska kompromisser. Dessa kompromisser är särskilt oaptitliga eftersom de kräver fundamental förändring av det egna samhällets grundvalar. I det franska fallet behövdes en ny författning och i det israeliska kommer det att krävas ett fundamentalt nytänkande kring medborgarskap, tillhörighet och identitet.

För högerextrema ledare och ministrar som Bezalel Smotrich och Itamar Ben-Gvir är den typen av förändringar helt otänkbara, deras världsbild och hela politiska projekt bygger på idén om ett Stor-Israel där Västbanken och Gaza ingår och befolkas av judar. I detta avseende hänger följaktligen Israels inrikespolitiska konflikter och oförmåga till nytänkande samman med landets arvsynd, ockupationen. 

Internationell rätt 

Algerietkriget aktualiserade även en gammal svårknäckt nöt i internationell rätt: en icke-reglerad militär styrkas rätt att göra motstånd mot en ockupationsmakt. Enkelt uttryckt: är det tillåtet att använda våld mot ockupationsmakten? Vilka skyldigheter har de som inte är representanter för en stat och hur ska de behandlas av ockupationsmakten som krigförande part?

Pojkar i Gaza hämtar vatten. Palestiniernas lidande under den israeliska krigföringen väcker sympatier i omvärlden, i likhet med hur världsopinionen kände medlidande med de ockuperade algerierna. Foto: Abdel Kareem Hana/AP/TT

Såväl Haagkonventionen 1907 som fjärde Genèvekonventionen från 1949 definierar ockupation och ockupationsmaktens rättigheter (få) och skyldigheter (många). Med det första tilläggsprotokollet (1977) till Genèvekonventionen började villkoren för (väpnat) motstånd mot en ockupationsmakt att få tydligare rättslig kontur. För många är en annan rättslig grund minst lika viktig: alla nationers rätt till självbestämmande. I politisk mening har rätten till väpnat motstånd följaktligen haft ett överväldigande stöd i internationell politik och en mer vag, men inte nödvändigtvis svag, juridisk ställning.

I fallet med Israels ockupation av palestinska områden har Internationella domstolen vid flera tillfällen förklarat sin vägledande tolkning av internationell rätt i frågan. År 2004 kom ICJ fram till att det israeliska byggandet av en mur på palestinskt område förändrade såväl politiska som geografiska livsbetingelser på ockuperad mark i strid med lagen om ockupation. I juli fastslog domstolen, på fråga från FN:s generalförsamling, att ockupationen är olaglig och att denna juridiska status gäller oavsett om det finns en politisk process för att lösa situationen. Därmed drog ICJ undan mattan för dem som ständigt hävdar att den rättsliga prövningen av situationen ska undvikas för att den riskerar att underminera den fredsprocess man också påstår existerar.

År 2023 väckte Sydafrika klagan mot Israel med hänvisning till folkmordskonventionen (från 1948). Sydafrika (och ett växande antal länder som bifaller landets klagan) hävdar att den israeliska krigföringen i Gaza utgör folkmord och ville med sitt initiativ att ICJ skulle utlåta sig om åtgärder som Israel måste vidta för att stoppa detta. Domstolen avslog begäran om att Israel måste upphöra med krigshandlingar men krävde åtgärder från landets sida för att förhindra folkmord. 

Den högerextreme finansministern Bezalel Smotrich (t v) pläderar för ett Stor-Israel och premiärminister Benjamin Netanyahu har begärts arresterad av Internationella brottmålsdomstolen (ICC). Foto: Ronen Zvulun/AP/TT

ICJ kan endast pröva och döma stater. Internationella brottsmålsdomstolen (ICC), å andra sidan, kan bara pröva individer som misstänks begå brott mot mänskligheten, krigsbrott, folkmord eller aggressionsbrott. Och som bekant har domarna i ICC godkänt åklagarens begäran att utfärda arresteringsorder mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, förre försvarsminister Yoav Gallant och ledaren för Hamas väpnade gren Mohammed Deif (som dock tros vara död). Israel har försökt påverka åklagaren och fått politiskt stöd bland annat från USA för att förmå Sydafrika att dra tillbaka sin klagan inför ICJ, hittills utan framgång. 

Ett rättsligt förfarande kan aldrig lösa den typ av politisk gordisk knut som Israel-Palestinakonflikten utgör. Men den har tveklöst en rättslig dimension, och att den har fått så stort utrymme nu är i sig ett tecken på hur handfallet det politiska internationella samfundet står inför våldet. USA har konsekvent stoppat alla försök till handling från FN:s säkerhetsråds sida (liksom för övrigt Ryssland har gjort om Ukraina).

EU är i sin tur splittrat i såväl hur man förstår konflikten som vad man är villig att göra för att förändra dess dynamik. Här uppstår också tydliga slitningar mellan många medlemsstaters traditionellt starka stöd för folkrätten och den politiska oviljan att konfrontera Israel. Denna plötsliga tvekan från EU-stater som var tongivande i skapandet av ICC och sitt stöd för domstolen är anmärkningsvärt. Av EU:s jättar har Tyskland inte klargjort hur man ser på ICC:s beslut, och Frankrike har mot all rådande tolkning av ICC:s statuter hävdat att israeliska politiker har immunitet eftersom landet inte är medlem i domstolen.