Bosättningar, krig och terror – fallet Algeriet

Frankrike koloniserade Algeriet på 1830-talet. Tillkomsten var blodig, det tog 17 år att "pacificera" landets befolkning, ett första frö om våld i massiv skala som sedan dess ekat genom den algeriska historien fram till vår tid. Den franska närvaron administrerades först av militären men blev sedan ett bosättarprojekt. Européer, inte bara fransmän, bjöds in att med förmånliga villkor bosätta sig i Algeriet och idka jordbruk och andra näringar. Jordbruksmarken tillhandahölls av den franska staten som beslagtog den från lokalbefolkningen. Under dessa årtionden dog en tredjedel av ursprungsbefolkningen medan den europeiska (pied noir) hade växt till en miljon vid sekelskiftet 1900. 

Den politiska betydelsen av Algeriet för Frankrike fastställdes redan 1848 då de koloniala besittningarna annekterades och blev tre arrondissemént (provinser) i republiken Frankrike. Från och med nu var de algeriska besittningarna en del av Frankrike och dess vita befolkning politiskt representerad genom egna parlamentsledamöter i Paris. Bosättarna gick från att vara ett i raden av imperialistiska projekt bortom hjärtlandet till att bli fransk inrikespolitik i ordets mest bokstavliga mening – en del av hjärtlandet som råkade vara på andra sidan Medelhavet. 

Militär utbildning för algerisk gerilla 1959. Foto: AP/TT

Så småningom växte en ny generation av algeriska politiska aktivister fram, formade av den nya koloniala ordningen, som stred inbördes om ifall man skulle försöka förbli en del av Frankrike, men med autonomi, eller helt frigöra sig. Det faktum att den franska politiska klassen inte kunde föreställa sig samma medborgerliga rättigheter för den arabiska och amazighiska (berbiska) befolkningen, som den europeiska förrän 1947 visar dels på hur stark den franska koloniala överlägsenhetsmentaliteten var, och på hur röststarka bosättarna var som visste att lika rättigheter skulle innebära slutet på deras privilegierade ställning i Algeriet. 

Under 1900-talets första hälft ökade också våldet mellan lokalbefolkningen och den inflyttade europeiska. Den franska statens reaktion var som oftast att med massivt övervåld försöka kväsa ursprungsbefolkningens motstånd. I modernt orwellianskt språk kallas detta att "trappa upp för att trappa ner". Våldet var besinningslöst från båda sidor, det var civila som dödades och på den algeriska sidan civila som utförde dåden. Men det franska svaret var fullständigt oproportionerligt, och som stat med kontroll över territoriet var man den part som hade det slutgiltiga ansvaret. Ett exempel som ofta lyfts fram är en attack i staden Philippeville (i dag med namnet Skikta) mot den europeiska delen av stadens befolkning, som resulterade i 123 döda. Den franska staten och bosättarnas svar var att döda tusentals algerier. Ifall någon tror att det var ett uttryck för sekelskiftets imperialistiska beteende kan det vara värt att påpeka att denna "våldsutväxling" ägde rum 1955.

Spektakulära dåd

Året före inleddes attacker mot franska mål i landet av de algeriska grupper som såg väpnat motstånd som ett sätt att frigöra sig från Frankrike. När attacker på landsbygden inte resulterade i den typen av fransk överreaktion som de tänkte sig skulle få den arabiska/amazighiska befolkningen att välja deras sida, tog man kampen till städerna där den europeiska befolkningen var koncentrerad. Genom terrordåd, det vill säga dödliga attacker mot civila mål, ville man uppnå två mål: klargöra för Paris och bosättarna att det koloniala styret inte var ett acceptabelt normalläge, och visa att hädanefter skulle kostnaden för upprätthållande av fransk kontroll och förtryck bli mycket högre. 

De spektakulära dåden fick mycket uppmärksamhet och många utanför Algeriet fick upp ögonen för denna självständighetskamp. Den internationella arenan kom att bli en viktig plats för den politiska kampen om legitimitet i befrielsekampen. Krigföringen tvingade också Paris att reagera, från ett par tusen soldater 1953 tvingades man skicka allt fler poliser och soldater, och så småningom värnpliktiga, för att upprätthålla kontrollen. År 1956, under kalla krigets mörkaste dagar, befann sig 400 000 av Frankrikes väpnade styrkor i Algeriet för att slåss mot vad som i slutändan visade sig vara cirka 20 000 beväpnade motståndare (många fler hjälpte dem, och än fler sympatiserade med dem). 

Året därpå tog gerillan FLN kriget till huvudstaden Alger. Det franska svaret blev att belägra staden i förhoppningen om att kunna fånga så många av sina motståndare som möjligt och krossa motståndsrörelsen. Idén om den egna militära överlägsenheten som ett universalverktyg för att lösa eller undvika svåra politiska frågor och val är alltså inte heller ny. Den franska krigföringen hade under 1950-talet blivit alltmer brutal och inbegrep systematiskt användande av tortyr och även våldtäkter. Med en typisk statsmentalitet försökte man reglera användningen av tortyr genom att låta lokala magistrater utfärda tillstånd. 

Gerillaledaren Ahmed Ben Bella sedan han gripits av fransmännen 1956. Ben Bella blev sedermera det fria Algeriets president. Foto: AP/TT

is seen after his arrest by the French in Algiers in 1956. He was one of the nine legendary members of the revolutionary committee that became the FLN, Front de Liberation Nationale. Ben Bella was imprisoned in a chateau outside of Paris until 1962 when the Evian Agreement was signed, and Algeria was granted independence. (AP Photo)

Vad den franska staten och militären (en ofta entusiastisk och delvis självständig aktör i detta) gjorde för att bibehålla franska Algeriet hade stora och svåra konsekvenser för den franska demokratin och rättsstaten. De värnpliktiga som deltog (bland andra de framtida politikerna Jacques Chirac och Jean-Marie Le Pen) åkte hem och tog med sig sina erfarenheter och trauman. Frankrike var ett splittrat land där militären och bosättarna till varje pris ville behålla kontrollen över Algeriet och till och med initierade en statskupp 1958 i förhoppningen om att få tillbaka Charles de Gaulle som president och därigenom säkra Algeriet som en del av Frankrike. Han återvände förvisso till politiken, men kuppen avstyrdes. 

Charles de Gaulle stödde idén att landet behövde en ny författning med stark presidentmakt (den femte republiken) och blev denna nya republiks första president 1959. När han själv insåg det omöjliga i att hålla fast vid Algeriet utsattes han för ett antal mordförsök av en hemlig organisation inom militären (Organisation Armée Secrète, OAS). OAS samarbetade med bosättarna och begick terrordåd mot såväl fransmän som algerier – allt i syfte att bibehålla fransk kontroll över Algeriet.

I slutändan kom det franska övervåldet att skapa mer stöd för FLN snarare än att kuva organisationen – vilket också var gerillarörelsens avsikt. FLN visste att man inte hade någon möjlighet att vinna militärt och Frankrike förlorade heller aldrig kriget i militär mening. Men krigets mest konsekvensfyllda arena var den politiska, på hemmaplan och i världsopinionen. Där besegrades Frankrike i slutändan, då priset, ekonomiskt och politiskt, för att fortsätta blev för högt. I den ekvationen var övervåldet och Frankrikes sargade rykte, hemmavid och internationellt, viktiga faktorer.